Mercedes SL R107 – Berömda Bobby-Mercan fyller 50 år

Mercedes SL-sportvagn har en speciell plats i bilhistorien och finns fortfarande kvar i Mercedes sortiment än idag. Den föddes redan 1952 genom racersportvagnen  och måsvingen 300 SL. I år fyller den berömda fjärde generationen 50 år. Vi har kört den och berättar historien! 

Det mesta av den legendariska SL-modellens stjärnglans kommer från de otaliga vinsterna i diverse glamourösa biltävlingar i det politiska och ekonomiska uppsving som rådde vid början av 1950-talet. Därefter har SL mer och mer utvecklats till en soft gran turismo eller, mer elakt, en ”boulevardracer”.

Mercedes 300 SL från 1954.

Samtidigt har en Mercedes SL alltid haft något bruksvänligt över sig, i positiv bemärkelse, på samma gång som den passar in vid vilken galapremiär som helst. En allkonstnär som kanske ingen annan sportbil i historien. Detta har gjort SL i alla generationer till tvättäkta klassiker, och kommer så att förbli. 

50-åringen, som är fokus för dagen, kallas på Mercedes-språk för “R107”. Den är inte bara jubilar utan även den mest långlivade av alla SL-generationer med hela 18 år i produktion, 1971-89. För många är den också själva sinnebilden för en “SL” med linjer så Mercedes-typiska och eleganta att lika många hakor tappas idag som de gjorde för 50 år sedan närhelst en for förbi.  

Mercedes 350 SL, 1972-79.

Varenda människa vet också hur den ser ut efter att ha skådat den i otaliga filmer och TV-serier, och ingen kan ju ha missat den röda som framfördes av legogubbe-friserade Bobby Ewing i TV-serien Dallas under större delen av 1980-talet. 

Den långa produktionstiden till trots är det endast kännare som skiljer den första från den sista årsmodellen. Det skedde dock en hel del främst tekniska förändringar under årens lopp. 350 SL och 450 SL var först ut som 1972 års modell. Båda var försedda med V8:or på 200 respektive 225 hästkrafter hämtade från företagets lyxbilar.  

Mercedes 380 SL, 1980-85.

Vid modellens nedläggning hade många men subtila detaljförändringar skett på ut- såväl som insida, och nya motorer hade tillkommit. 300 SL hade den kultiverade raka enkelkamsexan från 300E medan ett gäng V8-motorer i 420 SL, 500 SL samt 560 SL toppade programmet. De hämtades från den eviga lyxbilen S-klass och gav mellan 204 och 240 hästkrafter. Ytterst rejäla grejer även i galavagnen R107 alltså. 

1971 utgjorde R107 onekligen en hypermodern farkost som från en annan planet, med säkerhet, vägegenskaper och komfort i kanske aldrig tidigare skådat slag. Vi nedläggningen 1989 hade den istället förvandlats till en relik från det förgångna med antik aerodynamik och ergonomi och tröskverkiga V8-motorer från svunna tider. Oavsett hur vacker och glamourös den fortfarande onekligen var, fanns en modern ersättare färdig runt hörnet. 

Mercedes 500 SL, 1986-89.

Kanske förkroppsligar R107 som ingen annan Mercedes den oerhörda spretighet och kontrastfullhet som märket alltid har utgjort. Från arbetsfordon till total glamour, via torra taxibilar som fraktar folk och bagage hundratusentals mil utan knot. I alla tider har ju Mercedes-kunden utgjorts av Grace Kellys med ljuvligt svallande hår krusat i kalifornisk fartvind, såväl som den bilringade taxichauffören Dieter på ölkaféet i Berlin. 

Mercedes har alltid varit mästare på att få sina överdimensionerade sportbilar konstfulla som grekiska Gudar – kombinationen av iskallt bankkvarter i Stuttgart och Hollywoods röda mattor är makalös. 

Hur man lyckades inspränga sådan konstfullhet och glamour i detta mekanikstycke som stockkonservativa äldre herrar mejslat fram på seriösa ritbord i tyska betongbyggnader, är ett mysterium. En fråga för Skaparen. 

Överseriös som en dieseltaxi vid Checkpoint Charlie en dimmig oktoberkväll 1962, men samtidigt flamboyant som en baccarat-sugen Roger Moore vid kasinot i Monte Carlo. Mercans linjer är så klassiska, så fulländade att de torde ha skapats av Gud själv.

Jag hade för ett antal år sedan förmånen att ratta en sådan här pjäs en hel del, eftersom min pappa ägde en. Det var instegsbilen 280 SL av årsmodell 1975, den allra mest knastertorra varianten med galonklädsel, snikmotor och manuell växellåda.  

Körintrycken är för evigt inetsade i pannloben. Att sitta i Mercedes 70-talssoprtbil förnams närmast som att befinna sig i en klassisk motorbåt, med en huv som vällde fram högt upp i ens synfält, nypor som grep om ett jättelikt styrdon och ögon som fixerades vid runda mätarhus. 

Pappas 280 SL från 1975. Här med hardtop monterad.

Nöjet att dra maskinen genom växlarna var inget annat än oförskämt. Den vrålade ur sin varvglädje och spann så där vibrationsfritt, men lite rått, som bara raka sexor kan. 

Man tryckte till på tvåan för att gasa sig ur en rondell och tvåhundraåttion liksom satte sig på bakhjulen, varvräknarnålen for upp i himmelriket och det sista man önskade sig var en V8. Konstigt att inte fler kunder valde denna godbit till motor som förtjänar en helt egen artikel.  

Uppe i fart och helst på en lagom kurvig landsväg kom pappas 280 SL allra bäst till sin rätt. Bilen krympte och lastbilskänslan blåses bort. En ljuvlig tyngd och balans gav sig till känna och man tänkte att det måste ha varit superbt att vara rik även 1975. Grattis till 50 år du vackra R107! 

Filip Ericsson

Publicerat i Historia, Jubileum | 4 kommentarer

BMW 323i 1978 – Modellbil och barndomsminne

En väldigt grön BMW 323i från 1978 har hittat hem till mig och den ska få stå modell när vi gräver ned oss i den institution det tyska företaget grundade under 1970-talet, och drog till sig miljontals fans på kuppen. Formgivning, ingenjörskonst och puristisk filosofi i en aldrig tidigare eller senare skådad förening. Låt oss vältra oss i den första 3-serien från BMW!

Barndomen ligger som ett dammigt USB-minne någonstans där i bakhuvudet. Den har sipprat in i själen och pokar som en thailändsk polismans bambustav mot mellangärdet när den vill påminna en om sig.

Ofta är det något man hör, ser eller känner doften av som rör upp dammet från minnescentrat. Den hysteriskt ljusgröna BMW:n som kom med brevbäraren en solig eftermiddag alldeles nyligen gjorde just det.

Jag var liten. Det var tidigt åttiotal i min lilla värmländska hemstad Karlskoga och pappa jobbade förstås på Bofors. Det gjorde väl allas pappor i Karlskoga. Hur som helst hade pappa en kollega vid namn Fredrik De Geer och han hade en BMW 316. En BMW 316 i exakt samma kulör som min nya 323i.

De Geers BMW var den minsta och billigaste BMW:n, enkel och asketisk som prygelbänken i ett munkkloster. Men ändå mötte jag den med vördnad, mina barnaögon blev stora som pizzatallrikar närhelst De Geers BMW dök upp.

För man ska tänka på att BMW var exklusivt i Sverige vid den här tiden. Vanligt folk åkte helt enkelt inte BMW så som man gör i dag. Mamma och pappa hade en Saab 99, medan alla andra åkte Volvo, Ford och Opel. Några stackare körde japanskt, och koreaner fanns inte.

Skillnaden mellan en BMW och andra bilar var också betydligt större än idag. BMW-bilarna var helt enkelt mer välgjorda, förfinade och kultiverade än andra. Treserien, som kom 1975, odlade den världsberömda, finmekaniska körkulturen som hade växt fram ur efterkrigstidens BMW-vagnar.

Den interiöra formen matchade också den skarpa utsidan med en instrumentpanel som tillhör de verkliga höjdpunkterna i den automotiva industridesignhistorien. Den enkla, närmast övertydliga och raffinerat ergonomiska panelen stod modell för alla kommande BMW-modellers insidor framöver, en stil som hängde med i decennier och som bidrog till bilarnas grundmurade körglädjesrykte.

De Geers snik-BMW präglades också av denna sportiga, asketiska förarpanel, den välsydda textilklädseln, de övertydliga mätarna i det där speciella, torra typsnittet och den exakta känslan i alla reglage. Enkelt och ergonomiskt. Välskräddat, stramt och konservativt – att torrsimma i en BMW från förr är fortfarande en högst angenäm aktivitet!

3-serien blev en omedelbar succé. Den såg frän och lyxig ut på samma gång och när den sexcylindriga busbilen 323i adderades 1978 blev det nästan pojkrumsväggsstatus på anrättningen.

323 var de välbeställda ungkarlarnas första val. Den nya, raka M20-sexan på 143 hästkrafter spann, ven och tjöt om vartannat och skapade ytterligare en institution att tråna efter hos världens bilentusiaster.

BMW 323i, den salta toppmodellen i det lilla 3-serieprogrammet.

Vid ett tillfälle bytte De Geer upp sig till just en 323i och farsan fick förstås provköra, med mig och brorsan placerade i det lilla baksätet. Det var mörk, regnstänkt höst och jag minns en speciell känsla av att åka i den exklusiva lilla bilen. Instrumenten glödde varmt i grönt där framme och farsan var mycket försiktig på gasfoten. Ryktet om bilens bitska vägbeteende hade spridit sig i folklagren, och respekten för den starka motorn och den lätta baken var stor.

Jag har själv kört alla generationers 3-seriebilar och kan se den röda tråden dem emellan. Alla har de erbjudit den där precisa körkänslan utan att det blir överdrivet eller sportbilshårt, med det där unika samspelet mellan motor, koppling och låda, den exakta styrningen och känsliga fjädringen som alla bidrar till en perfekt helhet.

Broschyrbilden visar en exakt likadan BMW som De Geers.

Under en provkörning av en Boston-grönmetallic 316i vid mitten av 90-talet, exempelvis, uppenbarades en ytterst kultiverad varelse som trots blott 102 hk ur fyra cylindrar uppvisade en BMW-typiskt ”villig karaktär” och en härligt brummande gång när man gasade på. Vidare gav körkontrollerna den där underbart tajta känslan som ytterligare förstärktes av den säregna, fenomenala förarplatsen.

Mammas och pappas 320i från 1999 utgjorde dock min främsta utbildning i treserie. Den jättelika rondellen i min hemstad Karlskoga var ett favoritavsnitt där den lilla BMW:n fick leva upp. Den snygga treekrade läderratten låg så fint i händerna och förmedlade en sådan delikat styrning.

Inuti första 3-serien framgår dess själ och mening med all tydlighet. Torrt, välskräddat, ergonomiskt !

Handen föll helt naturligt på den BMW-klassiska växelspaken och lägena gick i med sådan skön precision. I utgången av rondellen fick motorn varva på och terapin var fulländad när jag väl svängde in hemma. Trots lite brist på kraft var den en ren kalasvagn och nog saknar jag den.

Nog bör alla någon gång äga en 3-serie, eller åtminstone köra en då och då, detta svårförklarliga, aptitliga väsen. En treseriebil från förr är inget annat än ett rent terapiverktyg. Nu står den i min hylla. Lika grön och renlärig som De Geers. Cirkeln är sluten.

Pappas 320i från 1999. Den användes även för terapeutiska ändamål!

Filip Ericsson

Publicerat i Historia, Modellbilar | Lämna en kommentar

Ford Scorpio – Stora fin-Forden fyller 35

Vad är nu detta? Tänker någon. Vem bryr sig om en gammal Scorpio? Jo, Fords stora bil med premiär 1985 är intressant ur flera vinkar. Den var ett moderiktigt uttryck för tidens europeiska bilkultur och skänkte en hel del bilmagi när det begav sig. Vi kryddar med personliga anekdoter och plockar fram en gammal säljbroschyr från gömmorna!

När Ford skulle ersätta sin fyrkantiga gamla Granada ställde man in sig i ledet och ritade en hårt strömlinjeformad bil, men skippade samtidigt nytänket under skalet. Man valde alltså samma koncept som med den populära mellanklassaren Sierra tre år tidigare – avantgarde för ögat, folkhem under ytan.

Trenden med tvålkoppsform för minimerat luftmotstånd och därmed förbättrad bränsleekonomi inleddes med Audi 100 och Ford Sierra redan 1982. Några år senare följde Ford Scorpio och Opel Omega efter.

Och vi ska inte glömma Mercedes, som formgivningsmässigt inte följde tvålkoppsmodet, men som ståtade med samma fenomenalt låga luftmotstånd. Först med 190 (1982) och därefter 200-serien, W124 (1985).

Det är remarkabelt när man ser att de här bilarnas luftmotståndskoefficienter faktiskt håller än idag, nästan 40 år senare!

Scorpio hamnade i det getingbo av stora familjebilar där Volvo 740, Saab 9000 och Opel Omega med flera huserade. På den tiden körde ju svenskarna gärna stora sedaner och kombibilar från korv- och mos-märken. Ingen körde SUV, koreaner lyste med sin frånvaro och få hade råd med en BMW eller Mercedes. Nog har bilmarknaden förändrats sedan dess!

Scorpio-broschyren snappade jag upp hos den lokala Ford-handlaren i Karlskoga. Står i min hylla ända sedan dess!

Scorpio var en kombisedan och därmed praktisk och flexibel. Den hade enkel och beprövad teknik under skalet med bakhjulsdrift och delad bakvagn som gav följsamma köregenskaper och god komfort. Den stora grejen var dock standardmonterade låsningsfria bromsar, vilket var unikt vid den tiden, och bilpressen tjatade också ändlöst om det!

Formgivningen var egensinnig och elegant utifrån och in. Baksätet var världsbäst medan ergonomin kanske inte riktigt var på Saab- eller Volvo-nivå. Men Scorpio utstrålade istället en mysighet som fick den att stå ut från mängden.

Scorpio i pressen

Ur Teknikens Värld 1987.

När jag gräver fram gamla Teknikens Värld-nummer från 1986-88 visar det sig att Scorpio stod sig bra mot de samtida konkurrentbilarna de första åren. Fyrhjulsdrivna Scorpio 2.8i 4×4 vann till exempel mot Audi 100 CS Quattro på målsnöret genom att erbjuda trevligare vägegenskaper och bättre prestanda.

Vid ett lyxbilstest sommaren 1987 tampades den lyxigaste Scorpion, 2.9i Ghia, mot Audi 100 Turbo, Opel Omega 3000, Saab 9000 Turbo och Volvo 740 Turbo. Forden var med marginal den glamourösaste och skönaste upplevelsen, men vann inte testet. Det gjorde Saab 9000 som var både sportig och bekväm och saknade svaga sidor. Scorpion var sämst i undanmanövertest (men inte dålig) och ganska långsam med sina 145 hk.

Mysigt och välutrustat inuti Scorpio.

Majoriteten av köparna valde dock den fyrcylindriga motorn på två liter och 115 hk. Den gjorde knappast heller Scorpion till något lyckopiller bakom ratten. Men väl en snygg, skön och praktisk familjebil för dem som inte ville synas i en Saab eller Volvo.

När jag går igenom senare tester i Teknikens Värld 1988-90 framgår att tiden börjat springa ifrån Scorpion lite grann. Konkurrentbilarna erbjöd vassare vägegenskaper såväl som modernare drivlinor. Och någon kassaskåpskänsla bjöd den heller inte på med sin lite tunna känsla i paneler och dörrtjoff.

Scorpio i min barndom

När mamma och pappa skulle byta bil 1988 sneglades på granna prestigevagnar som Audi 100 CC och Saab 9000 Turbo. Valet föll dock till sist på en två år gammal Ford Scorpio 2.8i Ghia som köptes från Ford-handlaren i Karlskoga.

Skillnaden från vår gamla Saab 99 GL som byttes in var inget annat än astronomisk. Från den truliga, jordnära gammelsvensken till en modern lyxbil från Ford var en resa mellan galaxer!

Vår Scorpio 2.8i Ghia. En 13-årig jag vid ratten!

Med ett smakfullt kjolpaket i ljusgrått som matchade den representativa karossen i rödmetallic vände sig folk om efter bilen. Ford Scorpio, och då särskilt i sexcylindrigt ”Ghia”-utförande, utsöndrade en exklusiv aura som tilltalade folk i gemen. Det var en speciell bil.

Ghian var smockfull med lyxutrustning. Att baksätesryggarna med elmotor kunde fällas bakåt för sovläge säger lite om nivån!

Att wafta runt med V6-motorns stilla hummande där framme var en ynnest. Med det fantastiska baksätet, den tysta gången och höga utväxlingen – den gjorde 140 km/h vid 3000 varv/minut – var Scorpion en landsvägsvagn av rang. Få bilar slog den på fingrarna här.

Jag och Scorpion under en höstresa till Sälen 1989.

En gång pressade vi upp den i 200 km/h helt utan dramatik. Det skedde för övrigt på landsvägen mot Gällivare en sommarnatt 1989!

Motorn var Fords ”Cologne”-sexa som utkom redan under 60-talet och byggdes i Tyskland. Visserligen moderniserades den i omgångar med bland annat bränsleinsprutning, men nog var det en antik motor alltid. Stötstänger och centralt placerad kamaxel slutade Jaguar med redan 1948!

I vår bil gav den blott 146 hästkrafter, men det var en mysig, beprövad motor med gott bottendrag.

Epilog

Ford Scorpio var knappast en anmärkningsvärd vagn, dess betydelse i bilhistorien är ringa. Men denna praktiska, mysiga och bekväma bil är dock ett intressant uttryck för 80-talets bilmarknad och har dessutom en särskild plats i mitt barndomshjärta.

Lyxen hos Ghia framgår tydligt i min Scorpio-broschyr.

Filip Ericsson

Publicerat i Historia | Lämna en kommentar

Maserati GranTurismo 2021 – Glädjechock & åter till rötterna

Helt nya sportbilen MC20 som visats i dagarna innebär startskottet för en förnyelse av Maseratis hela utbud. Den verkliga glädjechocken sköljde dock över mig när man i samma andetag släppte en ”teaser” på en helt ny GranTurismo, den klassiska GT-vagn som liksom utgör kärnan i Maseratis själ och hjärta. Vi berättar om den och tar oss tillbaka genom Maseratis GT-historia.

Titeln ljuger dock en aning. Maseratis rötter, som går tillbaka ända till 1914, handlar egentligen mest om rena racerbilar och stora segrar på Europas glamourösa racerbanor. Det var först efter andra världskriget man började bygga dyra GT-vagnar i långsam takt för den europeiska överklassen.

Maserati 3500 GT från 1957.

Den verkliga storhetstiden inleddes 1957 med den vackra och mer serietillverkade GT-bilen 3500 GT. Därefter kom ett antal snabba och snygga gran turismo-vagnar att passera revy, där den mest berömda torde vara den vansinnigt glamourösa Ghibli som kom 1966.

Sedan kom svårare tider. Citroën tog över 1971 men oljekrisen fick både Citroën och Maserati att gå på knäna. 1975 såldes företaget därför vidare till De Tomaso som förstod behovet av en drastisk förändring. Den kompakta Maserati Biturbo föddes 1981, en massproducerad vagn i stil med BMW 3-serie, fast med ett betydligt högre pris och vassare prestanda. Biturbo blev populär och såg till att rädda företaget.

Makalöst fartiga linjer hos Maserati Ghibli. Byggdes 1966-73.

Fiat köpte in sig i företaget 1989 medan Ferrari, som ju också ingick i Fiat-koncernen, tog över rodret 1997. Biturbon hade vid det laget förblivit en ren antikvitet och en modernisering av fabriken såväl som en ny GT-bil stod främst på Ferraris Maserati-agenda.

1998 återgick man så till det klassiska gran turismo-segmentet som man ju hade varit med att skapa. Den nya bilen, 3200 GT, var klassiskt såväl som egensinnigt utformad, och med 2+2 sittplatser och V8-motor i fronten var man med tillbaka med besked. Modellen fanns i produktion fram till 2007.

Maserati 3200 GT från 1998.

Ingen behövde dock sörja för det för i pipeline fanns nämligen en helt ny GT-vagn som skulle få oss alla att tappa hakan. Den visades 2007 och fram trädde en ovettigt slank, voluminös GT-vagn som framstod som en värdig efterträdare till 60-talets Ghibli.

Linjerna var utstuderat vackra och under huven satt den beprövade, Ferrari-utvecklade V8-motorn på 4.2 liter och drygt 400 hästkrafter – en ytterst karismatisk och välljudande enhet som verkligen gjorde skäl för namnet som hjärtat i en Maserati.

Den nya GT:n döptes till ”GranTurismo” rätt och slätt och modellen fanns i produktion i hela 13 år, ända fram till 2019. Maserati har därmed varit i behov av en ny stor GT-coupé ganska länge och efter mycket snack och många rykten har vi nu äntligen fått en första indikation på att en ny bil faktiskt är på väg.

Nya GranTurismo

Nu nedlagda Maserati GranTurismo, 2007-2019.

Det enda vi hittills har blivit delgivna är en så kallad teaser-bild där en profil med tydlig inspiration av företrädaren framgår. Gott så! Vilken struktur som den nya bilen kommer att vila på är dock okänt. Den lär inte baseras på nya sportbilen MC20 som ju har mittmotor och byggs kring en avancerad kolfiber-monocoque. Att den skulle överta den nuvarande, gamla grunden ter sig också osannolikt.

Vi kan alltså anta att nya GranTurismo blir först ut med en helt ny struktur som kommer att stå till grund för alla kommande större bilar med längdsmonterad motor och bak-/fyrhjulsdrift, såsom nästa generations Ghibli, Quattroporte och Levante. Vi kan även anta mer lättviktstänk med aluminium och eventuellt kolfiber, samt förberedelse för ren eldrift.

Nya sportbilen MC20 visades alldeles nyligen.

Vi ska dock inte låta oss skrämmas av det där med eldrift. Precis som är fallet med nya MC20 kommer GranTurismo med största sannolikhet att erbjudas med både konventionell förbränningsmotor såväl som med eldrift.

Och detta är smart av Maserati. Man hänger med i utvecklingen av utsläppsfria bilar, samtidigt som man inte låter sig att göra avkall på det som är heligt i en Maserati: motorn. För om det är någonstans där talesättet att ”motorn är en bils hjärta” är korrekt, så är det i en Maserati!

Med största sannolikhet kommer nya GranTurismo att motoriseras av den helt nya, avancerade V6-motorn med dubbla turbo som sitter i MC20. Där ger den hela 630 hästkrafter och kanske blir det en något nedtrimmad version i GranTurismo. När gamla GT lades ner 2019 nådde det starkaste alternativet för övrigt 460 hk.

Begreppet ”gran turismo”

Enzo Ferrari med en 330 GT någon gång under 60-talet.

Benämningen ”gran turismo” utgör nog det allra mest glamourösa och romantiska av alla bilsegment. Det kan härledas till någon gång efter andra världskriget och kan väl beskrivas ungefär så här:

”En stor frontmotoriserad coupé som ska frakta två välbeställda resenärer tvärs över kontinenter på elegantast och snabbast möjliga vis”.

Biltypen föddes i en tid när den glamourösa, europeiska bilkulturen stod på sin absoluta topp, en tid när hjältar for fram på glansfulla racerbanor i vackra racingvagnar. En tid när legender föddes, såsom 50-talets gran turismo-vagnar från Ferrari, Maserati och Aston Martin, med flera.

Maserati Mexico, 1966.

Maserati var kanske före alla andra med en stor GT-vagn redan 1946, och skulle sedan frälsa världen med den ena snabba gran turismon efter den andra ända till en bit in på 1980-talet.

Därefter föreligger en lucka på ungefär 15 år innan man med Ferrari i ryggen och 3200 GT täppte till den igen. Den starka fokuseringen på GT-bilar i Maseratis historia har dock trots avbrottet inneburit att biltypen fortfarande är så insprängt i märkets själ. Och därför är det så viktigt att en riktig GT pryder dess modellprogram.

Nästa år är ordningen återställd.

Filip Ericsson

Publicerat i Historia, Nyheter | Lämna en kommentar

Maserati – Nystart med sportbilen MC20

Det anrika italienska exotmärket Maserati har varit lite på dekis de senaste åren, med en åldrande modellpalett som inte längre höjer några ögonbryn. En pånyttfödelse har dock utlovats och nu ser vi det första resultatet: helt nya supersportbilen MC20! Vi berättar om den samt hur den passar in hos Maserati och på sportbilsmarknaden i övrigt.

Maserati torde vara ett av de mest exklusiva märkesnamn i existens. Företaget grundades redan 1914 och bjuder på en ärorik historia med stora racingframgångar från 20-talet och runt 30 år framåt.

Märket är för många mest känt som tillverkare av dyra gran turismo-vagnar med en verklig storhetstid som sträckte sig under hela 1960-talet, medan det kanske är 80-talets kompakta Biturbo med sitt boxiga linjespel som kommer på tanke när Maserati nämns för en något yngre generation.

Maserati 3500 GT från 1957.

Idag bygger man dyra sedaner och gran turismo-vagnar av klassiskt snitt och är därmed tillbaka till rötterna, åtminstone delvis.

Inte ens Maserati har nämligen lyckats undvika den oortodoxa men samtidigt så nödvändiga suvifieringen av sitt modellprogram. Entusiaster och romantiker må kvida av olust men som jag brukar säga om övriga ädlingar som tvingats ner i SUV-träsket, är högbyggena ett nödvändigt ont för att Aston Martin, Lamborghini, Porsche alla de andra ska kunna fortsätta tillverkningen av sina riktiga bilar.

Så låt oss kapitulera inför detta och bara konstatera att Maseratis pånyttfödelse är beroende av suvar, men samtidigt glädjas åt att de lågbyggda kärnmodellerna också är en central del av den. För utan glamourösa sport- och lyxbilar vore Maserati förstås ingenting.

Maserati Ghibli i dagens modellutbud; en dyr sedan i samma storlek som BMW 5-serie.

Sedan Ferrari bröt sig loss från Fiat-koncernen (eller Fiat Chrysler Automobile, FCA, rättare sagt) 2016 förblev Maserati den italienska sidans kronjuvel. Nya investeringar skulle alltså förbli oundvikligt för att kunna axla rollen.

Förkunnelser om satsningar på de italienska bilmärkena det senaste decenniet har dock ekat tomt. Storslagen femårsplan efter storslagen femårsplan har presenterats, men sedan har väldigt lite hänt. För en bilentusiast har detta varit frustrerande, själ och hjärta önskar ju förstås innerligt att de fina gamla italienarna såsom Alfa Romeo och Maserati får överleva och frodas.

MC20

Men nu har Maserati med FCA i ryggen visat ett verkligt resultat av de utlovade satsningarna: Maserati MC20 – en exklusiv sportbil i samma stil som McLaren och Ferrari F8 Tributo, med flera, vilket innebär en trolig prislapp på runt två miljoner kronor. Det vill säga en ”halo car” och teknisk uppvisning från Maserati som ska bana väg för nya, mer överkomliga och mindre extrema vagnar.

Vi pratar alltså om en avancerad mittmotorbil i kolfiber med en toppeffekt på 630 hk, 0–100 på 2.9 sekunder och en toppfart på 325 km/h, gjord för att jaga Ferraris på Nürburgring. Ett trendbrott för Maserati således, som uteslutande fokuserat på frontmotoriserade gran turismo-vagnar och snabba lyxsedaner. Och på senare år suvar…

Den nya motorn

Vi är förstås glada över en hypermodern konstruktion, men den största nyheten är ändå motorn, en helt nykonstruerad V6 med dubbla turbo och avancerad förbränningsteknik hämtad från Formel 1. Och som varvar till 8000. Maskinen är föga förvånande kopplad till en åttaväxlad dubbelkopplingslåda, gott så.

Denna enhet kommer säkerligen att hamna i de flesta av märkets framtida produkter. Jag kan inte vänta på att få höra den. Få bilar sjunger nämligen så fint som en Maserati, så förväntningarna är höga!

Formen

Att Maseratis hade en ny mittmotorbil på gång orsakade knappast någon pulshöjning hos mig när jag hörde om det för något år sedan. Det verkar ju gå tretton på dussinet av så kallade supersportbilar med motorn i mitten och de tycks alla se nästan likadana ut. Skönhet och bilromantik lyser på något vis med sin frånvaro, och de lämnar mig helt enkelt kalla.

Men efter att ha studerat den nya Maseratin i några dagar har jag mjuknat betänkligt. Den ser ut som en Maserati, åtminstone i fronten och i aktern, och formen är utstuderat ren, fri från vingar och spoilers. En väldigt snygg sportvagn helt enkelt! Dessutom utlovar Maserati utomordentlig down force som pressar bilen mot vägbanan, en stor prestation med tanke på den rena formen.

Insidan ter sig tillfredsställande ändamålsenlig och seriös, men knappast egensinnig. Den kunde tillhöra vilken modern supersportbil som helst medan dörrsidorna ser ut att vara hämtade från en tio år gammal Volvo V70. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte vill nöta många mil i den här miljön! Det är modernt, läckert och rejsigt!

Epilog

Startskottet för Maseratis återkomst som relevant spelare i lyx- och sportbilssegmenten, intakt med den särskilda italienska nerv och passion som alltid gjort märket så unikt, ser alltså mycket lovande ut.

Att man i dagarna dessutom släppt en ”teaser” på en helt ny GranTurismo torde få varje bilentusiast att nästan slå frivolter av lycka! Man gapar åt en kommande modellkavalkad som för ett litet tag sedan knappast tedde sig trolig. Att en ny SUV finns med i planen får vi svälja, för utan suvarna hade denna drömska realisering inte varit möjlig.

Filip Ericsson

Publicerat i Nyheter | Lämna en kommentar

Aston Martin DB4 & Vanquish – Först och sist i Newport Pagnell

Den lilla engelska staden Newport Pagnell har en alldeles särskild plats i mångas bilhjärtan. Här skapades nämligen Aston Martins mest ikoniska sportbilar under 50 år, 1958 till 2007. Mina två modellbilar, en DB4 från 1960 och en Vanquish från 2001, utgör den första respektive sista modellen som byggdes i fabriken. Vi berättar historien och fylls med vemod!

ASTON MARTIN. Säg det ett par gånger och låt det sjunka in. Namnet osar pengar och glamour. Den hundrasjuåriga brittiska tillverkaren av svindyra, handgjorda sportvagnar med handformade aluminium-karosser och stora motorer, är väl hos vanligt folk mest känt som den fiktive spionen James Bonds tjänstebil.

Märkets nuvarande status och identitet härrör framför allt från 1950 när den första efterkrigs-Astonen, DB2, såg dagens ljus under nytt ägarskap av traktortillverkaren David Brown. De runda formerna, den långa motorhuven, embryot till den klassiska Aston-grillen samt de stora ekerhjulen stod alla modell för de efterföljande Aston-bilar som skulle vinna sådan berömmelse.

DB4

DB2 och dess derivat byggdes i Feltham strax utanför London, där Aston-bilarna framställts sedan 1926. Vid slutet av 1950-talet togs nästa steg i Astons historia när tillverkningen flyttades till en ny fabrik i den lilla staden Newport Pagnell, några mil norr om London. Det banade väg för en helt ny bil, sportvagnen DB4, som visades 1958.

Den nya bilen tog andan ur beskådarna med sin undersköna coupékaross signerad italienska karosserifirman Touring. Konstruktionen var ny och en så kallad Superleggera, italiensk benämning för en kraftig stålram på vilken tunna aluminiumpaneler svetsas på. Detta gav en vridstyv och inte alltför tung bil.

Under huven huserade en helt ny rak sexa på 3,7 liter, konstruerad inhouse av den polske motoringenjören Tadek Marek. Dubbla överliggande kamaxlar och 240 hästkrafter var mumma vid tiden och gav ordentlig GT-fart åt den vackra sportvagnen.

DB4 uppdaterades kontinuerligt under åren och 1963 tillkom ett så kraftigt facelift att en ny modellbeteckning kom till stånd: DB5. Detta var förstås den Aston som den kärvt manlige Sean Connery så snyggt sladdar runt med i Bondfilmen Goldfinger från 1964. Min smaragdgröna bil är alltså dess föregångare, dess ursprung.

Låt ögonen smeka den vansinnigt smäckra taklinjen och dröm dig bort till ett tidigt 60-tal. Du är en ung vuxen högadlig britt på väg från London till San Remo för lite R & R. Med de tunna förarhandskarna i outslitligt svinskinn på dina händer lotsar du med nätta rattrörelser den rått eleganta vagnen över de italienska alpvägarna. Du känner suget när en raspig ton svarar på din nedtryckta gasfot och den raka sexan skjuter fart på den aluminiumdraperade sportvagnen.

De tunga, exakta lägena hos den brittiska David Brown-lådan smeker din vänsterhand med en mekanisk vibration närhelst en ny växel ska petas i. Astonens gröna nyans gnistrar i alplandskapet och fulländar den harmoni som värmer dig ända in i benmärgen. Som får tiden att stå still. DB4 är Aston Martin i sin renaste form, och därmedelst en bilikon av största dignitet.

V12 Vanquish

Året var 1998, Aston Martin hade tillhört Ford i ett decennium och den moderna, massproducerade DB7 hade möjliggjort ekonomisk stabilitet till det ständigt krisande företaget. Parallellt med detta, i Newport Pagnell, producerades fortfarande de traditionellt handgjorda lyxsportvagnarna som de alltid hade gjort.

Men tiden för de ålderdomliga Aston Martin-bilarna hade runnit ut och en ersättare måste fram. Att låta halvblodet DB7 ensam föra Aston-arvet vidare var knappast idealt. Det fanns således ett skriande behov av ett nytt flaggskepp med hundraprocentiga Aston-gener.

Embryot visades på New Yorks bilsalong i januari 1998: Aston Martin Project Vantage. Sällan torde så många hakor ha tappats som när täckelset drogs av det nya konceptet och varenda Aston-entusiast gjorde frivolter runt hela vår jord.

Konceptbilen var en skarp utveckling av formspråket från DB7, som i sin tur flirtade friskt med saliga DB4 och DB5. De utmejslade Aston-linjerna var en lika kraftig blinkning till forna tiders Aston Martins som de var framåtblickande långt bortom millennieskiftet. Att Project Vantage samtidigt var så ofattligt vacker sammanfattade ett rent mästerverk i bildesign.

Vi spolar fram filmen till våren 2001 och den färdiga produktionsbilen V12 Vanquish gör entré. I oktober 2000 hade produktionen av de gamla V8-bilarna avslutats i Newport Pagnell och lämnat plats åt den moderna efterträdaren.

Vanquish byggde på ett nyutvecklat chassi av aluminium och kolfiber, och linjerna från den hakdroppande konceptbilen var i princip intakta. Motorn var en utvecklad variant av tolvan på sex liter från DB7 Vantage. I Vanquish gav den 460 hästkrafter, medan den uppdaterade Vanquish S som tillkom 2004 bjöd på 520 hk.

Vanquish är musklig men finlemmad. Lika del skulptur och teknisk, effektiv sportbilsform. En plåtkostym, tätt åtsmitande runt sitt avantgardiska aluminiumskelett.

Cirka 2500 Vanquish hann byggas innan produktionen upphörde sensommaren 2007 och därmed stängde den gamla tegelfabriken portarna för gott. Omfattande verksamhet skulle dock fortsätta av Aston Martin Works med omfattande renoverings- och bevarandeverksamhet av historiska Astons, vilket pågår än idag.

Fabriken & bilarna

Det skiljer 43 år mellan DB4 och Vanquish. 43 år av utveckling i Newport Pagnells romantiska gamla tegelbyggnader. Utvecklingen är enorm, men inte ett uns av den särskilda Aston Martin-magin har gått förlorad mellan generationerna. Vanquish är vacker och brutal på urklassiskt Aston-vis ända in i märgen. Det är en fenomenal bedrift.

Däremellan kom ett antal legendariska Aston-modeller att födas och byggas, allt som oftast i svåra ekonomiska tider. David Browns DB-bilar byggdes fram till 1972 när han på grund av ekonomiska problem sålde företaget till ett investmentbolag.

Tidigt 60-tal och DB4:or på rad i Newport Pagnell.

Men tiderna var fortsatt svåra i pågående oljekris och Aston Martin lämnade in konkursansökan 1974. Produktionen stod helt still i över ett år men till sist kom ett gäng amerikanska investerare till undsättning och räddade märket.

Och de hade stora utvecklingsplaner i bagaget. Av den enda modellen i produktion, den maskulina GT-bilen Aston Martin V8, skulle en cabriolet såväl som en superbil utvecklas, medan grundmodellen skulle få sig ett facelift. Utöver dessa utvecklades en spektakulär lyxbil med fyra dörrar, vilket utmynnade i den kolossalt excentriska Aston Martin Lagonda.

Queen Elisabeth på besök i Newport Pagnell vid början av 60-talet. Värd är direktör David Brown.

1978 stod alla nya bilar klara och det är ett mysterium hur man lyckades skapa dessa underverk av nästan ingenting. Utvecklingsbudgeten var skral som en fängelsehåla i Afghanistan.

Första hälften av 80-talet förblev trots framgångarna återigen ekonomiskt problematiska och Aston Martin blev till salu ännu en gång. 1980 köpte den brittiske bilentusiasten och industrimagnaten Victor Gauntlett in sig i företaget och tog sedermera VD-posten.

Gauntlett tog tillbaka märket till GT-racingen och drev igenom genidraget att återuppta kontakten med italienska karosserifirman Zagato, för att utveckla en riktig toppmodell i begränsad upplaga – Aston Martin V8 Zagato med premiär 1986. Under skalet fanns en kortad V8 Vantage med trimmad motor på över 400 hästkrafter vilket räckte för 299 km/h i toppfart. I 80-talets rådande champagne-yra sålde de 89 bilarna slut i ett nafs.

Aston Martin V8 Volante i Bondfilmen ”The living Daylights”. Det är Victor Gauntletts egen bil, byggd i Newport Pagnell.

Gauntlett var också hjärnan bakom att få in en Aston-bil i en Bondfilm igen och lånade helt sonika ut sin egen bil till inspelningen av The living daylights från 1987. Han såg alltså till att profilera sitt märke högt under 80-talets champagnedränkta korsdrag, strategiska val som såg till att upprätthålla märkets status och mystik samt tillföra de medel som behövdes för att hålla företaget flytande.

Under andra hälften av 80-talet var Aston Martin dock i skriande behov av en ersättare till den åldrade V8-modellen. Vid slutet av decenniet kunde den ju inte ses som något annat än en dinosaurie, en anakronism från svunna tider. Några medel för att utveckla en ny bil fanns dock inte och Aston Martin blev till salu igen.

1987 såldes 75 procent av aktierna till Ford som beslutade att godkänna utvecklingen av en ersättare till V8:n, som redan fanns på ritbordet hos Aston. Aston Martin Virage visades 1988 och säkerställde en fortsättning på den traditionella byggkulturen på Tickford Street i Newport Pagnell. Virage med sina derivat (Vantage, V8 Coupé och V8 Volante) kom att tillverkas i sakta mak fram till oktober 2000. Därefter var sagan om de ålderdomliga, handbyggda GT-vagnarna slut.

Epilog

En DB6 under byggnad i sent 60-tal. I bakgrunden den modernare DBS.

I fabriken i Newport Pagnell skapades historia. DB4, DB5, V8-bilarna som byggdes under 20 år, Zagato och Lagonda; alla är de för evigt inpräntade i bilhistorien och ännu får de hakor att tappas. Men det handlar inte bara om bilarna. Den glädje och kärlek som präglade fabriksgolv såväl som styrelserum i Newport Pagnell under alla år var unikt, och besvarar hur märket kunde överleva alla kriser och dödsdomar. Man älskade helt enkelt sitt företag och bilarna som byggdes där.

Och kärleken till märket nådde långt utanför fabriksportarna. Att ekonomisk undsättning gång på gång trollades fram till det ständigt krisande företaget under NewPort Pagnell-åren är ett kvitto på den särskilda aura och magik märket besatt och fortfarande besitter. Många ville helt enkelt att Aston Martin skulle överleva.

Jag sörjer fortfarande de traditionella Aston-bilarnas hädanfärd. Jag drömmer om de rullande industrikonstverk som formades innanför de vackert röda tegelväggarna, om omgivningarna kring Newport Pagnell som ständigt målades av testkörande Aston Martin-bilar. Men allting har sin tid och man ska vara glad för det som en gång skedde.

Filip Ericsson

Publicerat i Historia, Modellbilar | Lämna en kommentar

Modellbilslycka: Bentley Continental GT med sin anfader

Det var höst 2003 och täckelset sveptes av den första moderna Bentleyn efter skilsmässan från Rolls Royce. Continental GT har alltid varit en favorit i mitt bilhuvud och nu har en liten grön anlänt. Vi låter den posera vid dess glamourösa anfader: Bentley S1 Continental från 1955!

Continental GT är en brittisk kanonkula, gjord för att korsa kontinenter snabbare än allt – som en spänd muskel rusar den fram över landmassan som ett franskt höghastighetståg. Men det knytnävshårda är en chimär. Inuti är det mysigt och omslutande som en 1700-talspub i Oxfordshire.

En Continental GT är pompös som Birgitte Bardot, men med linjer rena som en fjällbäck. Minimalistisk och flådig i samma penndrag. Glansiga ögon sveper över en fäaktigt låg taklinje och instinktivt förnimms en aura av aristokrati och gamla rikedomar. Där slottsgrus knastrar under stora däck.

Bentley och Rolls Royce hade varit sammanflätade ända sedan 1931. Rolls Royce gick till BMW och Bentley till Volkswagen. Den anrika Rolls Royce-fabriken i engelska Crewe, där motorerna till Spitfire-planen sattes samman under andra världskriget och där Rolls-/Bentleybilarna byggts sedan krigsslutet, tillföll Bentley.

Volkswagen stod alltså där med en bilfabrik och ett gäng Bentleyfierade Rolls Royce-bilar. Men bakom kulisserna hade man påbörjat utvecklingen av en ny bil, en betydligt sportigare och modernare Bentley anpassad för 2000-talet. En bil som återgick till rötterna men samtidigt var både betydligt mer rationellt tillverkad och mer överkomlig än de gamla Rolls-baserade aristokratvagnarna.

Den nya bilen döptes till Bentley Continental GT, ett namn som inte kunde ha passat bättre. Det var en tydlig blinkning till Bentleys historiska arv såväl som en direkt anspelning till vad det handlade om: en äkta gran turismo-vagn av synnerligen klassiskt snitt.

Det vill säga en stor frontmotoriserad coupé som ska frakta två välbeställda resenärer tvärs över kontinenter på elegantast och snabbast möjliga vis. Biltypen föddes i en tid när män var män och den glamourösa, europeiska bilkulturen stod på sin absoluta topp. En tid när legender föddes, såsom 50-talets Continental-coupéer från Bentley.

Bentley Continental GT, 2003

Baserad på plattformen och den tolvcylindriga motorn från lyxbilen VW Phaeton var Conti GT billigare och vida mer massproducerad än någon tidigare Bentley, med flera tusen byggda varje år. Den hamnade i en ny nisch på sport- och lyxbilsmarknaden som fötts under det tidiga 00-talet – bilar i en prisklass över exempelvis Mercedes S-klass, men betydligt under Rolls Royce eller supersportbilar från Ferrari och Lamborghini.

Vi pratar om strax över 1,5 miljoner kronor vilket utgjorde ett idealiskt segment för tiotusentals pengastinna bilköpare runt om i världen. Aston Martin DB9 och Lamborghini Gallardo är andra exempel och gjorde dessa märken tillgängligt för många fler än tidigare.

Samtidigt försakades inte ett uns Bentley-känsla. Continental GT såg ut och upplevdes som en riktig Bentley i minsta por, med en form som var slimmad och modernt aerodynamisk såväl som flirtade oblygt med klassiska Bentleylinjer från förr. Conti GT skrek pengar och glamour varhelst den visade sig, medan interiören var en orgie av opulens med bländande detaljomsorg som till fullo bibehöll märkets aura och identitet.

Den sex liter stora tolvan hade förädlats av Bentley med bland annat dubbla turboaggregat och gav till en början 560 hk. Så småningom tillkom starkare varianter såsom GT Speed och Supersports med upp till 710 hästkrafter. Utöver dessa byggdes även en Cabriolet samt en något billigare åttacylindrig variant.

Motorns outtömliga kraft och den orubbliga stabiliteten ända upp i toppfart spädde ytterligare på Bentley-myten från förr. Continentalen toppade ju i sitt långsammaste utförande 315 km/h medan den snabbaste nådde hela 336 km/h. Sannolikt var den världens snabbaste GT-vagn med fyra sittplatser!

Conti GT var visserligen en något trubbig körupplevelse, inte delikat och finstämd som exempelvis en Aston Martin DB9. Å andra sidan var den med sin fyrhjulsdrift och byggkvalitet en fullgod året runt-vagn, bekväm och användbar i alla väderlekar.

Under åren kom jag allt mer att förundrats över förmågan hos Continental GT att hålla sig modern, den blev på något vis snyggare och mer habegärlig ju äldre den blev. Som ett franskt årgångsvin. Modellen uppdaterades och förfinades på ett ytterst finkänsligt sätt så att den liksom aldrig gick ur tiden. Den tillverkades i hela 15 år vilket ju är en hel evighet inom bilindustrin!

2017 presenterades en helt nykonstruerad Continental. Den är lyxigare och snabbare än någonsin och karossens Bentley-kurvor svänger som aldrig förr. Den nya bilen baseras på Volkswagengruppens MSB-plattform som utvecklats av Porsche och delas med Panamera.
Tolvan sitter kvar under huven, men kan nu närmast sägas vara en Bentley-motor. Den byggs ju uteslutande av Bentley i Crewe och har utvecklats så mycket att den kan betecknas som en ny motor.

Vi kan alltså även fortsättningsvis glädjas åt traditionella gran turismos i det översta pinnhålet på marknaden. Inte dåligt i dessa tider!

Bentley S1 Continental

2000-tals-Bentleyn vilar tryggt i gammelfarfars glans. Det var 1931 och depression rådde. Bentley svaldes av Rolls Royce och efter kriget hade Bentley-bilarna reducerats till kopior av modermärkets lyxbilar.

Men 1952 skulle upprättelse ske. På Rolls Royce-chassi snäpptes en underskön kaross med två dörrar, motorn trimmades och vips framträdde en hakdroppande vacker lyxcoupé värdigt namnet Bentley. En gran turismo för de rika och berömda.

Bilen, Bentley R-Type Continental, baserades på efterkrigsbilen Rolls Royce Silver Dawn. 1955 visades nya Rolls Royce Silver Cloud/Bentley S-type varpå en ny Bentley-coupé med namnet S-type Continental följde.

När Jeeves har kärlkramp, eller när du bara vill köra själv. Det är då Rollsen blir stående i garaget och Bentleyn åker fram. Din Bentley S1 Continental, by Mulliner. Det var han noga med, Gunnar Friberg, chefredaktör på Teknikens Värld. Född i Vasastan 1933. Död i Paraty, Brasilien, 1986. Att karossen till hans Bentley var ritad och byggd av den engelska karosserifirman Mulliner.

Precis som min vinröda S-Type från 1955! Det osar brittisk överklass att man förstummas. Bentleyn utstrålar någon sorts maskulin elegans så att även tjejerna tycks gilla den. I den klassiska Bondfilmen Goldfinger från 1964 frågar den manligt kärve Sean Connery också mycket riktigt: ”Where’s my Bentley?” när han kommer till jobbet en morgon. Istället får han nöja sig med en Aston Martin DB5, en bil för pojkspolingar!

Baserad på Silver Cloud var Bentley S-type Continental en stor, tung lyxbil där inget hade sparats på material eller tekniska lösningar för att göra den bästa bilen som fanns. Samtidigt var Rolls Royce lika stockkonservativt som sina kunder, så tekniska äventyrligheter lyste med sin frånvaro även hos Bentleyn.

Man valde istället beprövade, hållbara lösningar som man utvecklade till perfektion. Vi pratar separat ramkonstruktion, trumbromsar, stel bakaxel, stor rak sexa med halvtopp och en total omsorg för detaljer. Tyngden och den separata ramen gav tystnad och komfort som vida överglänste andra 50-talsbilar.

Det traditionella Rolls Royce, som stod för denna närmast kompulsiva konservatism och byggde dessa överdimensionerade, gammaldags produkter, levde i närmare hundra år. Och Bentley förblev en insprängd del i denna unika bilkultur i 60 års tid. Min S-Type Continental är en utmärkt representant för det!

Filip Ericsson

Publicerat i Historia, Modellbilar | Lämna en kommentar

Bilspotting – Volvo C70 Coupé i Uppsala

Försommar i Uppsala ger alltid en känsla av studentromantik och flydda tider. Lätta skor, tunna bomullsbyxor och proper skjorta med kort ärm skänker efterlängtad fräschör efter en lång, grå vinter. Och gatorna lyser upp med vackra, välputsade, äldre bilar!

En verklig plåtkostym från svunnen tid uppenbarade sig här om dagen i stadens gamla kvarter: en Volvo C70 Coupé, den svenska glamourvagnen från 90-talets senare del.

Volvo C70 är ett helt annat djur än de präktiga, praktiska familjevagnarna som utgör märkets kärna. Vackra former för fåtalet snarare än funkis för massorna. Under 90-talet ville Volvo komma bort från de jordnära familjeprinciperna och skapa något som man instinktivt vill ha, inte behöver.

Men de Monte Carlo-mässiga formerna dolde en vagn av förvånansvärt enkel börd. Underrede och teknik togs från Volvo 850, bread and butter-bilen som slog oss med häpnad sommaren 1991.

Men visst fanns sämre tekniska förebilder att bygga en exklusiv coupé på. Volvo 850 var ju en sensation när den såg dagens ljus 1991, med en alldeles underbart råmande femcylindrig spis där fram som bjöd på en symfoni som om den vore en Maserati.

Vidare var chassiet av världsklass och 850 var onekligen en kurvkramare av rang. Få om någon familjebil hängde med en ”Åttafemti” på en välsvängd landsväg. Perfekt då att drapera den i en underskön tvådörrarskaross!

C70 var alltså framhjulsdriven och erbjöds främst med turboladdade versioner av den lyckosamma femman, med upp till 240 hästkrafter. Så nog rörde den på sig alltid; som snabb, säker och elegant långfärdsvagn hade den få övermän.

Om tekniken togs från lagerhyllan var interiören helt ny. Och i all sin subtilitet var den mästerlig. Det var ymnigt snyggt och välbyggt men samtidigt flagrant Volvoiskt och därmed superergonomiskt. Med världens bästa bilsäten var det en oslagbar arbetsplats för långbänk ner till södra Frankrike! Denna layout hamnade sedan i S- och V70, de uppdaterade 850-bilarna.

Tillverkningen skedde under tio år, 1996–2005, i coupé såväl som cabriolet-utförande. Därefter tog den S40-baserade andra generationen över som uteslutande såldes som ”plåtcabriolet”. Löst baserad på Ford Focus var den knappast lika exklusiv som sin företrädare. Nej, det är den första generationen som blixtrar av magi.

Det spottade exemplaret lever verkligen upp till sin välsvarvade karossform. De snygga originalhjulen och sobert mörkblå lacken i kombination ljusa interiören är väl närmast en perfekt specifikation. Och visst spär det enastående skicket på habegäret ytterligare.

C70 erhålls idag för en spottstyver, om du kan hitta en. Så nog är den allt en sann drömbil för vanliga dödliga!

C70 Cabriolet. Skräddarsydd för Kalifornien.

Filip Ericsson

Publicerat i Bilspotting | 4 kommentarer

Nya BMW 4-serie: Vacker mini-GT med supergrill

En ny BMW får alltid pulsen att öka hos de flesta petrolheads där ute, åtminstone var det så förr i världen, innan suvarna och det falska miljötänket tog över (=tristare bilar utan reell miljöbättring).

Men nu slutar vi deppklaga och går direkt på kärnan: BMW:s nya 4-serie Coupé är onekligen en spännande nyhet med en svepande taklinje att dö för (ursäkta överdriften).

Och med en BMW-grill som om en lustigkurre hade ritat en elak karikatyr av just en sådan. Den är större och vildare än någonsin och man kan inte låta bli att fnittra till lite inför den. Mer om det senare.

Ända sedan 1992 har coupéversionen av BMW:s berömda kompaktbil 3-serien charmat marknaden och det nyaste tillskottet lär knappast ändra på det.

Men vadå 3-serie? Jo, 4-serien är i praktiken en 3-serie med tvådörrars coupékaross. Man ändrade namnet för ett antal år sedan för att särskilja coupén från sedanen, naturligtvis i syfte att göra den mer exklusiv. Och nog har man lyckats med det, åtminstone delvis.

4-serien är till sitt koncept något av en fattigmans 8-serie, en GT i miniatyr, en posörvagn med fabulösa körkvaliteter. En folkbil (nåja) som skänker ett korn av den glamour som omringar de riktiga gran turismo-vagnarna i miljonklassen. Som sådan fyller 4-serien en funktion, och den gör det bra.

För titta på den, nog vill man liksom bara sätta sig i den och iklädd tunna, välpressade bomullsbyxor samt förarskor från Prada, helt sonika susa ner till den berömda franska Rivieran? Profilen är vacker som en dag och tittar man in i den skönjas en stil som inte ligger nämnda miljonvagnar långt efter. Här vill man verkligen befinna sig.

Dessutom lär chassiet, som förstås grundas på BMW:s lätta och starka CLAR-plattform, ge en skarp körupplevelse. Nya 3-serien har ju visat sig vara en verklig vägatlet och Fyran lär knappast vara sämre. I 4-serien ska viktfördelningen dessutom vara perfekta 50/50 fram/bak.

Men så var det den där grillen. Många kommer garanterat att spy litervis på den och min omedelbara instinkt var också att frammana kräkreflexer. Men jag har redan börjat mjukna. Och BMW har förutspått just det.

Bra design tar ofta tid att uppskatta, men därefter håller den mycket längre, ibland för evigt. Och BMW är mycket väl medvetna om detta, de har en lång erfarenhet av chockartad formgivning för att tvinga utvecklingen framåt. Minns den radikala 3-serien från 1991 och det tidiga 00-talets stormiga ”Bangle-era”.

BMW själva är övertygade om att chock-strategin med en överdrivet utmejslad front kommer att uppskattas av BMW-entusiasterna där ute, och att vinsten med att chocka är större än risken att skrämma bort potentiella köpare. 4-serien ska helt enkelt vara utropstecknet i BMW:s konservativa modellpalett.

Så här långt framstår nya Fyran alltså som en kalasvagn, något att sukta efter. Men nu till det trista i kråksången: nya 4-serien lider av den nya ”BMW-sjukan”, om jag kan kalla det så, vilket innebär att man helt har tappat fotfästet vad gäller drivlinepolitiken. Åtminstone ur ett entusiast-perspektiv.

Klassisk BMW-växelspak. En central del i varumärket men lyser med sin frånvaro i nya Fyran.

Alla Fyror levereras nämligen med automatlåda, låt vara en av de bästa på marknaden. Men en 3-seriebil (och följaktligen 4-serie) måste väl ha en hederlig, manuell växellåda? En sådan utgör ju trots allt en central del av hela dess väsen. Den är en garant för att uppnå den speciella, delikata körkultur som 3-serien blivit så berömd för, som garanterar dess särart. Givetvis gäller detta även för coupén, även om den nu kallas för 4-serien.

Vidare finns endast ett sexcylindrigt alternativ, i och för sig gott så, och jag skulle (nästan) kunna leva med att den sexcylindriga varianten endast växlar av sig själv. Värre problem är att den endast levereras med fyrhjulsdrift och att priset på svensk mark börjar vid 663 000 kronor. Min sexcylindriga 4-serie ska ha bakhjulsdrift och vara 200 000 kronor billigare!

Första 3-seriecoupén från 1992. Så krispig, så snygg, så rätt!

Vi pratar alltså om toppmodellen M440i Xdrive Coupé, som ståtar med 374 hästkrafter ur en turboladdad trelitersmaskin, och som visserligen lär vara en riktig karamell till kompakt gran turismo-vagn. Men varför krångla till det? Och hela idén med ett ”premium”-märke som BMW är ju att man själv ska få välja hur ens bil ska vara beskaffad.

För visst ska en 4-serie vara sexcylindrig, jag vill inte veta av en fyrcylindrig dito. Det passar helt enkelt inte biltypen, även om jag inte klandrar dem som bara är ute efter posörvärdet och den snygga karossen. Om ett tag kommer visserligen en sexcylindrig diesel att dyka upp, men även den blir fyrhjulsdriven, automatväxlad – och svindyr.

Nej, BMW, jag beger mig ner i Europa och letar upp en bil av den gamla skolan, där jag får njuta av det vackra vinande era raka sexor skämde bort oss med förr i tiden, där jag får spela mellan växlarna i en delikat växelspak och slippa tyngden och komplikationen från det påtvingade fyrkrafset. Samt utan att bli ruinerad på köpet. Hej BMW 330i från 2010!

Filip Ericsson

Publicerat i Nyheter | Lämna en kommentar

McLaren F1, Gordon Murray & hur Honda NSX influerade världens snabbaste

Hyperbilen McLaren F1 visades för 28 år sedan men är än idag närmast oöverträffad, en sagolik bedrift som speglar den magik med vilken den omges. Nästan lika intressant som bilen är dess skapare, konstruktören Gordon Murray. Vi berättar historien, gottar oss i vackra foton och avslöjar bilen som otippat utgjorde huvudinspiratör: Honda NSX.

Det var tidigt 90-tal och trots den pågående världsekonomiska krisen var ”superbilseran” i full sving. Ferrari F40 och Porsche 959 hade härjat länge och nu vid 90-talets början hade flera sportbilstillverkare kommit ikapp; återuppståndna Bugatti med sin utsökta EB110 och Jaguar med sin böljande, våldsamt snabba XJ220 utgör ett par av de mer angenäma exemplen.

När racerbilsstallet McLaren visade sitt bidrag under 1992 tycktes dock alla konkurrerande supersportbilar åldras 20 år över en natt, Ferrari och Porsche inkluderade. Ett minimalisttänk som inspirerats av japanska Honda i kombination med en närmast övernaturlig kompetens hos chefskonstruktören resulterade i en supersportbil av ett slag som aldrig tidigare setts.

Gordon Murray

Låt oss börja sagan genom att berätta om just honom, Gordon Murray, pappa till McLaren F1. Han föddes i Sydafrika 1946 och tog ingenjörsexamen från det tekniska universitetet i Durban vid slutet av 60-talet.

Murray konstruerade sin första racerbil 1967 vilken tävlade inom den sydafrikanska, nationella racingen. 1969 flyttade han till England där han fick jobb hos F1-stallet Brabham, där han så småningom avancerade till chefsdesigner. Murray kom att utveckla ett flertal Grand Prix-bilar för stallet vilka gav hela 22 vinster mellan 1973 och 1985.

1987 fick Murray jobbet som teknisk chef hos McLarens F1-stall där han fick kollegor som förarlegenderna Ayrton Senna och Alain prost. Runt 1989 påbörjades till sist arbetet med märkets första gatbil och Murray var den som skulle leda projektet.

McLaren F1

McLarens nya gatbil visades i Monaco försommaren 1992 i samband med det berömda, årliga Grand Prix-loppet. På podiet stod en helt ny typ supersportbil; lätt, kompakt och civiliserad, fjärran från de vilda, tungrodda och trånga fartmonster som utgjorde tidens superbilsnisch.

Murrays filosofi för den nya supersportbilen var från dag ett att den skulle vara användarvänlig, med god sikt, bra ergonomi och behaglig fjädring. Allt för att sätta fullt fokus på en ren körupplevelse, utan störande moment. Knappast egenskaper som präglade marknadens supersportbilar vid den här tiden alltså.

Konceptet var troget gällande superbilsmode med bakhjulsdrift och motorn i mitten bakom föraren. Layouten för passagerarna var dock helt unik; föraren placerades i mitten med en passagerarstol på var sida. F1 var alltså fullt tresitsig! Lösningen var helt briljant då den inte bara var enormt praktisk, utan även optimal ur körsynpunkt. Att sitta i mitten och köra gav full kontroll, precis som i en Formel 1-bil.

Motorn konstruerades av BMW:s motorsportavdelning (som även bygger märkets M-bilar) och det var en unik enhet utvecklad endast för McLarens räkning. Det handlade om en V12 på drygt 6 liter med 48 ventiler och en toppeffekt på 627 hästkrafter, mest av alla supersportbilar vid den här tiden – trots avsaknad av turbo. Växellådan var sekventiell på F1-vis.

Med en tjänstevikt på endast 1140 kilo klarades 0-100 på 3.2 sekunder och toppfarten låg på hisnande 386 km/h. Betänk att detta var långt innan Bugatti Veyron passerade 400-vallen och McLaren var vid tiden världens snabbaste bil med god marginal.

69 gatbilar byggdes mellan 1994 och -97 medan ytterligare ett tjugotal vagnar avsedda för racing sattes samman. Nog hade F1 känts konkurrenskraftig i ytterligare flera år framöver, men marknaden för svindyra supersportbilar var knappast optimal vid den här tiden. Det skulle dröja mer än ett decennium innan märket släppte en gatbil igen.

Kopplingen till Honda NSX

Någon gång vid slutet av 1980-talet besökte Gordon Murray Hondas utvecklingscenter i Tochigi, Japan, tillsammans med numera avlidne Formel 1-legenden Ayrton Senna. Herrars koppling till Honda bestod förstås i att McLarens F1-bilar drevs av Honda-motorer.

Under besöket fick Murray syn på en prototyp av Hondas nya, så omtalade sportbil – Honda NSX – som skulle presenteras hösten 1989. Senna hade för övrigt medverkat i utvecklingen av bilen.

Efter en provtur gick så ljuset upp för Murray; NSX var den ”vänliga” superbil som han letat efter (som referensbil under utvecklingen av McLaren F1). De referenser man dittills sneglat på i form av Porsche, Ferrari och Lamborghini med flera, blev obsoleta över en natt och ratades. Murray imponerades så av NSX att han köpte en egen och använde den som bruksbil under sju år och 7500 mil.

Med sin goda sikt, fina ergonomi, följsamma fjädring, effektiva luftkonditionering och typiska Honda-kvalitet, förblev NSX den förebild man kom att utgå ifrån när F1 skulle konstrueras. En NSX kunde ju jaga Porschar på racerbanan på förmiddagen, och sedan lånas ut till farmor för en tur till ICA Maxi på eftermiddagen.

Precis så skulle McLaren F1 fungera; den skulle förutom att uträtta storverk på en racerbana, fungera väl i staden och locka till en långresa ner till Rivieran när andan föll på.
Det minimalistiska tänkande som präglade NSX hängde också med till McLaren F1.

Fyrhjulsdrift och turbo lyste med sin frånvaro, vilket sänkte vikten och främjade körkänslan. Användandet av lättviktsmaterial (läs aluminium) i hjulupphängningar, chassi och kaross förbättrade förutsättningarna ytterligare.

Ayrton Senna vid en Honda NSX under tidigt 90-tal.

Flera av NSX konstruktionslösningar inspirerade, och i vissa fall kopierades, därför av McLaren. Måtten hölls modesta och vikten minimerades. Allt som störde körkänslan rationaliserades bort.

F1 var dock en betydligt mer extrem skapelse än NSX, och tio gånger så dyr. Där Honda stannade vid aluminium använde McLaren mycket kolfiber i konstruktionen. Tittar man in i McLaren F1 ser man också hur mycket längre man gick; det är särdeles enkelt och spartanskt, men samtidigt elegant på ett minimalistiskt vis.

Spartanskt inuti McLaren F1.

Även maskinellt inspirerades Gordon Murray av Hondan. Dess högteknologiska V6-motor på tre liter erbjöd delikatesser som elektroniskt ställbara ventiltider (VTEC) och elektroniskt gasreglage (”drive by wire”). Resultatet var en ytterst potent och samtidigt kultiverad maskin.

Sammantaget tog NSX utvecklingen framåt så till den grad att Porsche 911 framstod som en ren antikvitet, och Ferrari 348 som åtminstone grovhugget omodern. Den utkom ett halvår efter NSX och tvingade Ferrari att omedelbart påbörja utvecklingen av teknikundret F355.

Gordon Murray vid sin NSX.

McLaren krävde dock förstås flerfalt mer kraft än de blygsamma 274 hk som NSX stoltserade med, men tänket från NSX hängde med som en röd tråd i projektet från början till slut, bara i en kraftigare, mer extrem skala.

Det ter sig naturligt att Murray efter besöket hos Honda frågade om de ville bistå med motorn till F1. Av okänd anledning tackade Honda nej och uppdraget gick som sagt istället till BMW, som knappast gjorde någon besviken.

Epilog

Slutresultatet blev alldeles lysande. En NSX på steroider som fick alla andra supersportbilar att framstå som rena dinosaurier (Bugatti EB110 möjligtvis undantagen). Formen gav en märklig känsla av déjà vu, som om man sett den tidigare i sitt sinne men ändå inte. En sportbilsform så perfekt som om naturen själv skapat den. Hypermodern och urklassisk på en och samma gång.

Supersportbilarna hade en tuff tid under 90-talets krisår; Bugatti gick i konkurs, Jaguar XJ220 lades snabbt ner med osålda bilar i lager och Porsche lyste helt med sin frånvaro på superbilsscenen. Sedan gick segmentet på sparlåga fram till 2003 när Bugatti Veyron slog knockout med sina 1000 hästkrafter och 400 km/h.

Ytterligare ett decennium senare följde den nya tidens hybriddrivna hyperbilar i form av Porsche 918 Spyder, McLaren P1 och LaFerrari i spetsen.

Men lika sinnliga, finurligt konstruerade och smakfulla som McLaren F1 är de nog inte, och frågan är om inte Gordon Murrays snart 30-åriga 90-talsvagn fortfarande skulle kunna ge nykomlingarna en match.

Intervjun med Gordon Murray, där han berättar om Honda NSX betydelse för McLaren F1, kan för övrigt läsas här:
https://oppositelock.kinja.com/gordon-murray-on-the-honda-nsx-1495548371

Filip Ericsson

Publicerat i Historia | Lämna en kommentar

Bilspotting – Honda Legend som studenttransport

Jag letade bland mina foton och råkade på en bilspottingbild av en gammal Honda Legend, som togs i Uppsala för två år sedan. Jag glömmer aldrig mina bilspottingar och självklart minns jag även denna försynt eleganta 90-talslyxbil, en Honda Legend som någon tanig student hade lyckan att fara runt i.

Under en helgpromenad i Uppsalas studentkvarter hände alltså det ofattbara – en väl använd Honda Legend uppenbarade sig rakt i mitt blickfång, på en parkeringsplats mitt framför mig. Vilken cool studenttransport!

Honda Legend, 1990-96.

Diskret som en schweizisk bankkamrer, återhållsam som en israelisk Kibbutz-föreståndare. Men samtidigt högklassig som Roger Moores kostymgarderob. En gammal Legend kostar närmast intet, perfekt för en studentekonomi alltså, och kräver sannolikt minimalt med underhåll. Men likväl skänker den behaglig, kultiverad framfart.

Det var hösten 1985 som Japan presenterade sin första prestigebil för de västerländska marknaderna – Honda Legend. Konservativ sedankaross i BMW 5-serie-storlek, silkeslen V6-motor och modern layout med framhjulsdrift var receptet. Därtill Hondas berömda byggkvalitet och tekniska finlir och framgången var ett faktum.

Låt oss spela filmen framåt till hösten 1990 och täckelset över den andra generationens Legend rycks av. Där uppenbarar sig en större, seriösare lyxvagn som nästan ter sig som en BMW 7-serie-dödare. Elegant, sval design utifrån och in, perfekt detaljkvalitet och en rapp V6 på 3.2 liter skulle blidka främst de amerikanska prestigebilsköparna.

Titta in i den. Vid en första anblick ser det ut som en Honda Accord Deluxe. Anrättningen ter sig enkel, med interiörlinjer i hyperklassisk Honda-stil. Men studera detaljerna lite närmare; den polerade valnötsroten, knappar och reglage med en känsla som om de tillhörde en svindyr Leica-kamera. Den tjocka, lite galonmässiga läderklädseln som lär hålla i en evighet.

Och slutligen de där mätarna. Honda gjorde världens snyggaste mätare vid den här tiden. De hör ju hemma på designmuseum – så krispigt, så delikat!

Anspråkslös lyx med perfekt detaljutförande inuti Honda Legend.

I ett trippeltest i Teknikens Värld sommaren 1991 gick Honda Legend en match mot de så udda skapelserna Buick Park Avenue och Jaguar XJ6 3.2. En högst spretig trio av finsmakarval vid sidan om gängse BMW och Mercedes.

Utfallet blev det väntade, Buicken charmade men nådde inte fram med sin enkla teknik och bristande finlir, medan Jaguaren fångade allas hjärtan men samtidigt uppvisade en del brister i ekonomi, ergonomi, utrymmen och förbrukning. Kvar stod förstås Honda Legend. En torrare upplevelse än de övriga, men helt perfekt i sitt utförande och en uppvisning i osviklig prestationsförmåga.

Jag såg dröser av dem i Kalifornien där jag spenderade sommaren 1992, som om den vore en kalifornisk Volvo 740. När man tänker efter fanns nog fler Honda Legend i Los Angeles än 740-bilar i hela Sverige. Eller förlåt, Acura Legend ska det vara. I USA säljs lyxiga Hondor under namnet Acura, precis som förhållandet mellan Toyota och Lexus alltså.

Även bland kändisar i Los Angeles var Legend populär. Här Ludacris propra vagn!

Och nog var Legend ett smakligt såväl som rationellt val, åtminstone i den amerikanska kontexten. Återhållsam och oskrytig, men samtidigt fullödigt lyxig – om än på ett högst dämpat sätt. Samtidigt var den med sin osvikliga Honda-kvalitet och rimliga prislapp rymlig, lättkörd och lättägd . Knappast en pulshöjare såsom en Jaguar XJ6, men en tystlåten butler som gjorde sitt transportjobb i total diskretion och med största effektivitet.

Här hemma har Honda Legend av alla generationer alltid varit ytterst sällsynt, det såldes en handfull, och idag syns ju fler Lamborghini än Legend i den svenska trafiken. Varför gör ni inte sådana här farkoster längre Honda!?

Första generationen Honda Legend kom 1985.

Filip Ericsson

Publicerat i Bilspotting | Lämna en kommentar

Sommar med Sennas bilskor

Racerföraren Ayrton Senna var brasilianare, körde Formel 1 för bland annat japanska Honda och bar brittiska förarskor. Jag är svensk, och bär Sennas skor! Låt oss gräva lite grand i det.

Jo, Senna bar förarskor från engelska Loake, och det hela är förevigat i en film där körgeniet testkör sportbilsdelikatessen Honda NSX-R på racerbanan Suzuka Circuit i Japan, någon gång under det tidiga 90-talet.

Jag letar fram den på Youtube och det är en lisa för mitt motoröga såväl som mitt motoröra när Senna på fullgas dansar bilen runt banan och klickar i växlarna på maxvarv, allting ackompanjerat av ettriga, fylliga motortoner som bara kan komma från en Honda NSX i full fart. Sammanför ett geni och ett mästerverk och det blir automotiv konst!

Och skorna framträder tydligt i filmen där Sennas fötter dansar balett över pedalerna. Det framgår också att hans skor var i brunt läder, medan jag valde marinblå i mocka. Mer trendriktigt!

Patentbilden för Gianni Mostiles ”car shoe” från 1963.

Förarskon uppfanns 1963 av den italienska skomakaren Gianni Mostile, som kallade den för ”car shoe”. Det var den italienska överklassen som behövde rätt fotdon när de rattade sina välsvarvade sportbilar, och Gianni kom på idén att fästa en sula i form av små gummidubbar under klassiskt formade mockasiner.

Det skulle helt enkelt vara smidigt att operera pedalerna i det trånga fotutrymmet under aktiv körning, medan gummisulorna (som gick upp över hälen) tillhandahöll det fäste som krävdes för aktiviteten.

Idag tillverkas originalet, ”The Original Car Shoe”, av Prada. Egentligen är det ju sådana man ska ha, men de kostar nästan 4000 kr paret. Mina och Sennas Loakes stannar runt tusenlappen.

Ayrton Senna vid en Honda NSX under tidigt 90-tal.

Tack vare sin smidiga form lämpar sig förarskorna fortfarande bäst för bilkörning, men har mer förblivit ett stiluttryck för moderiktiga storstadsmänniskor som kanske inte ens har körkort.

De syns ofta på det unga, hippa Paris-folket som far fram genom trafiken på sina vespor, företrädesvis iklädda kostym på väg till sina arbetsplatser. Och med förarskor i mocka och grälla färger på fötterna.

Gianni Mostiles ”car shoes” tillverkas idag av Prada.

Skotypen har förstås en stark en italiensk aura över sig, men Loake är som sagt brittiskt. Och det måste ju finnas anledning till att Ayrton Senna bar just dem. Han kanske helt enkelt uppskattade det anrika märket, den höga kvaliteten och snitsiga formen.

Och det var faktiskt engelsmännen som uppfann sportbilen! Ett par körskor från Loake torde ju vara oumbärligt när man gasar fram i sin Morgan längs de små krokvägarna över Englands gröna kullar. Eller när man behöver fokusera maximalt för att hålla sig kvar på vägen i sin våldsamt snabba Aston Martin V8 Vantage från 1986 där man stormar fram genom ett lummigt sommar-England.

Anglofila bildrömmar i all ära. Nu behöver jag skaffa en vagn som passar mina skor. Vad sägs om en BMW 325i från 1993, en Porsche 944 S2 från 1991 eller varför inte en Maserati Biturbo från 1989? Alla är de delikata moderna klassiker som inte kostar många kronor. Och de är riktiga ”bilskobilar”.

Det vill säga bilar vars fina körkänsla framhävs ytterligare med hjälp av ett par finlemmade förarskor. Bilskobil – ett nytt begrepp i min vokabulär! Kanske ler Senna i sin himmel.

18-årig undertecknad på Stockholms bilsalong 1994. Honda NSX är en riktig ”bilskobil”!

Filip Ericsson

Publicerat i Kultur & livsstil | Lämna en kommentar

Att se cool ut i ett kvarts sekel – Min skinnjacka fyller 25

Nu i sommar fyller min älskade skinnjacka 25 år. Vi firar genom att berätta historien om den, samt kryddar med lite kuriosa kring skinnjackan som stilfenomen.

I varje anständig mansgarderob måste hänga en riktig skinnjacka. Det är en naturlag. Det kan vara en pilotjacka, en racingjacka, en motorcykeljacka – det spelar ingen roll. Alla kan hitta en skinnjacka som passar ens stil.

Textförfattaren hösten 2010.

Jag har haft en enda skinnjacka och den har jag haft i hela mitt vuxna liv. Det var juni 1995, jag var 19 år och skulle ta studenten. Och där hängde den, den perfekta skinnjackan. Den hade funnits i mina drömmar och nu var den min. Jackan har hängt med mig ända sedan dess. Den har blivit en del av mig, en del av min identitet – vi är oskiljaktiga. Och i år fyller den 25 år.

Det är en tidlös brun skinnjacka inspirerad av de klassiska, amerikanska flygarjackorna, som kan slitas på i vått och torrt och finns till för att resa från världsdel till världsdel. Precis som Indiana Jones jacka.

Harrison Ford med sin berömda pilotjacka i en av Indiana Jones-filmerna.

Eller bara för att cykla till jobbet i under kylslagna höstdagar, det liv som min jacka begränsas till att leva. Fortfarande hänger den i min hall, fortfarande får den mig att se orättfärdigt ung och cool ut och fortfarande skyddar den mig mot vädrets makter.

Skinnjackan utgör ett av de allra mest klassiska herrplaggen i historien, den har i århundraden skyddat människor från vädergudar över hela det norra halvklotet. Sedermera har den dock förvandlats från en oumbärlig del i människors överlevnad, till ett omhuldat och lika oumbärligt stiluttryck för moderiktigt storstadsfolk.

Peter Fonda med sin bikerjacka i Easy rider från 1969.

Kulturgurun Fredrik Strage menade i en artikel i Dagens Nyheter för något år sedan att han hittat guld när han en gång råkade springa på en gammal skinnjacka i en second hand-butik. Den var i bikerstil utan krage och som Strage var övertygad om hade tillhört ”någon Warhol-hangaround” på 60-talet.

Jackan förknippade Strage sedan med Peter Fonda i den eviga kultrullen Easy rider, där Fonda enligt Strage var ”både mjuk och MC-hård, både rebell och intellektuell”. Nog ringar Strages inlägg in skinnjackans betydelse i populärkulturen såväl som på modescenen.

Robert Redford i Spy Game från 2001.

En minst lika legendarisk skinnjackstyp som bikerjackan är den amerikanska pilotjackan (flight jacket) som gjorde debut under första världskriget när stridspiloterna behövde hållas varma i de öppna cockpitarna. Under andra världskriget utvecklades typen till den form som vi ser idag.

Den kallades för ”A-2” och utvecklades sedan till modell ”G-1”, en läderjacka som designats av US Navy och som tillverkades fram till 1978. Och här börjar vi närma oss min egen skinnjackstil.

Amerikansk pilotjacka modell A-2 tjänstgjorde under andra världskriget.

Skinnjackorna som inspirerats av andra världskrigets amerikanska pilotjackor fortsätter än idag att utgöra en starkt vedertagen stilmarkering. De är snygga och tidlösa helt enkelt, samt väldigt användbara större delen av året, åtminstone i lite kallare klimat.

De skinnjackor som följer äventyrliga teman såsom flygning, racing och motorcyklar är onekligen de mest omhuldade stilarna idag, och alla har de haft framträdande roller i Hollywoodkulturen. Indiana Jones pilotjacka är ju för evigt ikonförklarad och coolingar som nämnda Peter Fonda har å sin sida förevigat bikerjackan. Exemplen är otaliga.

Skinnjackan i preppykulturen. Min favoritstil i skinnjacksammanhang!

Visst, min skinnjacka kan få mig att se tuff ut, men den är mer mångsidig än så och kan även spela en mer sofistikerad roll. En klassisk brun skinnjacka i god kvalitet fungerar nämligen även som preppyplagg, då gärna tillsammans med lämpliga ullbyxor kanske i grått, vit skjorta, slips och ett par mörkbruna oxfordskor.

Det är den looken jag trivs med allra bäst med, den mest polerade i skinnjackans värld. Denna vecka kör jag därför marinblå chinos, klassisk Oxford-skjorta, matchande halsduk samt derbyskor i ljusbrunt, till jackan. Hundra procent jag.

Min skinnjacka hänger numera oftast stilla på sin galge i hallen, men när våren är kall såsom nu kommer den till daglig användning. Ännu visar den inga tecken på att vilja pensioneras, så nu påbörjar vi nästa kvartssekel tillsammans. Och jag får fortsätta att se cool ut!

Textförfattaren, oktober 2018.

Filip Ericsson

Publicerat i Kultur & livsstil | Etiketter , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Rolls Royce Silver Spirit fyller 40 år

Våren 2020 är det fyrtio år sedan Rolls Royce Silver Spirit och dess tvillingsyskon Bentley Mulsanne gjorde galamässig premiär på bilsalongen i Genève. De ersatte de långlivade lyxvagnarna Silver Shadow/Bentley T-Serie och skulle prägla de mytiska tvillingmärkena under närmare två decennier. Vi berättar historien och förklarar modellens avgörande betydelse för de båda märkena.

Rolls Royce och Bentley, under närmare en evighet sammanflätade i bilindustrins högsta division, uppnådde mytisk status tidigt i historien. Skrönor och rykten om overklig kvalitet och mekaniker som med fallskärm besökte ägarna om nätterna för att obemärkt reparera bilar, och så vidare, skapade ett drömskt skimmer om ouppnåelighet och gamla pengar.

Kopplingen mellan Rolls & Bentley

Men vilken är egentligen kopplingen mellan Rolls och Bentley; varför nämns de i samma andetag? Jo, 1931 köpte Rolls Royce ett konkursfärdigt Bentley som hade fallit offer för den globala börskraschen och den stora depressionen. Bentleys identitet suddades ut och i slutet av 1940-talet hade bilarna förvandlats till Rolls Royce-vagnar med annan kylargrill.

Bentley hade vunnit sin ära och berömmelse med sina renrasiga sportvagnar som spred skräck på Europas racerbanor under ett fåtal år när 1900-talet var ungt. Rolls Royce-övertagandet 1931 innebar slutet för de riktiga Bentley-vagnarna under grundaren Walter Owen Bentleys signatur.

Moderbolagets strategi för Bentley var att de skulle utgöra ett lite sportigare och förarorienterat utbud för att komplettera de mer formellt anstrukna, chaufförs-vänliga Rolls-bilarna. På Rolls-chassin sattes därmed sportiga karosser.

Efterkrigstiden lade grunden för framtiden

Rolls-fabriken i Crewe byggde flygmotorer åt Spitfire under andra världskriget.

Från och med slutet av 1940-talet skulle Bentleys identitet närmast helt suddas ut då en ny lyxbil gemensam för båda märkena hade tagits fram efter andra världskrigets slut. Då följde utvecklingen som skapade den era vilken stod till grund för artikelns jubilar, Silver Spirit-generationen av Rolls Royce och Bentley.

Efter andra världskriget flyttade nämligen Rolls- såväl som Bentley-tillverkningen till Crewe i norra England, närmare bestämt till fabriken där flygmotortillverkningen ägt rum under kriget. För att möta efterkrigstidens stora efterfrågan övergav man det traditionella förfarandet med chassin som försågs med karosser från utomstående karosserifirmor, och fokuserade på en ”standarskaross” för serieproduktion.

Bentley Mark VI under produktion i Rolls-fabriken i Crewe.

Först ut av den nya generationens bilar var Bentley Mark VI, medan Rolls Royce-syskonet Silver Dawn presenterades 1949. 1955 följde de svulstiga efterföljarna i form av Rolls Royce Silver Cloud och Bentley S-serie, vilka producerades fram till 1965. Alla rambyggda bilar med pressade stålkarosser av en och samma design.

Under 60-talet hade den konservativa Silver Cloud-generationen hunnit bli kolossalt omodern och 1965 skedde därför en revolution när Rolls Royce Silver Shadow och Bentley T-serie slog världen med häpnad.

Här hade vi en helt ny generation vagnar med självbärande kaross, skivbromsar, individuell hjulupphängning runt om samt ett avancerat hydrauliskt fjädringssystem. Den relativt färska V8-motorn och den trestegade automaten från GM hängde dock med till de nya bilarna.

Silver Spirit & Bentley Mulsanne

RR Silver Spirit på bilsalongen i Genève våren 1980.

Silver Shadow tillverkades ända till 1980 då den ersattes av Rolls Royce Silver Spirit och Silver Spur samt Bentley Mulsanne. Silver Spur innebar en något längre version med större baksäte, medan Bentley Mulsanne var identisk med Silver Spirit förutom en mer modest Bentley-grill där fram. Tanken var att en Bentley skulle vara lite mer diskret enligt det kända mottot ”The modest man drives a Bentley”!

Och bilarna såg verkligen nya ut. Föregångarnas sextiotalskurvor hade förlorats till förmån för ett linjalritat 80-tal. Många tyckte säkert att de gamla vagnarna var vackrare, men nog såg de nya bilarna decennier modernare ut.

RR Silver Spirit.

Under skalet var dock det mesta precis som förr. Silver Spirit baserades på sin föregångare och det vittnar om den konservatism som alltid har präglat märket Rolls Royce. Liksom bristen på utvecklingspengar.

Även drivlinan med den stora, gammalmodiga V8-motorn hängde med. Den hade presenterats redan 1959 i Silver Cloud, en motor med en cylindervolym på rejäla 6,23 liter och byggd helt i aluminium, med stötstänger och centralt placerad kamaxel.

Att man satsade på en så pass gammaldags konstruktion och inte valde att utveckla överliggande kamaxlar berodde på att en sådan motor inte skulle uppnå den tillförlitlighet som krävdes av en Rolls Royce. Ett absolut krav var exempelvis att kamaxeln skulle hålla motorn ut.

Gammaldags och opulent inuti Silver Spirit. Notera läderratten som infördes 1990!

1968 ökades volymen till 6,75 liter och det utförandet följde med till Silver Spirit, inklusive den gammalmodiga förgasaren. Enligt tradition avslöjade man inte motorns effekt utan uppgav endast ”tillräcklig” i faktabladet! Utomstående källor har dock uppskattat att den gav runt 250 hästkrafter.

Mycket kräm i början av 80-talet, men knappast imponerande med tanke på den stora motorvolymen. Och med en tjänstevikt på en bra bit över två ton gavs god men knappast någon raketfart åt den stora Rollsen (eller Bentleyn). Toppfarten låg i alla fall på runt 200 km/h.

Utveckling

RR Silver Spirit II från 1990.

Silver Spirit-generationen hängde med ända till 1998, alltså i närmare två decennier, och det innebär att många modifieringar ägde rum under årens lopp. Det handlade om förnyade interiörer, förfinade chassin och insmygande av ny teknik.

På så sätt lyckades man hålla igång köpintresset under alla år och samtidigt är det ett bevis på hur genomarbetade och välgjorda bilarna var från grunden. Den en gång så revolutionerade grundkonstruktionen som invigdes med Silver Shadow hade ju hängt med ända från 1965! Här följer de viktigaste förändringarna som skedde under åren:
1987 fick bilarna bränsleinsprutning och låsningsfria bromsar.

RR Silver Spirit IV från 1996.

1990 kom Silver Spirit II, som med Rolls Royce-mått mätt hade begåvats med så stora förändringar att det tarvade en justering av modellnamnet. Nyheter var elektroniskt styrt fjädringssystem för bättre vägegenskaper, aluminiumfälgar, en något modifierad instrumentering samt ny läderratt.

Tidigare var det tunna bakelitrattar som gällde, så steget mot den sportigare läderkringlan var verkligen ett vågat steg mot oprövad mark. Likaså fick bytet från plåt- till aluminiumfälgar morgon-teet att fastna i vrångstrupen hos de traditionella Rolls-förarna!
1992 begåvades den gamla automatlådan från GM fyra steg mot tidigare tre.

Till 1994 års modell lanserades Silver Spirit III med uppdaterad motor (nytt insug och nya cylinderhuvuden) som gav lite högre effekt. Dubbla krockkuddar och nya framstolar infördes också.

Förfinad interiör i Silver Spirit IV.

1996 års modell såg den sista utvecklingen av modellen med Silver Spirit IV. Kosmetiska uppdateringar med en ny, lägre grill samt ny instrumentpanel/mittkonsol var de tydligaste förändringarna. Bentleys motsvarigheter erhöll förstås liknande ingrepp.

Vid det här laget kunde dock inget dölja bilarnas ålder. Grundtekniken var gammal och formen högst daterad, vilket märkets på omodern aerodynamik och dåligt utnyttjat kupéutrymme. En helt ny generation Rolls- och Bentley-bilar lanserades till sist våren 1998, efter 19 års produktion av Silver Spirit och alla dess derivat.

Bentley går sin egen väg

Bentley Turbo R, 1989.

Bentley Mulsanne var som sagt identisk med Silver Spirit men snart började Bentley få en mer egen, läs sportigare, profil. Bentley skulle bli mer tweedkeps än hög hatt så att säga, den skulle helt enkelt köras hellre än att avnjutas från baksätet, som en Rolls Royce.

Det började 1982 med Bentley Mulsanne Turbo, en sensation som gav den enorma, konservativa vagnen rena sportbilsprestanda genom att ett turboaggregat monterades på den väldiga V8-motorn. Resultatet var 310 hästkrafter men framförallt ett monstruöst vridmoment.

1984 kom Bentley Eight, en något enklare instegsversion med ett lite lägre pris (nåja!), och 1985 utvecklades Mulsanne Turbo till Bentley Turbo R. Den fick sportigare chassi för att vägegenskaperna äntligen skulle motsvara prestanda, medan aluminiumfälgar och en treekrad sportratt ramade in det hela.

Bentley Continental R, 1991.

Under följande år skulle små förändringar alltmer särskilja Bentley-vagnarna från Rollsarna, med runda framlysen, varvräknare samt växelväljare som flyttades till mittkonsolen mellan stolarna. I Rolls Royce var ju rattväxel det enda tänkbara och barnsligheter som varvräknare lyste förstås med sin frånvaro.

1991 tog Bentley ännu ett steg när Continental R lanserades, en tvådörrars coupé med en helt egen kaross som saknade motsvarighet hos Rolls Royce. Det var första gången sedan 1960-talet som Bentley hade en egen modell på programmet. Under skalet återfanns dock Turbo R, det vill säga en Silver Spirit på steroider.

Kuriosa & Rolls Royce-magin

Rigorös inspektion av Rolls- och Bentley-karosser någon gång under 1950-talet.

Silver Spirit med alla sina derivat var en urtypisk representant för Rolls Royce och Bentley. Den utgjorde precis som sina föregångare ett högst egensinnigt och helt unikt inslag på världens bilmarknad, en tradition som ömt vårdades ända fram till modellens nedläggning 1998. Eller till 2002 egentligen, då de sista Bentley Continental sattes samman.
Företagsfilosofin, myterna och konstruktionslösningarna hos Rolls- och Bentley-bilarna fram till dess saknar helt enkelt motstycke i bilindustrins historia.

Till exempel var Rolls- och Bentley-vagnarna extremt överdimensionerade i sin konstruktion och därigenom väsensskilda från andra bilar. De innehade fem gånger så många skruvar som i en vanlig bil, bara för att säkra bästa hållbarhet och livslängd och eliminera vibrationer.

Alla skruvar var dessutom rostfria och höll därför betydligt längre än skruvar i vanliga bilar. De elektroniska systemen var dubblerade så att bilens grundläggande funktioner fungerade även efter ett haveri (till exempel bromssystemet). I tutan fanns guldlegeringar istället för koppar för bästa hållbarhet, och så där fortsätter det.

Skrönor och rykten om overklig kvalitet och mekaniker som besökte ägarna om nätterna för att obemärkt reparera bilar skapade ett drömskt skimmer om ouppnåelighet. Företagets hemlighetsmakeri om effektsiffror och dess extremt konservativa hållning i övrigt var antingen irriterande eller oerhört charmigt, beroende på betraktarens öga.

Kritik för att bilarna saknade garantier besvarades med att en Rolls Royce faktiskt aldrig går sönder. Detta är givetvis rent trams, alla mekaniska maskiner som byggts av människan går sönder någon gång, så även de magiska produkterna från Rolls Royce. Däremot var knappast någon annan bil lika långsiktigt hållbar som en Rolls – under förutsättning att den sköttes korrekt enligt föreskrift. Och detta var, och är, inget billigt åtagande. Så visst kan en Rolls Royce hålla i en evighet, men det kostar.

Det traditionella Rolls Royce, som stod för denna närmast tvångsmässiga konservatism och byggde dessa överdimensionerade, ålderdomliga produkter, levde i närmare hundra år. Tiderna kunde dock vara stormiga, med konkurs och nationalisering 1971, separation från flygdivisionen 1973 och uppköp 1980 (från försvarskoncernen Vickers).

Till sist, vid slutet av 90-talet, hann tiden så ikapp de älskade dinosaurierna och utländsk involvering förblev oundviklig. BMW har dock förvaltat den engelska nationalklenoden över förväntan och Rolls-bilarna tillhör idag världens finaste lyxvagnar. Det samma gäller Volkswagens förvaltarskap av det likaledes brittisk-romantiska Bentley. Världen kanske inte är så tokig ändå!

RR Phantom, 2003. En fantastisk Rolls under BMW-ägo.

Filip Ericsson

Publicerat i Jubileum | Lämna en kommentar

Bilspotting: Volvo C70 & 240 – Två svenska hjältar

Två prominenta Volvovagnar mötte mig på en stormarknadsparkering i Karlstad under Julhelgen 2019, Volvovagnar från två olika epoker. Den ena skymtas i bakgrunden, en storsäljande folkhemsvagn från 1980-talets glada år. Den andra (i förgrunden) en ren glamourvagn från 90-talets senare del.

Två axplock från vårt älskade svenska märkes historia, och två absoluta ytterligheter därtill. Volvos 240-serie behöver ju knappast någon presentation. Det kryllade förstås av dessa när det begav sig, vid millennieskiftet var den fortfarande Sveriges vanligaste bil. Nu börjar de bli mer sällsynta – hastigt har tiden gått!

Så här i retroperspektiv ter sig formen briljant, svenskt Volvo-DNA rinner liksom över. Och vem sa att gamla Volvo-bilar är fula? Tvåfyrtion är lika självklar som Ikea och Nobelpriset i den svenska tidslinjen, för evigt insprängd i vår svenska folksjäl. Bilspotting kan vara så axiomatisk, så enkel!

Volvo C70 är som sagt ett helt annat djur, vackra former för fåtalet snarare än funkis för massorna. Under 90-talet ville Volvo komma bort från de jordnära familjeprinciperna och skapa något som man instinktivt vill ha, inte behöver.

Men de Monte Carlo-mässiga formerna dolde en vagn av förvånansvärt enkel börd. För familjebanden till den nyktra 240-bilen är starkare än man kan tro. Underrede och teknik togs nämligen rakt av från Volvo 850, som ju var 240:ns moderna efterföljare i rakt nedstigande led.

Men visst fanns sämre tekniska förebilder att bygga en exklusiv lyxcoupé på. Volvo 850 var ju en sensation när den såg dagens ljus 1991, med en alldeles underbart råmande femcylindrig spis där fram som bjöd på en symfoni som om den vore en Maserati.

Vidare var chassiet av världsklass och 850 var onekligen en kurvkramare av rang. Få om någon familjebil hängde med en ”Åttfemti” på en välsvängd landsväg. Perfekt då att snäppa på en underskön plåtkostym på härligheten!

C70 var alltså framhjulsdriven och erbjöds främst med turboladdade versioner av den lyckosamma femman, med upp till 240 hästkrafter. Så nog rörde den på sig alltid. Tillverkningen skedde under nästan tio år, 1996-2005, i coupé såväl som cabriolet-utförande.

Därefter tog den S40-baserade andra generationen över som uteslutande såldes som ”plåtcabriolet”. Löst baserad på Ford Focus var den knappast lika exklusiv som sin företrädare. Nej det är hos första generationen som magiken närvarar.

Visst är det spottade exemplaret i Karlstad ett sorgligt exemplar med sina dystra vinterhjul, men C70 var allt en ypperlig vagn när det begav sig!

Filip Ericsson

Publicerat i Bilspotting | Lämna en kommentar

Arkitektbilen: Alfa 164 i Wheeler Dealers

För några år sedan när jag kom cyklandes på en gata i centrala Uppsala, fick jag syn på en lång herre i yngre medelåldern. Han hade rufsigt hår, skrynklig kavaj och runda glasögon, och var på väg in i sin guldfärgade Porsche 928 från tidigt 1990-tal. Det var en ljuvlig syn och det slog mig då att Porschen var en typisk arkitektbil. Mannen och bilen var liksom sammanväxta – De hörde ihop.

Så, här om dagen råkade jag zappa fram ett avsnitt av Wheeler Dealers USA, och bilen de skulle fixa denna gång var en Alfa Romeo 164 L från 1991. Det fick mig att tänka på just den där händelsen; samma värmande känsla av mysighet och skön stil sköljde över mig precis som den där gången när jag såg den rufsiga mannen och hans väl använda Porsche.

Alfa 164 var märkets stora familjebil som tillverkades i tio år 1987–97. 164 L var avsedd för USA-marknaden, där ”L” står för ”Lusso”, det vill säga ”lyx”, vilket innebär att modellen var fullutrustad från start. Motorbestyckningen var den klassiska vinkelsexan på tre liter och 184 hk som sett dagens ljus redan under början av 1970-talet, det vill säga den berömda så kallade Busso-sexan.

Alfa 164 var en lisa för uttråkade åttiotalsögon – Snitsigare fyradörrarsvagn har sällan ritats och även interiörlinjerna bjuder på en fenomenal skärpa. Hela bilen är ett utropstecken av minimalistisk elegans som liksom bara kan vara italiensk. Sedan har vi förstås musiken från den klassiska Alfa Romeo-sexan  som får varje motoröra att slungas in i sjunde himlen.

Det kryllar fortfarande av dessa Alfor i den italienska gatubilden och de var relativt synliga även i vårt land förr i tiden. Idag ser man dem dock sällan och i USA torde de alltid ha varit mycket ovanliga.

Åter till TV-programmet. När den skicklige mekanikern väl förvandlat den gråtande Alfan till samma lysande primadonna den en gång varit, annonserades den ut för 7000 dollar. Lite pengar för en häftig bil, men ändå dubbelt så mycket som den hade kostat i Europa. På den här sidan pölen går de för kaffepengar.

I slutscenen anlände så spekulanten i en vad? Jo en blå Alfa 164! Tattig som en baglady i en amerikansk 80-talsfilm. Och 164-mannen var förstås en riktig arkitekttyp som berättade att han varje dag pendlar till jobbet i sin luggslitna Alfa längs den kaliforniska kusten.

Han köpte givetvis Wheeler Dealers-Alfan på plats och säkrade således fortsatt Alfa Romeo-pendlande längs Kaliforniens kust. Kvar hos programledaren lämnade han sin gamla bil. Vissa har det knölaktigt bra!

Wheeler Dealers-männen inspekterar med fasa den försummade Alfan de måste få ordning på.

Filip Ericsson

Publicerat i Bilar & bilindustri | Lämna en kommentar

Kavajen – Från arbetsjacka till finplagg

Alltid, ända sedan barnsben, har jag älskat kavajer. Jag vet inte riktigt varför men det bör ha att göra med elegansen som frammanas när man bär dem. Det är någon sorts luftig slängighet hos dem samtidigt som de sitter så stringent över kroppen. Något en vanlig jacka aldrig kan uppnå. Jeans och t-shirt? Släng på en välsydd ullblazer och vips kan man göra staden proper och fin. Idag berättar vi historien om detta härliga plagg!

Wikipedia kallar kavajen för ”kort mansrock” och plagget började användas under 1700-talet. Från början utgjorde den en ren arbetsjacka, det vill säga ett plagg som användes vid grovarbete. Kavajen användes till exempel flitigt av sjömän. Under 1800-talet utökades användningsområdet då den också blev populär som sport- och fritidsplagg. Resan från arbetsplagg till finplagg fick fart främst under 1870-talet när kostymen såg dagens ljus och detta kom att uppröra societeten betänkligt – Ett arbetarplagg i de fina salongerna!

Den franska morgontidningen Figaro (grundad 1826) skrev vid slutet av 1800-talet att:

Om den usla kavajen nedlåta vi oss ej att tala. Och ännu mindre om kavajens usla bärare. Av vilka de flesta är på moraliskt fördärv: cyklister, skolynglingar, lantpatroner, bondriksdagsmän på hovbal och för lösdriveri varnade varietébesökare. Inte ens krigsministern bär kavaj. Så uselt är plagget. Kavajen tillhör sjöresan, ej sällskapsrummet, promenaden, teatersalongen.

Vid sekelskiftet hade kostymen blivit etablerad som ett dagligt plagg hos vitkragarna och idag används den flitigt även som festplagg också bland bättre bemedlade människor. Den udda kavajen är fortfarande mer ett elegant fritidsplagg som fungerar på hyfsade restauranger såväl som vid kändisspäckade biopremiärer. Även om den förstås också går hem alldeles ypperligt på mer avslappnade kontorsarbetsplatser som Google, Microsoft och för all del svenska myndigheter, där den med fördel kombineras med jeans.

Mönster och material – Ull självklar favorit

Kavajer sys förstås i alla möjliga material. Naturfibrer som linne, bomull, mocka, läder och ull såväl som konstmaterial som polyester och polyamid, utgör kavajplagg idag. En kombination av flera material förekommer frekvent där ull blandat med polyamid kanske är den vanligaste.

Bortsett från en väl använd men fortfarande mycket välsittande manchesterkavaj från Bläck är alla utom en (!) av alla mina kavajer tillverkade i ren ull. Och detta har flera orsaker; materialet, som härstammar från olika typer av får och lamm, är lent, skönt och lyxigt såväl som ytterst miljövänligt. För det finns ju inget bättre än att bära en välsydd ullkavaj, vare sig det handlar om en fintrådig, slät klubba eller en grovhuggen tweed-kreation.

Kavajer utförs förstås också i en oändlig variation av färger och mönster men låt oss välja ut och beskriva några av de mest kända och vedertagna kavaj-mönstren. Och låt oss dessutom utgå från min egen kollektion! Ett vanligt, vida känt kavaj-mönster är Houndstooth, som precis som namnet antyder har en väv som liknar hundtänder genom sina ”brutna rutor”. Mönstret härstammar från Skottland och min tidlösa, svenska Sir-kavaj i svart och vitt hundtandsmönster är ett typiskt exempel.

Ullkavaj från Sir i klassisk houndstooth. Inköptes 1998, bilden är tagen midsommarafton 2011. Still going strong 2018!

Jag köpte den för runt tjugo år sedan, jag tror det var 1998. Det var vår och den bästa herrekiperingen i den lilla vapenstaden Karlskoga hade hängt ut en rad med blazers på storrea. Och då såg jag den, en houndstooth sportcoat från Sir, sydd i den härligaste av italiensk ull. På prislappen stod 2.695 kronor, en ansenlig summa för en student för tjugo år sedan. Den röda lappen visade dock något helt annat: 300 riksdaler!

Jag knep den förstås och har inte velat leva utan den. ”Porsche-kavajen” kallade jag den av någon anledning. Kanske för att den hade gjort sig så bra på en Porsche-förare? Klassisk, tidlös, oumbärlig. Det har gått tjugo år, det kunde ha gått fyrtio år, ändå är den helt modern.

I våras, efter ett intensivt sökande med ljus såväl som lykta, fann jag den ullblazer som fortfarande fattades i min visserligen redan kavajstinna klädkammare. En ljusbrun tweedkreation i urklassiskt hundtandsmönster från det svenska preppy-märket Morris kunde knappast förbises. Särskilt inte i REA-tider då utbudet av klassiska tweedkavajer i de rätta utförandena är skralt som varan i Gaza-remsans oljecisterner.

Min hundtandstweed från svenska preppymärket Morris.

Att ärmarna var lite för långa kunde knappast förta den ojämförligt sköna känslan av att ha hittat guld. Så jag tog mitt nya kvalitetsplagg och begav mig till kvarterets bästa skräddare, Afsars Syateljé i det lektorstinna myskvarteret Luthagen i centrala Uppsala.

”Oooj, vilken fin kavaj” utbrister ägarinnan alldeles spontant samtidigt som hon beundrar det ytterst välvävda tweedmönstret som innehar ett djup vilket man kan förlora sig i länge som en Tolkien-film. Det visste jag ju redan, men det är ändå skönt att få ett sådant kvitto från detta kallhamrade proffs. Herrkreationen kommer onekligt att glädja mig livet ut.

Förvillande likt hundtandsmönster är Pepita som fått namnet efter spanska balettdansösen Pepita de Oliva, som gillade mönstret. Pepita utgörs av små, små rutor i svart och vitt men kan även omfatta andra färger. Enligt vissa är pepita och hundtand samma sak medan andra hävdar att pepita skiljer sig genom helt kvadratiska rutor. Jag låter det vara osagt.

Herringbone, det vill säga fiskben på svenska, är kanske det allra mest kända kavaj-mönstret och mycket populärt hos främst tweedkavajer. Det utgörs av ett V-format vävmönster som liknar formen hos fiskars skelett. Jag äger tre tweed-kreationer med fiskbensmönster, i ljusbrunt, grått och grönt. Två av dem är från skottska, urklassiska Harris Tweed medan den gröna är en svensk Sir med ull från Italien. Alla kompletterar varandra på ett ypperliget vis även om tre fiskbenskavajer säkerligen kan betecknas som överkurs!

Herringbone x 3. Det världsberömda mönstret pryder tre av mina tweedkavajer.

Ett annat högst vedertaget mönster, det så kallade ”Glen plaid check” med sina rutor av dubbla streck, har en mer fascinerande historia. Det härstammar från 1800-talets Glenurquhart-dal i de skotska högländerna. Upphovskvinna var grevinnan av Seafield som självfallet önskade stilfulla utstyrslar till de ädla sporterna runt godset.

När så prinsen av Wales, sedermera Edward VII av Storbritannien, besökte ägorna under en jaktresa någon gång under slutet av 1800-talet (give or take) attraherades han av designen så till den grad att han själv började bära plagg med de spännande rutorna.

Edwards sonson, prins Edward av Wales (sedermera kung Edward VIII och Duke of Windsor), kom därefter att popularisera glen plaid-mönstret och sålunda göra det känt för en större publik. Framöver kom Sean Connerys James Bond-karaktär såväl som Carry Grant att genom filmduken ytterligare visualisera glen plaid för en stiltörstande världspublik.

2 x Prince of Wales check. Den bruna från Jaffrain kompletteras väl av den grå från Tommy Hilfiger!

Suget efter en ullblazer i detta mönster (i folkmun kallat Prince of Wales check) blev till slut olidligt. Ett stort svart sår i kavajgarderoben som endast kunde läkas genom att fylla på med Kung Edwards älskade rutor. Det räckte dock med att gå upp på vinden och rota lite – och Voila! Mitt orättvist bortglömda, tjocka ullflanell-plagg från det numera insomnade franska väveriet Jeuffrain täppte till hålet till hundra procent!

Tommy Hilfiger i Prince of Wales check

Men en brun måste ju också kompletteras med en grå! När ett riktigt kvalitetsplagg från amerikanska preppy-märket Tommy Hilfiger dök upp för en spottstyver var det bara att kapitulera. Men 74 % ull? Jo, jag har syndat big time och gått polyamid. Inte lika lyxigt som ren ull och en miljöbov dessutom. Däremot ökar slitstyrkan när detta konstmaterial blandas in och den lär aldrig – aldrig! – slitas ut. Vidare sitter den grå Prince of Wales- kavajen så snyggt att det bara är att gratulera mig själv.

Ett lite udda men mycket elegant kavaj-mönster är det som kallas för Bird’s eye som, i brist på en bättre förklaring, utgörs av en prickig diamantstruktur som ger ett raffinerat djup i tyget. Min bruna, nyinköpta sportsjacket från Polo Ralph Lauren är ett synnerligen attraktivt exempel på det.

Preppy-kavaj i italiensk ull från Polo Ralph Lauren.

Den vithårige, äldre gentleman som lotsade mig igenom det digra, exklusiva kavajbeståndet på Upsalas bästa herrekipering visste vad jag ville ha mer än jag själv. Efter några sekunder trollade han fram det bruna ullplagget från den amerikanska (men Italien-sydda) preppy-ikonen. Len som en nyfödd Cocker spaniel, diskret som en Mossad-agent i Sanaa.

Märket skriker preppy, det vill säga amerikansk överklass-yngling med intresse för rodd och tennis, men denna sportsjacket ger mer en aura av nämnda överklassynglings pappa, fritidsklädd inför cock-tail hour på sommarresidenset någonstans i New England.

Polo-blazern är dock nedtonad till den grad att jag kan bära den, och njuta av den, på mitt anspråkslösa kontor i offentlig förvaltning utan att den väcker misshaglig uppmärksamhet. Sydd i Italien sitter den ledigt men stringent, den är tunn och lätt samtidigt som den är tämligen välsittande. “A slim, modern fit define the Connery silhouette” säger Ralph Lauren själva. En riktig piprökarkavaj, perfekt till mellangrå flanellbyxor i vintage-stil men också vansinnigt snyggt till jeans för en mer vardaglig stil.

”Sports jacket” i lammull och windowpane-mönster från tyska Eduard Dressler.

Ett anrikt mönster som förblivit populärt till dessa dagar är de större kvadratiska eller rektangulära rutor som kallas för Windowpane. Min nya ullkavaj från tyska konfektionsspecialisten Eduard Dressler i klassisk brittisk stil är ett angenämt exempel. Trots det tyska ursprunget är den engelska hållningen total: mönstret har väl klätt den brittiska överklassen i 200 år eller så, liksom dubbel-sprunden så att man sitter fint på hästsadeln också under årets rävjakt. Eller så var det tänkt i alla fall.

Utöver alla nämnda mönster ovan, finns flera olika typer av klassiska kvadratiska rutor med ursprung från Storbritannien. Vi har graph check, tattersall, gingham, shepherd’s check, gun club check, tartan och madras. Det tar liksom aldrig slut och om dessa rutor får vi helt enkelt berätta mer om en annan gång!

Visserligen är jag med stor sannolikhet helt galen, jag har väl alltför många kavajer i min ägo. Jag skulle väl egentligen kunna leva helt utan dem, skulle kunna gå runt i t-shirt och stickad tröja som Fiat-presidenten Sergio Marchionne (som uppenbarligen klarar karriären helt utan kavaj) hela dagarna utan att mitt liv skulle bli sämre för det.

Men plaggen är inte bara plagg, de är lika mycket samlarobjekt och klenoder. Ungefär som att ha tio exklusiva klockor i en sammetslåda, ett knippe sportbilar i garaget eller sällsynta fjärilar i ett glasskåp, skänker kavajerna glädje och livskvalitet, när man bär dem såväl som när de hänger i garderoben.

”Sports jacket” i mini-pepita från Oscar Jacobson. Farfar-kavajen kallar jag den!

Alla mina kavajer tål dagligt bruk utan vidare och är därmed inte undangömda som en gammal Jaguar E-Type. De används alltså regelbundet – på jobbet, vid helgspatserande i staden samt till fest. Oavsett evenemang skänker de en properhet som är högst själavårdande.

Vad som möjliggör detta är att de håller en tillräckligt god kvalitet för att uppnå den rätta stringensen. Vilka tekniska egenskaper som förutsätter det vill jag inte gå in på här, det är jag för okunnig för. Sajter som King, Manolo och Gentleman’s Gazette är betydligt bättre på sådant. Googla in och läs där vad som kännetecknar en kavaj av god kvalitet!

I sanningens namn finns fler kavaj-guldkorn än ovan nämnda, i min garderob. Vi har den eleganta middags-blazern från J. Linderberg i tunn, marinblå ullflanell. Vi har den klassiska klubbkavajen från Oscar Jacobson och den ljusgrå farfar-kavajen från densamma. Den senare i någon sorts mini-pepita som gastar smak och kvalitet mot varje betraktare. Sist men inte minst har vi den sparvgrå tweeden från Tiger med sina smala slag som  flirtar lite med det goda 60-talet. Men det får vi berätta mer om en annan gång.

Filip Ericsson

Publicerat i Kultur & livsstil | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Prins Charles & Aston Martin Virage

Det är 90-tal. Prins Charles är ute och drar i sin vettlöst slanka Aston Martin. Passagerare är en ytterligt ung prins Harry och en dam som skulle kunna vara Charles hustru Camilla, det vill säga hertiginnan av Cornwall och Rothesay, grevinnan av Chester och Carrick samt baronessan av Renfrew. Eller är det en yngre dam som sitter bredvid Charles? Ingen vet.

Fotot ovan är lika exklusivt som åkdonet. Jag kan inte förtälja hur många mannatimmar av sökande i vårt oumbärliga cybernät som lagts ned för att finna den sällsynta bilden. Bilen är en Aston Martin Virage Volante från 1994, vilken specialbyggdes efter prinsens noggranna önskemål.

Av 598 handbyggda Aston Martin Virage 1988-1995 tillverkades endast tre (3!) i Charles-utförande. Det innebär en 6.3-litersversion av den annars 5.3 liter stora V8-motorn som erbjöds av företagets serviceavdelning, med upp till 500 hästkrafter i stället för 310 som i ”standardbilen”.

Charles bil hade dock den ”vanliga” Virage-karossen. Normala kunder som ville ha 6.3-litersmotor fick annars dras med iögonfallande fälgar och breddad kaross, något som knappast passade sig för prinsen av Wales!

Ljudmattan när Charles tryckte gasen i botten måtte ha skjutits över gräsplanen så att Kanadagässen frystes i ofrivillig givakt som soldaterna i en Nordkoreansk militärparad. Den helt handbyggda V8-motorn var en ren vulkan av kraft, men samtidigt finstämd som Vanessa Maes Stradivarius.

Jag har själv hört ljudet från Aston klassiska V8 som konstruerades av den polske ingenjören Tadek Marek, ett mästerverk som producerades i 30 år, 1969-2000. Låt vara att lyssnandet begränsades till biosalongen i Karlskoga där jag som elvaåring fick ynnesten att se Bondfilmen The Living Daylights från 1987.

När James Bond, spelad av Shakespeare-skådisen Timothy Dalton, nonchalant anländer i en grön Aston Martin V8 Volante till slottet där den brittiska underrättelsetjänsten huserar, strålade Gud in i min själ. Dalton lägger i ettan i en ZF-låda lika kärv som Sean Connerys manlighet, och varvar upp den vassa V8-motorn varpå beskådaren träffas av ett högfrekvent, mulligt och alldeles underbart musikaliskt muller som pressar fram tårar i ögonen.

Men festen slutar inte där. På Volanten svetsas under överinseende av den ständige trollkarlen ”Q” ett tak så att den svindyra cabrioleten kort och gott förvandlas till en coupé som får visa vad den går för jagad av tjeckoslovakisk säkerhetspolis i sovjetiska Vaz-bilar. Det är ett rent nöje att se den diskreta men kraftfulla aluminiumbilen sladda fram på de snötäckta vägarna, givetvis ackompanjerat av det raspiga, trimmade åskmullret.

Så måste prins Charles Aston också ha låtit. Vi kan bara fantisera om det, precis som vi kan fantisera om hur det hade varit att beskåda Viragen i rörelse – en förmodat gudomlig syn. Men vi kan åtminstone analysera karossformen.

Den brittiska motortidningen Classic Car beskrev en gång Virage i en enda perfekt mening: ”Designed by artists, handbuilt by artisans”. Och visst ritades den av ett par gubbar från Royal College of Arts i London, som mejslade fram en engelskt återhållsam, slimmad form med en taklinje att dö för. Samtidigt som man lyckades inspränga den maskulinitet i formen som en riktig Aston kräver.

Prins Charles Virage var hans tredje Aston Martin. Den första var en DB6 Volante från 1969 som han fick av Drottning Elisabeth i 21-årspresent, en bil som han har kvar än idag. Den andra var en V8 Vantage Volante från 1986, vars specialutförande födde en egen modellserie under namnet ”POW” – Prince of Wales! 27 bilar byggdes fram till 1989, och värdestegringen har förstås varit enorm.

Prins Charles i sin V8 Vantage Volante från 1986.

Filip Ericsson

Publicerat i Bilar & bilindustri, Historia | 2 kommentarer

Aston Martin Virage – Drömbilen att skämmas för

För ett antal år sedan avslöjade reportrarna i Auto, Motor & Sport bilarna de gillade i smyg, bilarna de helt enkelt skämdes för att beundra. Då slog det mig att min drömbil i allra högsta grad passar in i den ramen – jag döljer helst min drömbil för omvärlden och orsaken framgår så snart jag avslöjar den: Aston Martin Virage! Jag rodnar, speciellt när alla nu vet vilken usel vagn jag trånar efter.

Det började när jag som liten grabb läste Bilkatalogen 1987 och lät ögonen smeka de misstänkt Ford Capri-liknande linjerna tillhörande en gammal Aston Martin V8. Den tunga aluminium-sportbilen blandade brutalitet med brittisk elegans som ingen annan bil jag sett. När jag sedan en grå eftermiddag några år senare besökte skolbiblioteket och började bläddra i en lätt bedagad Automobil stannade jag förbluffad upp vid ett jättereportage om Aston Martins nyaste: Virage.

Jag häpnade vid åsynen av den mörkgröna skönheten och sedan dess har jag alltid suktat efter denna bilindustrins sista dinosaurie, Bristol Blenheim undantagen. En anakronism av två ton handknackad aluminium och nästan lika antik som föregångaren, men nu med ett elegant, slimmat skal som förledde varje betraktare som hade hoppats på en modern sportvagn.

aston_martin_virage_22

Aston Virage med sin slimmade, diskreta men ändock kraftfulla linjeföring. Inte många gillade den. Jag älskar den!

Onekligen frestade de tekniska specifikationerna med kaross helt i aluminium, de dion-bakaxel, ZF-låda och en helt handbyggd V8 med 48 ventiler och dubbla överliggande kamaxlar. Faktiskt inte fy skam 1988.

5.3-litersmotorn var en äkta Aston-konstruktion som hade hängt med ända sedan 1969 när den gjorde debut i DBS V8, för övrigt Roger Moores tjänstebil i kultserien The Persuaders (Snobbar som jobbar). I Virage var den dock modifierad av amerikanska trimfirman Callaway, men utvecklade på grund av katalytisk avgasrening samma effekt som tidigare, runt 310 hästkrafter.

Hur som helst var det en ytterst karismatisk drivlina med racemässig karaktär och gåshudsframkallande ljudbild. Interiören var en orgie i dunmjukt, tjockt connollyläder, spegelblanka valnötspaneler och tjocka ullmattor. En riktig drömsits.

Finaste läder och vackra träpaneler blandas med Ford-reglage i en tidig Virage. Unik form och 1993 blev det lite snyggare inuti.

Virage var urtypen för en äkta gran turismo, alltså en stor frontmotoriserad coupé som ska frakta två välbeställda resenärer tvärs över kontinenter på elegantast och snabbast möjliga vis. Vid 80-talets slut var biltypen ett utdöende släkte.

Lamborghinis bidrag hade för länge sedan tynat bort, Ferraris egendomliga urtidsödla 412 gick äntligen ur produktion och Jaguars fulsnygga XJS var likaledes en uråldrig dinosaurie. Återstod gjorde den kompetenta men UFO-liknande Porsche 928, den vattenkammade BMW 850i och Mercedes 500 SL som ju endast byggdes som cabriolet.

Men så kom Virage och återförde den glans som gått förlorad i 80-talets spoilerförsedda digitalålder. Lång, låg och bred, modernt strömlinjeformad, och med en taklinje att dö för. Den engelskt återhållsamma, slimmade karossen ritades av ett par gubbar från Royal College of Arts i London och var betydligt mer lågmäld i uttrycket än den brutala föregångaren. Samtidigt hade man på något vis lyckats få in den maskulinitet i formen som en riktig Aston kräver. Så visst var Virage-formen mästerlig ändå?

Bilens drömska skimmer kom dock att förjagas när en mer konsumentinriktad bildtidning, Teknikens Värld, redovisade sin provkörningsrapport våren 1991. Nu hade Virage plötsligt förvandlats till en trött, gungig koloss som enligt utsände ”krängde som en atlantångare” och lät betydligt mer än vad den gick.

Knappar och reglage från Ford Scorpio blottlades brutalt och provexemplaret var bestyckat med en treväxlad automat från Chrysler. En katalysator hade satt strypgrepp om den blodfulla V8:an som i symbios med den antika lådan fick den stukade Viragen att kännas slö! Jag var i upplösningstillstånd.

Lite upprättelse fick jag när Automobil återvände till fabriken i Newport Pagnell för provkörning av en uppdaterad Virage Volante av 1993 års modell. Den hade nu begåvats med en modernare automatlåda med fyra steg, bättre bromsar och snyggare instrument.

Aston Martin Virage Volante, cabriolet på Aston-språk.

Den uppenbart anglofile reportern var densamma som vid förra tillfället. Han var förstås sedan tidigare bekant med den tomteliknande, närmast hundraårige bilbyggare som intervjuades i samband med reportaget, vilket naturligtvis påverkade slutbetyget av Virage såväl som min entusiasm i motsvarande grad.

Virage tillverkades i 598 exemplar (364 coupé, 234 Volante) under sin levnad 1988-1995 och föddes i en tid då Aston Martin var illa ute med en produktion på färre än 100 bilar vissa år. I början av 90-talet kostade ju en Virage runt 1.8 miljoner kronor i Sverige. Ford hade nyligen köpt det anrika företaget och stora moderniseringar skulle till sist komma att ta livet av den helt hantverksmässiga byggkonsten som blivit märkets signum, företagets själ.

Superbilen Aston Martin V8 Vantage var den ultimata utvecklingen av den ganska beskedliga Virage. Upp till 600 hästar!

Strax efter att Virage-produktionen kommit igång i december 1989 gick världen in i en förlamande ekonomisk härdsmälta. 1990 byggdes 178 bilar, 1991 sattes 168 enheter samman och 1992 hade luften gått ur totalt med endast 46 tillverkade exemplar, de allra flesta cabrioleter.

1993 kom superbilen V8 Vantage med 557 hästkrafter och 1996 ersattes Virage av  V8 Coupé, som inte var något annat än en kraftigt uppdaterad Virage. Den sista bilen sattes ihop i oktober 2000 (en V8 Vantage Volante), och ett fantastiskt brittiskt kulturarv var därmed över för alltid.

Jag har aldrig kört en Virage, aldrig ens suttit i en. Men jag bryr mig inte – ge mig en tidig coupé i ostört originalutförande och med manuell växellåda och min lycka är gjord. Det blir varken maffigare, elegantare eller mer gentlemannamässigt än så!

Filip Ericsson

Publicerat i Bilar & bilindustri, Historia | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 3 kommentarer

INSTRUMENTKLOCKAN – Recension Sinn 556 & historien om Sinn Spezialuhren zu Frankfurt am Main

Ända sedan jag andlös klev in i den tyska klocktillverkaren Sinn:s skyltbutik i dess hemstad Frankfurt hösten 2015 har jag varit smärtsamt sugen på ett alldeles eget exemplar. Nu har jag köpt ett, så här är recensionen av min nya Sinn 556 A samt historien om det egensinniga företaget som specialiserat sig på extrema instrumentklockor för yrkesdykare och -piloter inom militär, specialpolis och räddningstjänst.

Sinn Spezialuhren, helt okänt för de flesta utanför kretsen av die-hard fans, grundades av den kompromisslöse andra världskrigspiloten Helmut Sinn i Frankfurt am Main 1961. Från början fick endast riktiga piloter köpa klockorna men så småningom öppnades utbudet för allmänheten. Sedermera breddades paletten till extrema dykarklockor och Sinn började utveckla unika tekniska lösningar för att öka urens prestationsförmåga, något som har förblivit synonymt med märket fram till idag.

Fortfarande ligger huvudfokus på rena instrumentur och många av modellerna är verkligen extrema. Vi pratar tyskt ubåtsstål, tålighet mot extrema temperaturer och vattentäthet ända ner till 5000 meter. Tidigare sålde Sinn en klocka som tålde ett djup ner till 11 000 meter, det vill säga till världens djupaste plats – Marianergraven!

Jag har alltid haft ett varmt öga till Sinn men mitt besök i butiken på det historiska Römerberg-torget i Frankfurt fick verkligen snålvattnet att rinna till. Jag var nära att slå till där och då men lyckades hejda mig själv i sista stund. Hur som helst fick jag en utomordentlig lektion i Sinn-vetenskap av den synnerligen trevlige föreståndaren och fick förstås dregla över alla industrimässiga ur.

Det är något högst tilldragande med nonsensfria klockor som är gjorda endast för att prestera, inte för att förgylla handleder på prestigejagande storstadsfolk. Tänk Mitsubishi Pajero gentemot BMW X5. En klocka där formen följer funktionen och där varje detalj och tekniska lösning finns där endast i syfte att förbättra den. Detta gör märket till en närmast unik spelare på världens marknad av mekaniska armbandsur.

Sinn 556 A

Sinn 556 A är en ren instegsklocka, enklast och billigast i utbudet. Men precis som med Rolex Oyster Perpetual, exempelvis, betyder det knappast att det är den minst attraktiva – snarare tvärtom!

556 saknar Sinn-typiska, tekniska delikatesser som rep-resistent, ”tegiment”-behandlat stål, antimagnetskydd och avfuktningssystemet Ar-Dehumidifying Technology, som ju exempelvis återfinns hos den formmässigt snarlika men än mer instrumentmässiga storebrodern Sinn 856. Men förutom en väsentlig prisskillnad finns faktiskt andra fördelar med den enklare klockan.

 

Som stadsbo med kontorsjobb och avsaknad av äventyrliga fritidsintressen har jag knappast behov av denna prestationshöjande teknologi. Vidare ger det omsorgsfullt borstade stålet i min 556 en svåremotståndlig elegans som saknas hos de tuffare instrumenturen. Tekniknivån och stryktåligheten hos dessa lockar onekligen, men förutom att de nästan är dubbelt så dyra, ger de också ett betydligt råare intryck och fungerar inte lika bra till en mer uppklädd, urban livsstil.

I övrigt har Sinn knappast snålat på specifikationerna hos sin instegare. Finishen är lika perfekt som alltid, safirglas finns på fram- såväl som baksida, vattentätheten är överkursiga 200m och tryckfallskyddet det samma som hos övriga pilotklockor i paletten (ifall Airbusen skulle största under Thailand-flighten så funkar åtminstone klockan, lol).

Vidare innehar 556, liksom alla Sinn-ur, toppgraderade urverk från schweiziska ETA och Sellita, det vill säga de bästa, mest högpresterande varianterna av deras ”standardverk”.
556 är alltså en del av märkets olika serier av pilotklockor och som sådan besitter den de flesta kriterier för en sådan: övertydlig urtavla med extrem läsbarhet, väl tilltagen krona för hanterbarhet med handskar samt skydd mot tryckfall (det vill säga att klockan ska fungera som vanligt vid tryckförändringar i cockpit). Vidare är den som sagt vattentät till motsvarande 200m i det fall planet skulle krascha i havet och piloten hamna i vattnet. Alltid praktiskt!

Så vad ska jag som inte är pilot med en pilotklocka till? Jo, för det första handlar pilotklockornas dragningskraft idag mer om historia och romantik än om moderna piloters behov av armbandsur. Precis som med dykarklockor alltså. För det andra besitter en pilotklocka funktioner och kvaliteter som i allra högsta grad är behjälpliga och relevanta även för en normal klockbärare.

Ägare av dykarklockor brukar ju kallas för desk divers. Ett passande epitet för dem som bär pilotklocka kanske är… skrivbordspilot?

Urverket: Sellita SW200-1

I Sinn 556 A sitter ett schweiziskt, mekaniskt Sellita SW200-1, vilket i princip är en klon av det världsberömda ETA 2824-2. Dessa mekaniska verk med automatisk uppvridning har drivit miljontals armbandsur i decennier, i allt från lågprisklockor för några tusenlappar till lyxklockor i 50 000-kronorsklassen. De tillverkas i olika versioner, där ”standard” är det billigaste, enklaste och där ”chronometer” är det mest påkostade och mest exakta.

Sinn använder endast ETA- och Sellita-verk i top grade-utförande. Med toppgradering har dessa verk bättre material och kvalitet hos vissa komponenter än de lägre graderade versionerna, vilket innebär att de är ytterst exakta. 2824/SW200 är mycket tåliga och pålitliga i alla versioner, samtidigt som de är rättframma, robusta och billiga att hålla efter. Precis som sig bör i en riktig instrumentklocka.

ETA:s top grade (premium grade hos Sellita) innebär vidare att de är identiska, det vill säga lika exakta, som kronometer-certifierade verk. Skillnaden är att de inte har skickats in för själva certifieringen, något som förstås innebär ett lägre pris.

Enligt många står de här toppgraderade verken egentligen inte Rolex legendariska 3132-verk så mycket efter. Att många klockentusiaster ändå fnyser åt ETA- och Sellita-verk har alltså inte med kvalitet eller precision att göra utan mer med image och snobberi. Jag kan själv tänka i de banorna; det är förstås roligare att ha en BMW-motor i en BMW istället för en Toyota-dito, även om Toyota-motorn skulle prestera exakt lika bra!

Den höga kvaliteten och goda precisionen i de massproducerade 2824/SW200 (samt i större utsträckning de tunnare 2892/SW300) innebär för övrigt att flera betydligt mer namnkunniga lyxmärken använder sig av dem. Breitling, IWC och Tag Heuer är några av dem.

Epilog

Med tanke på det skottsäkra, nonsensfria urverket och den finish och kvalitet med vilka de tyska Sinn-klockorna sätts samman, finns få klockor på marknaden som är så prisvärda som en Sinn, och det gäller i synnerhet modell 556.

En Rolex Oyster Perpetual eller en Omega Railmaster kostar nästan fem gånger så mycket. Är de fem gånger så bra? Aldrig. Är de dubbelt så bra? Kanske. Är en Breitling eller Tag Heuer med sina närapå tredubbla prislappar bättre över huvudtaget? Tveksamt!
Svårt är även att hitta klockor som är så mångsidiga. Trots att en 556 knappast är en dressklocka utan byggd för äventyr och tuffa tag, smälter den in perfekt till affärsmötets mörka kostym.

Med sina modesta mått (38.5mm i diameter och 11mm höjd) samt en ytterst välavvägd, avskalad form närmast i Bauhaus-stil, är den diskret som en tysk revisor. Få lägger märke till den och ingen lär stickas i ögonen av den. 556 är helt okonstlad och närmast asketisk i sitt uttryck. Samtidigt är den med sitt vackert borstade stål och stora detaljomsorg elegant som en rysk violinist på Volksoper i Wien. Okulärt är Sinn 556 ren industrikonst.

Så när den affärsresande äventyraren har landat, varit på sitt affärsmöte, hängt på stranden och deltagit på sin dykarkurs, fortsätter hans (eller hennes!) Sinn 556 att oförtröttligt ticka på armen även när middagen på hotellet nalkas. Eller när skrivbordspiloten Filip, trött efter en arbetsdag på kontoret låter Sinnen sitta kvar på armen när han kliver in i duschen och därefter när grillen ska tändas.

Filip Ericsson

Publicerat i Klockor | Lämna en kommentar