Volvo-nostalgi: 940 möter V90

Året är 2018. Platsen är Karlstad. I den ena hörnan en Volvo V90 av årets modell. I den andra en Volvo 945 från 1998. Det är tjugo år mellan bilarna. Tiderna förändras kopiöst, men ändå inte. Allt är annorlunda, men ändock samma. Det svindlar lite när jag drar om startnyckeln till brorsans då nya vintage-bil och den rister till liv.

Jo, jag minns hur de kändes; jag körde vad det verkar tusentals mil i då nya niofyrtiofemmor under mitt år på Hertz Biluthyrning i Karlskoga vid mitten av 1990-talet.

Men egentligen är det mycket mer än tjugo år mellan bilarna. 1998 var sista årsmodellen av Volvos då redan så klassiska 940. Ursprunget kan härledas ända till 1982 med lyxbilen Volvo 760, som ju sedan avynglade sig till den billigare 740 som i sin tur utvecklades till 940. Båda förblev de svenska folkvagnar som fick guldet att regna över Volvo.

Volvo 760 GLE, 1982.

V90 ter sig förstås som en betydligt mer lyxig och utsvävande produkt än den gamla niofyrtion. Och visst har Volvos vagnar tagit långa kliv framåt i finish och byggkonst under de tjugo år som gått mellan bilarna.

Men detta är delvis en chimär. Sjufyrtion var skrytig som ett narcissistiskt överklassbarn när den avtäcktes 1984, en linjalritad statussymbol för en prestigetörstande medelklass i Mexitegelvillor. Samtidigt var den en motsägelse: under skalet återfanns idel Volvisk järnåldersteknologi.

Volvo 745, svenska folkets favorit under 80-talets andra hälft.

Idag framstår en 740- och 940-vagn som själva motsatsen till lyx och flärd. Stram som en rysk marinofficer i en Röda torget-parad, men samtidigt stringent som en Victor Borge-trudelutt. Och egensinnig som Bobby Fishers livsstil. En gammal 700- och 900-seriebil framstår idag som högst begärlig i all sin torftighet och oefterliknelighet!

Och V-nittin då? I T4-skrud, det vill säga bensinturbo om 190 hästkrafter, och i kombination med en oundviklig, Filipsk gasfot sa det förstås slurp i tanken. Men samtidigt framstod Volvos nya motor som en förvånande tyst och kultiverad maskin som inte lät plågad ens på fullvarv – en glad överraskning. Jag saknade inte ens en femma eller sexa: ett storligt betyg!

Inuti var det välgjort och elegant, men utan någon särskild “wow”-upplevelse. Jag liksom bara satte mig i den och körde, varpå Volvon utförde sitt värv stabilt och bekvämt helt enligt förväntan.

Diskret, chosefri och seriös, så som en stor familje-Volvo ska vara. Precis som en 945 alltså.

Hunden, lilla Lisa, trivs i det Saddam Hussein-palats-voluminösa bagageutrymmet.

Filip Ericsson

Det här inlägget postades i Bilar & bilindustri, Historia. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *