BMW:s vackra GT-vagn som hänförde betraktarna vid premiären i Frankfurt hösten 1989 har alltid utgjort en favorit hos mig. I brist på en egen har jag fått nöja mig med den lilla i hyllan samt i sällsynta fall okulärnjutit dess närvaro i trafiken. Vänsterfilen spottar en riktig i Uppsala och visar upp en blå i skala 1:24!
BMW 850i förblev trots de sköna formerna och sitt teknikstinna inre lite av en gäspning när den nådde motorjournalisternas klor. Den ansågs helt enkelt för fet, för soft och för snäll, fjärran den salta företrädaren 6-serien (som dock fick samma bannor när den presenterades 1976). Jag föll dock omedelbart för Åttans skönhet och kultiverade manér.
Att jag alltid har haft ett gott öga till BMW:s flaggskepp för 90-talet har även att göra med att den ingår i det bilsegment jag omhuldar allra mest: den klassiska gran turismon. Alltså en välväxt, svindyr, frontmotoriserad coupé som ska frakta två välbeställda resenärer tvärs över kontinenter på snabbast och elegantast möjliga vis.
Biltypen skänker på något vis en skön påminnelse om bättre dagar, om ett glamouröst Europa, om tider och platser där man för evigt vill existera.
Under den återhållsamt konstfulla plåtkostymen ruvade den berömda V12-motorn från den legendariska lyxbilen 750i. En vattenkammad kreation enligt många, men likväl dunmjuk och kultiverad såsom världen sällan skådat en bilmotor. Inte ens 1989 imponerade dock de 300 hästkrafterna så värst ska sägas, men nog fick de fart på bilen, den gick ju som ett spjut närhelst föraren med sin högerfot befallde.
Stabilitet och bibliotekstystnad ända upp i toppfart (250 km/h) erbjöds i en klassiskt ultra-ergonomisk BMW-kokong. Karossformen var mästerlig som sagt; designteamet hade lyckats skapa en utsökt symbios av BMW-karaktär, skönhet och aerodynamik. Cw-värdet på blott 0.29 är ju gångbart än idag.
Den mörkblå i skala 1:24 som tronar ovanpå min hylla i arbetsrummet smeker mina ögon var gång jag går förbi; den ter sig närmast som ett konstföremål snarare än modellbil. I somras, sedan, sprang jag på den röda någonstans i Uppsala, med en farbror som stod och mådde bra framför dess slimmade snok.
Nog har tiden varit snäll mot den så varsamt frammejslade karossen, och visst saknas den svullenhet som präglar nutida bilar? Närmast tanig ser den ut, delikat jämfört med de uppblåsta, svenska plåtlådorna som vilar intill. Märkligt, så fet som den var 1989!
Men BMW 850i är sval, fjärran eldigheten hos en italiensk motsvarighet eller den mysiga hemtrevligheten hos en engelsk dito. Det smakar frankfurskt bankkvartér; 850i är en fryskall ingenjörsprodukt vars glamour snarare uttrycks av en perfektion som frammanats av allvarsamma, tyska ingenjörer i vita doktorsrockar.
Men samtidigt är den ju så vacker, kultiverad och välbyggd. Och att den snart fyller 34 år övergår mitt förstånd; än idag torde det vara få bilar som fungerar lika briljant som snabba långfärdsmaskiner. I en BMW 850 kan man väl fortfarande ligga och njuta i 250 km/h en hel dag, omhuldad och inkapslad i dess kokong av stram, tysk ergonomi. Halvmesyr? Inte i min värld!
Filip Ericsson