Vad är nu detta, tänker någon. Vem bryr sig om en gammal Scorpio? Jo, Fords stora bil med premiär 1985 är intressant ur flera vinklar. Den var ett moderiktigt uttryck för tidens europeiska bilkultur och skänkte en hel del bilmagi när det begav sig. Vi kryddar med personliga anekdoter och plockar fram en gammal säljbroschyr ur gömmorna!
När Ford skulle ersätta sin fyrkantiga gamla Granada ställde man in sig i ledet och ritade en hårt strömlinjeformad bil, men skippade samtidigt nytänket under skalet. Man valde alltså samma koncept som med den populära mellanklassaren Sierra tre år tidigare – avantgarde för ögat, folkhem under ytan.
Trenden med tvålkoppsform för minimerat luftmotstånd och därmed förbättrad bränsleekonomi, inleddes med Audi 100 och Ford Sierra redan 1982. Några år senare följde Ford Scorpio och Opel Omega efter.
Och vi ska inte glömma Mercedes, som formgivningsmässigt inte följde tvålkoppsmodet, men som ståtade med samma fenomenalt låga luftmotstånd. Först med 190 (1982) och därefter 200-serien, W124 (1984), båda mästerverk som tarvar egna artiklar.
Det är remarkabelt när man ser att de här bilarnas luftmotståndskoefficienter faktiskt håller än idag, drygt 40 år senare!
Scorpio hamnade i det getingbo av stora familjebilar där Volvo 740, Saab 9000 och Opel Rekord/Omega med flera huserade. På den tiden körde ju svenskarna gärna stora sedaner och kombibilar från korv- och mos-märken. Ingen körde SUV eller elbil, koreaner lyste med sin frånvaro och få hade råd med en BMW eller Mercedes. Nog har bilmarknaden förändrats sedan dess!

Scorpio-broschyren snappade jag upp hos den lokala Ford-handlaren i Karlskoga vid mitten av 80-talet.
Scorpio var en kombicoupé och därmed praktisk och flexibel. Den hade enkel och beprövad teknik under skalet med bakhjulsdrift och delad bakvagn som gav följsamma köregenskaper och god komfort. Den stora grejen var dock att låsningsfria bromsar var standard, något unikt vid den tiden – och bilpressen tjatade också ändlöst om det!
Formgivningen var egensinnig och elegant inifrån och ut. Baksätet var världsbäst medan ergonomin kanske inte riktigt var på Saab- eller Volvo-nivå. Men Scorpio utstrålade istället en mysighet som fick den att stå ut från mängden.
Scorpio i pressen
När jag gräver fram gamla Teknikens Värld-nummer från mellan 1985 och 1988 visar det sig att Scorpio stod sig bra mot de samtida konkurrentbilarna de första åren. Fyrhjulsdrivna Scorpio 2.8i 4×4 vann till exempel mot Audi 100 CS Quattro på målsnöret vid ett duelltest 1986 genom att erbjuda trevligare vägegenskaper och bättre prestanda.
Vid ett lyxbilstest 1985 föredrogs lyxvarianten 2.8i Ghia framför celebra finvagnar som Volvo 760 Turbo och Saab 9000 Turbo, vilket bevisade Scorpions lockande kvaliteter i form av svårslaget pris, bra vägegenskaper och hög komfort.
Vid ett lyxbilstest sommaren 1987 tampades den lyxigaste Scorpion, 2.9i Ghia, återigen mot konkurrenterna, denna gång i form av Audi 100 Turbo, Opel Omega 3000, Saab 9000 Turbo och Volvo 740 Turbo.

Mysigt och välutrustat inuti Scorpio.
Forden var med marginal den glamourösaste och komfortablaste upplevelsen, men vann inte testet. Det gjorde Saab 9000, som fick revansch, tack vare att den var både sportig och bekväm och saknade svaga sidor. Scorpion var sämst i älgtestet och ganska långsam med sina 145 hästkrafter, men sågs ändå som ett bra köp för den som ville ha den bekvämaste och lyxigaste bilen.
Majoriteten av köparna valde dock den fyrcylindriga motorn på två liter och 115 hästkrafter. Den gjorde knappast Scorpion till något lyckopiller bakom ratten, men väl en snygg, bekväm och praktisk familjebil för dem som inte ville synas i en Saab eller Volvo.
När jag går igenom senare tester i Teknikens Värld från 1988-90 framgår att tiden börjat springa ifrån Scorpion lite grann. Konkurrentbilarna erbjöd vassare vägegenskaper såväl som modernare drivlinor. Och någon kassaskåpskänsla bjöd den heller inte på med sin lite tunna känsla i paneler och dörrtjoff.
Scorpio i min barndom
När mamma och pappa skulle byta bil 1988 sneglades på begagnade prestigevagnar som Audi 100 CC och Saab 9000 Turbo. Valet föll dock till sist på en två år gammal Ford Scorpio 2.8i Ghia som köptes från Ford-handlaren i Karlskoga.
Skillnaden från vår gamla Saab 99 GL var inget annat än astronomisk. Från den jordnära gammelsvensken till en modern lyxbil från Ford var en resa mellan galaxer!
Med ett iögonfallande kjolpaket i ljusgrått, matchandes lacken i rödmetallic, vände sig folk om efter bilen. Ford Scorpio, och då särskilt i sexcylindrigt ”Ghia”-utförande, utsöndrade en exklusiv aura som tilltalade människor i gemen. Det var en speciell bil.
Ghian var smockfull med lyxutrustning; att baksätesryggarna kunde fällas bakåt med elmotorer för sovläge säger lite om nivån!
Att smyga runt med V6-motorns stilla hummande där framme var en ynnest. Med det fantastiska baksätet, den tysta gången och höga utväxlingen – den gjorde 140 km/h vid 3000 varv per minut – var Scorpion en landsvägsvagn av rang. Få bilar slog den på fingrarna där.
En gång pressade vi upp den i 200 km/h och det skedde helt utan dramatik; Scorpion gick lika tyst och stabilt som i landsvägsfart. Toppfartsprovet ägde för övrigt rum på vägen mellan Hakkas och Gällivare en sommarnatt 1989. Vilka tider!
Motorn var Fords så kallade ”Cologne”-sexa som utkom redan under 60-talet och byggdes i Tyskland. Visserligen moderniserades den i omgångar med bland annat bränsleinsprutning, men nog var det en antik motor vid mitten av 80-talet.
Stötstänger och centralt placerad kamaxel hörde forntiden till, även om den berömdes för sin mysiga gång och faktiskt låga förbrukning i motorpressen när modellen va ny. I Scorpio gav motorn blott 146 hästkrafter.
Epilog
Ford Scorpio var knappast en anmärkningsvärd vagn, dess betydelse i bilhistorien är ringa. Men denna praktiska, mysiga och bekväma bil är ändå ett intressant uttryck för 80-talets bilmarknad och har dessutom en särskild plats i mitt barndomshjärta.
Filip Ericsson







