BMW 323i 1978 – Modellbil och barndomsminne

En väldigt grön BMW 323i från 1978 har hittat hem till mig och den ska få stå modell när vi gräver ned oss i den institution det tyska företaget grundade under 1970-talet, och drog till sig miljontals fans på kuppen. Formgivning, ingenjörskonst och puristisk filosofi i en aldrig tidigare eller senare skådad förening. Låt oss vältra oss i den första 3-serien från BMW!

Barndomen ligger som ett dammigt USB-minne någonstans där i bakhuvudet. Den har sipprat in i själen och pokar som en thailändsk polismans bambustav mot mellangärdet när den vill påminna en om sig.

Ofta är det något man hör, ser eller känner doften av som rör upp dammet från minnescentrat. Den hysteriskt ljusgröna BMW:n som kom med brevbäraren en solig eftermiddag alldeles nyligen gjorde just det.

Jag var liten. Det var tidigt åttiotal i min lilla värmländska hemstad Karlskoga och pappa jobbade förstås på Bofors. Det gjorde väl allas pappor i Karlskoga. Hur som helst hade pappa en kollega vid namn Fredrik De Geer och han hade en BMW 316. En BMW 316 i exakt samma kulör som min nya 323i.

De Geers BMW var den minsta och billigaste BMW:n, enkel och asketisk som prygelbänken i ett munkkloster. Men ändå mötte jag den med vördnad, mina barnaögon blev stora som pizzatallrikar närhelst De Geers BMW dök upp.

För man ska tänka på att BMW var exklusivt i Sverige vid den här tiden. Vanligt folk åkte helt enkelt inte BMW så som man gör i dag. Mamma och pappa hade en Saab 99, medan alla andra åkte Volvo, Ford och Opel. Några stackare körde japanskt, och koreaner fanns inte.

Skillnaden mellan en BMW och andra bilar var också betydligt större än idag. BMW-bilarna var helt enkelt mer välgjorda, förfinade och kultiverade än andra. Treserien, som kom 1975, odlade den världsberömda, finmekaniska körkulturen som hade växt fram ur efterkrigstidens BMW-vagnar.

Den interiöra formen matchade också den skarpa utsidan med en instrumentpanel som tillhör de verkliga höjdpunkterna i den automotiva industridesignhistorien. Den enkla, närmast övertydliga och raffinerat ergonomiska panelen stod modell för alla kommande BMW-modellers insidor framöver, en stil som hängde med i decennier och som bidrog till bilarnas grundmurade körglädjesrykte.

De Geers snik-BMW präglades också av denna sportiga, asketiska förarpanel, den välsydda textilklädseln, de övertydliga mätarna i det där speciella, torra typsnittet och den exakta känslan i alla reglage. Enkelt och ergonomiskt. Välskräddat, stramt och konservativt – att torrsimma i en BMW från förr är fortfarande en högst angenäm aktivitet!

3-serien blev en omedelbar succé. Den såg frän och lyxig ut på samma gång och när den sexcylindriga busbilen 323i adderades 1978 blev det nästan pojkrumsväggsstatus på anrättningen.

323 var de välbeställda ungkarlarnas första val. Den nya, raka M20-sexan på 143 hästkrafter spann, ven och tjöt om vartannat och skapade ytterligare en institution att tråna efter hos världens bilentusiaster.

BMW 323i, den salta toppmodellen i det lilla 3-serieprogrammet.

Vid ett tillfälle bytte De Geer upp sig till just en 323i och farsan fick förstås provköra, med mig och brorsan placerade i det lilla baksätet. Det var mörk, regnstänkt höst och jag minns en speciell känsla av att åka i den exklusiva lilla bilen. Instrumenten glödde varmt i grönt där framme och farsan var mycket försiktig på gasfoten. Ryktet om bilens bitska vägbeteende hade spridit sig i folklagren, och respekten för den starka motorn och den lätta baken var stor.

Jag har själv kört alla generationers 3-seriebilar och kan se den röda tråden dem emellan. Alla har de erbjudit den där precisa körkänslan utan att det blir överdrivet eller sportbilshårt, med det där unika samspelet mellan motor, koppling och låda, den exakta styrningen och känsliga fjädringen som alla bidrar till en perfekt helhet.

Broschyrbilden visar en exakt likadan BMW som De Geers.

Under en provkörning av en Boston-grönmetallic 316i vid mitten av 90-talet, exempelvis, uppenbarades en ytterst kultiverad varelse som trots blott 102 hk ur fyra cylindrar uppvisade en BMW-typiskt ”villig karaktär” och en härligt brummande gång när man gasade på. Vidare gav körkontrollerna den där underbart tajta känslan som ytterligare förstärktes av den säregna, fenomenala förarplatsen.

Mammas och pappas 320i från 1999 utgjorde dock min främsta utbildning i treserie. Den jättelika rondellen i min hemstad Karlskoga var ett favoritavsnitt där den lilla BMW:n fick leva upp. Den snygga treekrade läderratten låg så fint i händerna och förmedlade en sådan delikat styrning.

Inuti första 3-serien framgår dess själ och mening med all tydlighet. Torrt, välskräddat, ergonomiskt !

Handen föll helt naturligt på den BMW-klassiska växelspaken och lägena gick i med sådan skön precision. I utgången av rondellen fick motorn varva på och terapin var fulländad när jag väl svängde in hemma. Trots lite brist på kraft var den en ren kalasvagn och nog saknar jag den.

Nog bör alla någon gång äga en 3-serie, eller åtminstone köra en då och då, detta svårförklarliga, aptitliga väsen. En treseriebil från förr är inget annat än ett rent terapiverktyg. Nu står den i min hylla. Lika grön och renlärig som De Geers. Cirkeln är sluten.

Pappas 320i från 1999. Den användes även för terapeutiska ändamål!

Filip Ericsson

Det här inlägget postades i Historia, Modellbilar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *