Franska folkbilens historia – och vi provar en 

Frankrike har tillverkat bilar ända sedan slutet av 1800-talet och har åtminstone sedan 1950-talet utgjort en av världens största producenter av familjebilar för vanligt folk. Vi presenterar några av de mest tongivande franska bilarna genom historien samt tar oss en provtur i en riktig fransk folkvagn av nutida snitt! 

1934 avtäckte Citroën den tidens mest avancerade familjebil: Traction Avant. Världens första massproducerade bil med framhjulsdrift, med individuell hjulupphängning runt om samt självbärande kaross var Traction Avant långt före sin tid.  

Citroën Traction Avant, 1934.

Entusiaster som brukat den i modern tid har vittnat om en 30-talsbil som fungerar som vilken bil som helst även i dagens trafik. Häpnadsväckande! 

1948 var det dags igen, men av det diametralt motsatta slaget. Frankrike ville modernisera livet för de franska bönderna – en viktig samhällsgrupp för landet – varpå Citroën konstruerade en ytterst enkel men samtidigt raffinerad folkbil som slutligen stod på podiet i Paris hösten 1948 – 2CV

Citroën 2CV, 1948-1990.

2CV hade en form som osade 1930-tal men som var sinnrikt konstruerad för att erbjuda enkelt underhåll och så låga kostnader som möjligt. Vidare hade den begåvats med ovanligt lång fjädringsväg så att den skulle kunna fara över ett nyplöjt sädesfält! Motorn var tvåcylindrig på blott 9 hästkrafter (!), så något fartvidunder var den näppeligen… 

3.8 miljoner bilar sattes samman ända fram till 1990, och vid det laget var 2CV förstås inte mer än ett komiskt utropstecken från svunna tider.  

I en diskussion om Citroën vore det ett brott att också inte nämna DS, den berömda Paddan. Citroëns stora sedan såg dagens ljus 1955 och var så avantgarde i form såväl som teknik att den torde fortfarande ha världsrekord i antal tappade hakor.  

Citroën DS, 1955-76.

Fancy nog att skjutsa presidenter i men DS spred sig även nedåt i folklagren och förblev familjefavorit såväl som en frekvent taxibil. Och visst skänkte den det franska märket den aura av egensinnighet och mystik som kom att prägla det i decennier framöver. 

Därefter, efter 2CV och DS, har Citroën fortsatt att krångla ur sig allt från enkla småbilar till större prestige-sedaner av egensinnigt snitt. Men sedan några år finns inte mycket kvar av dessa biltyper hos Citroën och olika former av crossovers av lite oklar form har tagit över.  

Peugeot 

Peugeot är ett av världens äldsta bilmärken och den första bilen tillverkades redan 1891. 1906 påbörjades massproduktion av bilar för folket och ända sedan dess har det utgjort företagets fokus.  

1950, i efterkrigstidens ekonomiska uppsving och den växande europeiska medelklassens aptit på prisvärda familjebilar, poppade en snitsigt formad fyradörrarsvagn upp – Peugeot 403. Och med sin enkla mekanik och goda kvalitet passade den tidens europeiska bilköpare perfekt.

Peugeot 403, 1950-60.

Succén var given och därefter följde 404 (1960), 504 (1968) och 505 (1978). Alla var de formade av den italienska designfirman Pininfarina och alla var de mellanstora, eleganta sedaner till rimliga priser och med enkla, rättframma specifikationer som skulle frälsa miljoner familjer och yrkesförare världen över under flera decennier.  

Dessa stilfulla slitvargar var särskilt populära i de så kallade U-länderna, där de också byggdes långt efter att de lagts ner i de franska fabrikerna. I Kenya sattes exempelvis Peugeot 504 samman ända till 2004 och i Nigeria till 2006! 

Peugeot 404, 1960.
Peugeot 504, 1968.

”Far-flung rough-terrain countries” står det exempelvis i Wikipedia om var Peugeot 504 hörde hemma, och det är onekligen ett elegant sätt att beskriva det. Även journalistiken har uppmärksammat de här bilarnas tredje världen-kvaliteter. I en artikel i L.A Times exempelvis, döptes 504 till “Africa’s workhorse”. 

I och med Peugeot 505, som för visso tillverkades i 1.3 miljoner exemplar, hade populariteten för märkets större familjebil nu börjat dala. Företrädarna 404 och 504 byggdes ju i flera miljoner enheter vardera. Den snygga efterföljaren 605 såldes i blott 300 000 exemplar 1989-99.  

Peugeot 505, 1978-92.
Peugeot 205 1983-98.

Peugeots 1980- och 90-tal präglades således av mindre bilar. 1983 visades ett verkligt stjärnskott i form av den snitsiga småbilen Peugeot 205. Den var så snygg, kompetent och rolig att ratta att den frälste inte bara alla de miljoner människor som köpte en, utan även Europas motorjournalister. 205 valdes till “Car of the decade” av brittiska CAR Magazine 1990. Tillverkningen pågick ända till 1998. 

Renault 

Renault bildades redan 1899 och blev snabbt en storspelare på den franska fordonsscenen. Man tillverkade stridsvagnar såväl som traktorer under de första decennierna men förblev mest känt för sina folkbilar. 

1961 presenterades Renault 4, en liten, överkomlig familjebil i tanken inspirerad av Citroën 2CV. Renault hade således konstruerat en bil för alla, kapabel att tillfredsställa behoven hos de flesta bilköpare, även låginkomsttagare. Den skulle fungera som familjens bil, kvinnans bil, bondens bil, stadens bil.  

Renault 4, 1961-1994.
Renault Espace, 1984-91.

Renault 4 blev en makalös succé och sattes ihop i hela 8 miljoner exemplar fram till 1994. Jo, den byggdes i mer än 30 år! Alltsedan dess har Renault specialiserat sig på överkomliga familjebilar med goda mått av fransk snits, där den futuristiskt formade folktransportören Espace från 1984 kanske står ut som den starkast lysande stjärnan i märkets moderna historia.

Renault Megane – Vi provkör en modern fransk folkbil 

Renault Megane, 2020.

Framför mig står en rekorderligt vit Renault Megane herrgårdsvagn av senaste versionen. Jag ska köra den 60 mil eller så, över en helg. 

Hur som helst, i dessa tider av hybrider med oklar miljövinst, steglösa tvättmaskinsväxellådor som dödar allt vad körkänsla heter samt rådande högbyggeri-trend som ger högre vikt och luftmotstånd men inte ett uns terrängegenskaper, så förvånade Meganen genom att vara en klassisk, lågbyggd personbil av traditionellt snitt.

Det var befriande att få sätta sig i en vanlig bil med äkta bensinmotor, riktig växellåda och se, till och med en riktig krycka! (handbromsspak mellan sätena). Så att man kan få ut bakändan om vintern.  

Megane är en kompakt mellanklassbil och en Octavia-konkurrent i minsta skruv. Men otysk som den är erbjuder den halvkass ergonomi, med svårbegriplig infotainment och svårinställd stol. En Golf eller Skoda vinner här. 

Föga förvånande är lådan klassiskt Renaultigt slapp, och någon körkänsla som får mungipor att dras upp i övrigt lyser likväl med sin frånvaro. Men visst sväljer den motorvägsmil med god vigör, fartblindheten är svår och man skulle ligga och marscha i 170 utan knot, om det hade varit socialt och juridiskt accepterat.  

Att susa ner längs franska motorvägar som mellan, säg, Lyon och Montpellier torde vara ett nöje även i en Renault Megane. Men då vill jag ha en stark diesel – och automat – så att bilens komfortfokus utnyttjas till max.

Och visst är Renault Megane en snygg, praktisk och bekväm folkvagn. Och så är den ju fransk, det bästa av allt. Men från att i forna tider ha utgjort enkla men välbyggda och eleganta vagnar med ett tydligt mått av charm, har  nutidens fransoser mestadels förvandlats till blott en integrerad del av vår utslätade vagnpark av svullna, strömlinjeformade antibilar som vilken Volkswagen, Kia eller Toyota som helst.  

Epilog 

Fransmännen tillhör fortfarande bland de största spelarna inom bilindustrin. Men modellutbudet har smalnat och man har lämnat flera intressanta segment bakom sig. Inga fler franska storsedaner, inga vackra nischbilar som lyxiga coupéer eller cabrioleter. Det är beklämmande, och vad ska den franske presidenten åka i nu? En Mercedes?  

Nu handlade denna artikel dock om folkbilar och visst bygger Frankrike fortfarande hyfsat kompetenta kompaktbilar med vassa penndrag, såsom Peugeot 208 och Renault Megane. Och fortfarande finns en likaledes snitsigt formad mellanklassvagn på den franska repertoaren, i form av Peugeot 508.

Men dagens folkbilar – inklusive de franska – har blivit så dyra att de nu kostar lyxbilspengar, och det skulle jag aldrig betala för en så gemen, urvattnad farkost som till exempel Renault Megane. Nej, skulle jag spendera 300 000 kronor på en bil, så skulle jag välja jag en lätt begagnad BMW eller Jaguar istället: mycket mer klass för samma pengar.

Så jag avslutar med att säga det man aldrig får säga: det var bättre förr.  

Citroën XM, 1990.

Filip Ericsson 

Det här inlägget postades i Bilar & bilindustri, Historia. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *