Aston Martin V8 – Dold stjärna i No Time to Die

Den efterlängtade, pandemi-försenade Bondfilmen No Time to Die, hade till sist sin premiär hösten 2021. Det skedde med vidunderlig pompa och ståt på Royal Albert Hall i London, med delar av den brittiska kungafamiljen såväl som James Bond själv, Daniel Craig, närvarande. Men det var en bil som stal min uppmärksamhet.

Överdådigt, produktplacerat och pengapilskt helt fjärran Ian Flemings mysiga femtiotalsromaner. Premiären i London var överdådigt elegant men kanske något kräkframkallande för James Bond-purister.

röda mattan skulle förstås alla högdjur fotas med den kurviga hyperikonen Aston Martin DB5 som återuppstått i den nya filmen, en sportvagn som ju redan 1964 hoppade in i varje pojkes drömmar efter sin legendariska medverkan i Goldfinger med den kärvt manlige Sean Connery bakom ratten.

Under premiärkvällen riktades alla kameralinser som av ett kraftfält mot Kate Middletons guldklänning som inspirerats av nämnda Goldfinger-film, där Sean Connery påträffade skurken Auric Goldfingers glädjeflicka mördad och heltäckt i guldfärg – av äkta guld.

Att ingen lade märke till den skallige Prins William i en intetsägande smoking bredvid sin sprakande guld-hustru är förståeligt, men att den gröngrå plåtkostymen som stod och glänste i bakgrunden ignorerades är oförlåtligt. Särskilt som den något uttjatade DB5:an ådrog sig så mycket smicker.

På galafotona skymtas nämligen en diskret coupé av generösa mått som gömmer sig blygt i bakgrunden. Det är en Aston Martin V8 från mitten av 80-talet, en exakt likadan bil som matchade Timothy Daltons James Bond i The Living Daylights från 1987, och som likt DB5:an gör storstilad comeback i just No Time to Die.

Timothy Dalton med sin tjänstebil, Aston Martin V8, i The Living Daylights från 1987.

När Middleton i sin guldstass, Daniel Craig i ljusröd sammetssmoking och Aston DB5 i klassisk gun metal gray-lackering suger upp all uppmärksamhet utlämnas den verkliga stjärnan till oförtjänt kylslagen ensamhet.

Aston Martin V8 – en svindyr, handbyggd gran turismo-vagn i aluminium – var märkets huvudmodell under två decennier. Då uppmärksammad och beundrad, idag närmast helt bortglömd utanför kretsen av rika samlare.

Den diskret formade aluminiumkarossen lanserades redan 1967 och höll ställningarna ända fram till 1989. Den är liksom brutal och elegant på en och samma gång och avger en sällsynt förening av sinnlighet och maskulinitet. Som en Ford Capri på steroider men som förfinats till en japansk Fugu-kniv.

När Timothy Dalton i en scen i The Living Daylights lägger i ettan i den kärva ZF-lådan och varvar upp den vassa V8-motorn möts beskådaren av ett högfrekvent, dovt och alldeles underbart musikaliskt muller som får musikörat att slå volter av lycka.

Det är ett rent nöje att se den nedtonade men kraftfulla aluminiumbilen sladda fram på de snötäckta vägarna i filmen, givetvis ackompanjerat av det raspiga, trimmade åskmullret signerat den polske motoringenjören Tadek Marek.

Jag har alltid avgudat den här sinnliga besten, ända sedan jag var liten grabb. Den förtjänar onekligt samma kamerablixtsalvor som Kate Middleton och alla andra kungligheter!

No Time to Die har jag inte sett ännu, och ser jag den gör jag det endast för den här bilen. Jag vill se den i rörelse och lyssna till dess muller igen. Resten struntar jag i.

Det här inlägget postades i Kultur & livsstil. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.