Prins Charles Aston Martins

Kända människors bilar har alltid fascinerat vanligt folk och särskilt kungligheter brukar ju ha extra intressanta vagnar i sina ofta synnerligen voluminösa garage. Vår svenska kung till exempel, har gjort sig känd genom att framföra tolvcylindriga Ferrari-bilar och BMW M5 av olika årgångar. Den kungliga bilentusiast som mest har fångat mitt intresse är dock Prince of Wales, Charles, av det brittiska kungahuset. 

Prins Charles är en känd bilkonnässör och sann Aston Martin-entusiast och där har vi nog den enda gemensamma nämnaren oss emellan. Första gången jag kopplade ihop den i medierna så notoriskt blåslagne prinsen med det anrika brittiska sportbilsmärket var för många år sedan när jag som tonåring såg ett nyhetsinslag där Charles var under medial beskjutning genom att hans Aston Martin V8 påstods förbruka alldeles för mycket bränsle. Hur det gick med den debatten låter jag vara osagt men prinsen såg i alla fall till att etanolkonvertera flera av sina bilar, bl.a. en av sina Astons.

I inslaget visades hur Charles anländer till något evenemang i sin gröna V8 Vantage Volante med en ganska nöjd ansiktsmin. Och jag sympatiserade omedelbart med den föga dolda glädjen, för i den sitsen skulle jag också vilja vara.

V8 Vantage Volante P.O.W

Charles’ Aston Martin V8 Vantage Volante vid Sotheby’s bilauktion i London

Prinsens V8 var av 1986 års modell och specialbeställd så att den såg ut som en ”vanlig” V8 Volante, utan det vulgära kjolpaket som toppmodellen i öppet utförande annars utrustades med som standard.

Aston Martins V8-modell introducerades redan 1967 under namnet DBS. 1969 introducerades den sedan länge efterlängtade V8-motorn, en högvarvig konstruktion i aluminium med dubbla överliggande kamaxlar. Den nya sportvagnen blev bland annat känd i den glamourösa deckarserien Snobbar som jobbar där Roger Moore vårdslöst för fram en guldfärgad DBS V8 i trakterna kring Monte Carlo. 1972 uppdaterades DBS med bland annat en helt ny front varpå namnet ändrades till ”Aston Martin V8” rätt och slätt.

V8:n kom att tillverkas ända fram till 1989 och såg i princip likadan ut under hela sin produktionstid, trots kontinuerliga uppdateringar. 1977 kom superversionen V8 Vantage, den ordentligt trimmade och uppbiffade toppmodellen som blev legendarisk i entusiast- och motorjournalistskretsar som den första brittiska superbilen.

Den högst gammalmodiga men lika opulenta interiören i en V8 Vantage Volante P.O.W. Prinsens exemplar hade dock en diskretare färgsättning!

1978 kom så den öppna varianten, ”Volante” på Aston-språk, och från och med 1986 kunde även den beställas i saltad Vantage-specifikation. Prins Charles fick dock göra en specialbeställning eftersom han ville ha en Vantage men utan den iögonfallande karossutstyrseln. Aston-fabriken fick därmed bygga en Vantage med den ”vanliga” karossen vilket hade det goda med sig att en ny modellserie föddes: Aston Martin V8 Vantage Volante P.O.W. Tilläggsbeteckningen ’P.O.W’ stod förstås för ’Prince of Wales Edition’!

Det enda sätt på vilket prinsens bil okulärt skilde sig från en standard-Volante med cirka 310 hk var de något breddade skärmarna och de lite fetare hjulen från Vantage Coupé. Den riktiga ulven i fårakläder i det slimmade Aston-programmet var därmed född. Vid den här tiden, från 1986 och framåt, gav en Vantage runt 400 hk eller 431 i specialutförande – fina siffror idag och astronomiska då!

Under 1986-89 byggdes endast 27 bilar med P.O.W-specifikation, 22 högerstyrda för den brittiska marknaden samt fem för den amerikanska. Dessa hade dock den vanliga V8-motorn (!) och sålunda kan man väl säga att endast 22 riktiga P.O.W:s byggdes. Alla utom en var manuellt växlade. I prinsens bil saknades askkopp då han inte röker, en typiskt brittisk anekdot! Charles’ Volante var även utrustad med en träratt och växelspaksknopp från italienska Nardi. Hans bil auktionerades ut på Sotheby’s i London 1995 och pengarna gick till välgörande ändamål.

Virage Volante 6.3

Prins Charles i sin lånade Aston Martin Virage Volante 6.3 av 1994 års modell och i sedvanlig British Racing Green-kulör. Eller heter färgen Hunters Green? Berätta den som vet. Att bilen är senare än -92 syns på fälgarna och de diskreta luftutblåsen i framskärmarna.

Redan 1994 levererades en ny Aston Martin till Charles, en bil som väl får betecknas som den självklara efterföljaren – Aston Martin Virage Volante 6.3. Den nya bilen var inte Charles’ egen utan lånades ut till honom av Aston-fabriken, och de uppvisade onekligen en förträfflig finkänslighet i utförandet hos prinsens nya bil – Modell, färgkombination och utrustning gick i samma linje som den gamla bilen och stämde således helt överens med Charles’ diskreta smak.

Aston Martin Virage presenterades 1988 som den länge efterlängtade ersättaren till den antika, långkörande V8:n. Även Virage var dock en anakronism av två ton handknackad aluminium. Konceptet övertogs från den gamla bilen med fullständigt manuell produktion, de Dion-bakaxel, ZF-låda och i grunden samma handbyggda V8. Virage var därmed nästan lika gammalmodig som sin föregångare men åtminstone draperad i ett modernt, slimmat skal.

Den helt läder- och ädelträklädda interiören i Prins Charles Virage Volante. Bilden är tagen inför försäljningen hos Bonhams i London 2012.

Vidare fanns en modernare interiör, ett kraftigt uppdaterat chassi och modifierad motor med fyrventilstoppar från amerikanska Callaway Engineering. Med katalysator gav den dock samma effekt, runt 310 hk, som tidigare. Den rundade, engelskt återhållsamma karossen ritades av ett par designers från Royal College of Arts i London och var betydligt mer strömlinjeformad än tidigare.

1990 visades den öppna Volante-versionen och 1992, i väntan på en riktig Vantage, fick fartsugna Aston-kunder svar på sina böner i form av ett omfattande ombyggnadskit från märkets serviceavdelning. Det omfattade en 6.3-litersversion av Virage som gav mastiga 465 hk, uppbiffat chassi, fetare hjul samt racing-bromsar från grupp C. Den slanka Virage-karossen spexades ut med ett aggressivt spoilerpaket och i kombination med de iögonfallande OZ-fälgarna såg den närmast pimpad ut.

Givetvis kunde prinsen av Wales inte åka omkring i en sådan vagn så Aston Martin byggde helt enkelt en 6.3:a med normal Virage-kaross åt honom, i Volante-utförande också denna gång. Det sägs att endast tre stycken 6.3:or byggdes med standardkaross, varav prinsens var en.

Ovan till vänster Virage i sitt första utförande från 1988 med sin diskreta, slimmade kaross i handarbetad aluminium. Till höger den betydligt mer iögonfallande 6.3-litersversionen, återigen en toppmodell som inte gillades av den engelska tronarvingen!

De allra flesta Virage kom att utrustas med den uråldriga GM-automaten med tre steg (fyra steg från 1993), något som till stor del tog udden av den sportiga GT:n. Nej det var med manuell låda som Virage kom till sin fulla rätt och det förstod Prins Charles – hans bil utrustades nämligen med den kärva ZF-lådan. Charles använde sin Virage fram till 2007 då den återtogs av fabriken som senare, 2012, sålde den på Bonhams i London för 119 100 pund, alltså en bra bit över en miljon kronor. I skrivande stund ligger samma bil ute hos en brittisk bilsäljare för över 3,5 miljoner kronor!

Virage och dess derivat kom att tillverkas i drygt tio år men var knappast någon dundersuccé. Bilen var svindyr och föddes i en tid av global ekonomisk kris. Biltypen – den stora klassiska gran turismon – var heller inte längre allas ideal. Därför sattes endast 598 exemplar ihop av Virage och Virage Volante fram till 1996 när ansiktlyfta V8 Coupé tog över, och av den byggdes bara 101 bilar fram till 1999. Virage och dess spin-offs var de allra sista ”riktiga” Aston-bilarna, alltså de sista som byggdes med den traditionella byggmetoden helt för hand.

Men tiden hade helt enkelt sprungit ifrån de klassiska GT-bilarna och företaget kunde aldrig tjäna in tillräckligt med pengar på dem. Räddningen stavades DB7, en konventionellt uppbyggd, nättare GT-vagn som baserades på gamla Jaguar XJS och kostade styvt hälften av en Virage. En sådan, ursäkta uttrycket, låtsas-Aston skulle nog prinsen av Wales inte gärna sätta sig i!

DB6 Volante

Prins Charles i sin utsökta DB6 Volante från 1969 som han ägt sedan den var ny. DB6 tillverkades 1965-70.

Sagan om Prins Charles’ Aston Martins tar dock inte slut där. Han äger nämligen fortfarande en bil av det urbrittiska märket som därtill är ännu mer exklusiv än de två V8-bilarna som kom och gick. 1969 fick han närmare bestämt en ny DB6 MkII Volante i 21-årspresent av drottningen, en bil som han alltså fortfarande har kvar. Just den här DB6:an är mycket ovanlig (det byggdes endast 38 exemplar av MkII i Volante-utförande) och därtill mycket värdefull, särskilt med tanke på det skick Charles’ exemplar är i samt det faktum att den har ägts av just honom sedan ny.

DB6 visades 1965 och fanns i produktion till 1970 (uppdaterade MkII kom 1969). Modellen var den sista utvecklingen av den undersköna sportbilen DB4 som kom 1958 och där emellan fanns den berömda Bondbilen DB5. DB4 var en helt nykonstruerad bil med så kallad Superleggera-chassi innebärande ram av tunna stålrör på vilka en aluminiumkaross fästes. Även motorn var en nykonstruktion, en rak sexa på 3.7 liter i aluminium med dubbla överliggande kamaxlar. Precis som den efterföljande V8:n konstruerades den av polacken Tadek Marek, och därmed skrotades den av Walter Owen Bentley utvecklade raka sexan som tjänstgjort i alla tidigare efterkrigs-Astons.

Charles lär väl aldrig sälja den här bilen och varför skulle han göra det? Det urbrittiska kulturarvet som de handbyggda Aston Martin-bilarna representerar har väl sällan företrätts så väl som av DB6 Volante, och om den ägs av en medlem ur det brittiska kungahuset gör ju knappast saken sämre.

Queen Elizabeth och Sir David Brown i Aston-fabriken bland magiska DB-bilar under produktion. Året är 1966.

Filip Ericsson

Det här inlägget postades i Bilar & bilindustri och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Prins Charles Aston Martins

  1. Mats Monie skriver:

    Intressant läsning, Filip! Hunters green och British Racing green lämnar mig ingen ro. Funderar om Hunters green kommer från den brittiska överklassens jakttraditioner. Färgen antogs inom racing och blev då British racing green. Kan det vara så måhända? Vad gäller Aston Martin och kändisar har vi vår egen Birgitta Stenberg, författaren, som rattar en DB2. Bilen har hon haft en helsikes massa år och mekkar själv. Birgitta var för övrigt motorjournalist på tiden det begav sig. Om denna makalösa kvinna kunde förvandlas till en bil så blev hon säkert en Aston där fart och spänning är ingredienserna för dom båda.

    • Filip Ericsson skriver:

      Ja Mats, så kan det nog ha varit med den gröna engelska bilfärgen. Det är en dimmig och intressant värld det där med brittiska billacksbenämningar, undrar om någon vet hur det ligger till!?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *