Aston Martin Lagonda är ett särskilt begrepp i bilvärlden som nog mest ger udda, lite knepiga vibbar. I artikelserien om historien om Aston Martin berättar vi idag om den svindyra, kufiga lyxbil som visades 1976 och som byggdes ända fram till 1990. Den har en speciell plats i märkets historia då den faktiskt kom att rädda företaget.
Giftermålet mellan Aston Martin och Lagonda och de produkter som det utmynnat i under 1900-talets andra hälft har onekligen varit lika excentriska som de brittiska bilfabrikanter som skapade dem. Lagonda var en gång ett brittiskt lyxbilmärke som grundades redan 1906 och som konkurrerade med alla den brittiska bilindustrins högdjur.
1947 köptes firman upp av traktormagnaten David Brown som samma år också ackvirerat Aston Martin, en annan exklusiv engelsk nationalklenod som ådragit sig ekonomiska bekymmer när krutröken efter andra världskriget väl lagt sig våren 1945.
Lagonda Rapide 1961-64. 55 bilar byggdes.
Legenden säger att Brown lade beslag på Lagonda mest för att få tillgång till W.O Bentleys (ja, Bentley-grundarens) raka sexcylindriga motor som denne utvecklat för just Lagonda, och att det endast var Aston Martin som Brown egentligen var intresserad av.
Hur som helst så dog inte Lagonda ut riktigt på en gång, eftersom David Brown fortsatte med tillverkningen av de existerande Lagonda-bilarna under några år och även konstruerade en ny bil baserad på Aston Martin DB4. Den benämndes Lagonda Rapide och visades 1961. Endast 55 exemplar byggdes mellan -61 och -64, främst på grund av ett mycket högt pris.
Nästa Lagonda visades 1974 och var inget mer än en fyradörrars-version av den klassiska Aston Martin V8, och här användes ”Lagonda” som ett modellnamn på en Aston Martin för första gången. Fram till 1976 byggdes endast sju (!) stycken och den förblir därmed en närmast okänd trollslända i Aston- och Lagonda-historien.
William Towns’ Lagonda chockar världen
Bakom de anrika fabriksvägarna i rött tegel hade dock Aston Martin stora planer för Lagonda-namnet, något som realiserats genom ett begynnande uppsving efter 1974 års konkurs. 1975 tog ett par amerikanska affärsmän över verksamheten och de kände sig nödgade att bredda det skrala modellutbudet för att få fart på verksamheten. Först ut var en iögonfallande, extravagant och svindyr fyradörrarsbil som skulle visa sig passa perfekt till de nyrika oljemiljardärerna runt Persiska viken.
Bilen baserades på märkets eviga ”basmodell” V8 Coupé men fick ett kraftigt ombyggt chassi och förlängt axelavstånd för lämpligt benutrymme bak. Mekaniken var dock densamma med den fina de Dion-bakaxeln och den klassiska, blodfulla 5.3-litersåttan i aluminium med dubbla överliggande kamaxlar. Effekten låg till en början på runt 280 hästkrafter.
Karossen var på Aston-vis i handformad aluminium. Baserad på en GT-sportbil var Lagonda konceptuellt sett tänkt som ”sportbilen med fyra dörrar” men bilens stora yttermått, den nära två ton höga vikten och den trestegade automatlådan gjorde att någon ”sportighet” knappast skulle synas till i den färdiga produkten. Det var lyx som gällde och precis som i alla Astons från senare delen av 1970-talet skräddades inredningen i finaste Connolly-läder och utsökt behandlade ädelträpaneler.
Men åter till designen. Det vinnande förslaget kom från William Towns, en bilinredningsdesigner som även ritat Aston Martin DBS, en form som stod sig i över 20 år, från och med 1972 under namnet Aston Martin V8. I Lagonda hade han hade skapat ett oerhört vågat och egensinnigt formspråk som skulle få salongsbesökarna på London Motorshow 1976 att tappa sina hakor djupare än någonsin förr.
Den överdådiga, futuristiska och digitala interiören i Aston Martin Lagonda.
En mer extremt linjalritad kaross hade aldrig setts och instrumenteringen var inte mindre fantastisk. Den var helt digital vilket man var först med i världen på en produktionsbil. Bilen var knappast vacker och krävde en ”acquired taste” men beställningarna strömmade ändå till och med dem välbehövliga pengar till det annars för jämnan bankrutta företaget.
Födelseprocessen var svår då de digitala instrumenten knappast var tillförlitliga och produktionsstarten dröjde till 1978. Ungefär samtidigt fick Lagonda sällskap av tre nya versioner av V8-modellen; prestandabilen V8 Vantage, cabrioleten V8 Volante och en uppdaterad V8 Coupé, nu kallad V8 ”Saloon”.
Tillsammans med dessa kom Lagonda att rädda märket från undergång, och kanske har vi just Lagondan att tacka allra mest. Priset var betydligt högre än en V8 Saloon och den visade sig bli den mest sålda av alla Aston-modeller under vissa år.
1987 skedde en större facelift. Bottenplattan förbättrades, karossens linjer mjukades upp, den digitala instrumenteringen städades upp och motorn fick bränsleinsprutning precis som den ”vanliga” V8-modellen fått året innan.
Den modifierade Lagonda från 1987 med sina uppmjukade karosslinjer. Så här såg den ut till sin nedläggning 1990.
I detta utförande tillverkades Lagondan i långsam takt fram till 1990 och därmed, efter totalt 645 tillverkade bilar, var sagan slut. Ford hade tagit över ägandet och mer rationella tider planerades med den ”massproducerade” och Jaguar-baserade DB7, även om de handbyggda Aston-vagnarna faktiskt fanns i produktion ända fram till augusti 2000!
Lagonda kunde med sin enorma prislapp ses som en konkurrent till lyxvagnar som Bentley Turbo R, men egentligen kunde den inte jämföras med något annat. Den var ju så extrem med sin handbyggnation från minsta skruv, den knepiga formgivningen och de helskruvade digitalinstrumenten.
Aston Martin Lagonda Serie IV 1987-90.
Konceptuellt sett var den en utpräglad sportlimousin med fyra låga, intima sittplatser samt den karismatiska, högvarvande V8-motorn som ju var direkt hämtad från en sportig GT-vagn. Men samtidigt hade den lyxbilens mjuka fjädring, slirande automatlåda och gräddiga läderinteriör.
Lagonda var riktigt skön att åka i även om den riviga motorn mest gav sportbilsvibbar. 0-100 gick enligt uppgift på runt 9 sekunder vilket knappast höjde några ögonbryn ens på den tiden, medan toppfarten på 230 km/h gav en rask motorvägskryssare av rang. Lagonda var onekligen en sann anakronism och ett fullständigt unikt inslag på lyxbilsmarknaden, något som aldrig har överträffats och sannolikt aldrig kommer att göra det.
Uppdaterad interiör i Lagonda från 1987. Trots det klumpigt formade instrumenthuset är väl detta ingen oäven plats för glamourösa långfärder!
Under 90-talets första hälft återupplivades trots allt Lagonda-namnet, och det i en fyradörrarsversion av den trögsäljande GT-bilen Virage, samt en kombiversion (Shooting Brake) av densamma. Endast nio bilar av sedanen och två (!) av Shooting Brake byggdes under 1993-94. Därefter har det varit tyst kring Lagonda-namnet även om en eller två konceptbilar har visats under åren.
En ny Lagonda baserad på märkets VH-plattform i aluminium visades 2014 under namnet Lagonda Taraf. Den var inget annat än en Rapide i smoking, med plattform, hjulupphängningar och drivlina hämtade från denna sportbil med fyra dörrar. Under huven satt därmed en V12 på sex liter och 600 hk som gav en toppfart på runt 300 km/h. Inte kattskit för en så stor lyxbil!
Det var ingen tvekan om vilken bil som Aston Martin ville anknyta till. Man hävdade att ”The new car draws inspiration from the highly sought-after William Towns-designed Lagonda of 1976”. Men formgivningen var betydligt mer lättsmält, på gott och ont. Snygg men knappast egensinnig.
Nya Lagondan byggdes av Astons så kallade ”Q Branch”, en avdelning som sätter samman koncept- och specialbilarna vid sidan om de ”normala” serietillverkade produkterna. 120 bilar byggdes enligt uppgift under några år framöver.
Nu väntar vi således på en ny Lagonda som får våra hakor att falla lika långt som den där dagen i London 1976!
Filip Ericsson
Bingo igen Filip! Du prickar ännu en av mina favvosar. Som väldigt ung var jag såld också på Lagonda. Men bara den ursprungliga designen, inte faceliften. Den första var så galet futuristisk på alla plan. En skruvad lyxlimousin från Aston Martin var ju inget som vanligtvis siktades i landet lagom under senare 70- och 80-talet. Jag såg en ljusblå några gånger men det är såvitt jag minns den enda jag sett i Stockholm i alla fall.
Keep it up/Stefan
Tack Stefan! Ja, det är svårt att ogilla Lagondan trots att den är riktigt ful ur vissa vinklar! Jag såg en röd i Australien en gång, måste scanna in det fotot (före digitalkamerans tid!).