NY BMW FÖRFÄRAR. Varje gång BMW:s berömda, kompakta 3-serie ömsar skinn är det en stor automotiv händelse världen över. Nu i höst kommer en helt ny 3-serie, den sjunde sedan 1975, och av allt att döma är den ett stort utvecklingssteg framåt på de flesta sätt. Men några saker bekymrar och förfärar. Låt oss analysera!
BMW:s treserie är en ikon, en föregångare. Det är den dyra, körglada kompaktvagn som alla ville ha, och vill ha, sedan 1960-talet och fram till idag. Jag vet, 3-serien kom 1975, men dess företrädare 02-serien från 1966 gav ju upphov till det hela. Visst, Alfa Romeo var före med en sportsedan redan 1950, men det var BMW fick upp världens ögon för biltypen.
Inget fel på den yttre formen: nog syns det tydligt att bilen är en 3-serie. Världsledande aerodynamik därtill. Men har trean blivit för stor?
Nya 3-serien bygger på BMW:s lätta CLAR-plattform och tappar således en del vikt, upp till 55 kilo beroende på modell, än den tidigare trean. I övrigt är nya bilen sprängfylld med teknik för att hålla jämna steg med de allt vassare konkurrenterna i mellanklassens premiumsegment. Heldigitala instrument, modern infotainment och alla möjliga elektroniska körhjälpssystem finns på plats.
Ändå är det ingen tvekan om att det är en treserie när den beskådas okulärt. Formen är briljant på det sätt att den otvetydigt är en 3-serie med spänstiga former och sin klassiska ”Hofmeister-knyck”, samtidigt som aerodynamiken är i världsklass. Luftmotståndet är osedvanligt lågt (cw-värde 0.23), vilket förstås ökar effektiviteten. Inuti är det samma sak, toppmodernt men ändå omisskännlig, förarorienterad BMW-interiör.
Toppmodernt med tidsenlig infotainment, men ändå full BMW-karaktär, inuti nya Trean. Bra!
Så långt allt gott och väl, men låt oss nu gå in på vad det är som bekymrar mig. 3-serien har vuxit och mäter nu precis över 470 cm på längden. Å häri ligger kanske ett av problemen. Ska en treserie vara så voluminös?
Pappas 5-serie från 1993 var bara centimetern längre, så trean har alltså vuxit ikapp storebror på 25 år! Detta innebär att nu när 1-serien är på väg att bli framhjulsdriven verkar tiden för en kompakt, riktig BMW vara över för alltid. Dock ska sägas att nya trean är lite smalare än de flesta konkurrenter, kanske ger det bilen en smidigare framtoning?
Ursprunget: första 3-serien kom 1975 och skapade en hel bilklass.
Det största bekymret med nya 3-serien är dock att BMW nu går sina konkurrenters väg och vägrar erbjuda traditionell manuell växellåda till bensinvarianterna. De utgörs av 320i (4 cyl 184 hk), 330i (4 cyl 258 hk) samt M340i (6 cyl 374 hk). Är en 3-serie verkligen en 3-serie om den endast växlar själv? Nej, inte om ni frågar en traditionalist som jag själv.
För växelföringen är ju faktiskt en av de stora behållningarna med bilmodellen, en viktig del i magiken och säregenheten. Men folk vill inte växla själva längre säger någon. Nej ok, men en automatväxlad trea är ingen riktig trea. Punkt. Visserligen finns manuell växel till de fyrcylindriga dieslarna, men min trea ska inte ha dieselknatter. Punkt igen.
Att alla BMW-motorer nu har turbo får man väl leva med, men att den enda bensindrivna sexcylindriga varianten (M340i) endast fås med fyrhjulsdrift (och automat) är ytterligare ett nederlag för entusiasterna.
90-talets 3-serie (E36) var en ytterst skarp figur. Underbart skarp att ratta därtill!
Jag har själv kört flera generationer 3-seriebilar och kan definitivt se en röd tråd emellan dem. Och koppling och låda har tveklöst en central del i upplevelsen, liksom välljudande bensinmotorer.
Generationerna E36, E46 och E90, både fyr- och sexcylindriga versioner, har passerat revy. Allihop har de erbjudit den där precisa körkänslan utan att det blir överdrivet eller sportbilshårt, med det där unika samspelet mellan motor, koppling och låda, den exakta styrningen och känsliga fjädringen som alla bidrar till en perfekt helhet.
E36-bilarna (1991-98) minns jag särskilt. Under en provkörning av en Boston-grönmetallic 316i vid mitten av 90-talet, exempelvis, uppenbarades en ytterst kultiverad varelse som trots högst beskedliga 102 hk ur fyra cylindrar uppvisade en BMW-typiskt ”villig karaktär” och en härligt brummande gång genom hela varvtalsregistret. Vidare gav körkontrollerna en underbart tajt känsla som ytterligare förstärktes av den utmärkta, säregna förarplatsen.
Pappas 320i från 1999. Den användes även för terapeutiska ändamål!
Pappas 320i i E46-form (1998-2004) är dock den trea jag har mest erfarenhet av. Den köptes ny sommaren 1999 och osade verkligen ”premium” och 3-seriekultur på en och samma gång. Den lilla sexan gick så mjukt och sjöng så propert, runt och lite vinande så som en BMW-sexa ska låta.
Den jättelika rondellen i min hemstad Karlskoga var mitt favoritavsnitt där den lilla BMW:n verkligen fick leva upp. Man satt lågt på klassiskt 3-serievis, den snygga treekrade läderratten låg perfekt i händerna och förmedlade en ytterst delikat styrning. Handen föll helt naturligt på den klassiska BMW-växelspaken och lägena gick i med den skönaste precision som ju är berömd i BMW-sammanhang. I utgången av rondellen fick motorn varva på och terapin var fulländad när jag väl svängde in hemma. Trots lite brist på kraft var den en ren kalasvagn och nog saknar jag den.
Klassisk BMW-växelspak. En central del i varumärket, i upplevelsen!
Den ofantligt erfarne motorjournalisten Calle Carlquist (på den tiden han var reporter på Teknikens Värld) sammanfattade en gång 3-seriens väsen på ett högst träffande sätt. I det första testet av 3-serie E36 sommaren 1991 menade han att en 3-seriebil bör man framföra nyduschad och iförd tunna skor, nypressade linnebyxor samt en välstruken, kortärmad bomullsskjorta. Inte nödvändigtvis fort, men med precision. Känslan i knappar och reglage liknade han sedan vid en välgjord Leica-kamera. Jag kunde knappast ha sagt det bättre själv!
Hur lätt, stark, effektiv och modern nya 3-serien än är, kan den – med sin dussinmässiga turbofyra och sin automatlåda – aldrig nå upp till de äldre 3-serievagnarnas charm och säregenhet. Så, BMW, erbjud nu något för oss entusiaster också, vi finns kvar!
Förarplatsen i den första 3-serien. Här framgår treans själ och mening med all tydlighet. Torrt, välskräddat, ergonomiskt – och manuellt.
Filip Ericsson