Replik: Världens Vackraste Billjud

Med anledning av den flitige gästskribenten Mats Monies roliga inlägg om vackra billjud (föregående artikel) kommer här mitt lilla bidrag. Det finns onekligen många vackra billjud – det svåra är att välja ut de allra vackraste! Men några poppar faktiskt spontant upp i mitt huvud och jag ryser av välbehag när de mångcylindriga symfonierna ekar någonstans i mitt minnescentrum.

Mats nämner ju Ferrari i sin artikel och det märket kan man knappast utelämna i en billjudsdiskussion. Jag vill dock inte begränsa mig till superlegenden 250 GTO, utan förespråkar alla tolvcylindriga Ferrari-modeller under ”Colombo-motorns” tidsepok som förhärskade ända fram till början av 90-talet.

Ferraris första motor, en 1,5-liters V12:a med enkla överliggande kamaxlar, konstruerades av en Gioacchino Colombo 1947. Colombo var tidigare designer på Alfa Romeo under just Enzo Ferrari innan denne startade racingbilsmärket som skulle bära hans namn. Colombo-motorn kom omedelbart att bli en viktig del av Ferrari-myten, och det främst tack vare alla segrar i otaliga prestigefulla biltävlingar från dag ett och många år framåt.

Den framgångsrika konstruktionen präglade märket under 40 år ända fram till 1990 när den oälskade GT-vagnen Ferrari 412 slutligen kastade in handduken. Ljudbilden i alla Ferrari-modeller som bar på någon variant av denna V12:a under alla dessa år var rent av gudomlig och alldeles unika inslag i bilvärlden. Det är ettrigt, metalliskt och högfrekvent samtidigt som det är fylligare än en Napoleonbakelse, med en inneboende musikalitet som jag tror ingen annan bilmotor kan matcha.

Ferrari 400i

I långfilmen Rainman med Dustin Hoffman och Tom Cruise från 1988 kör Cruise omkring i en Ferrari 400i, en tidigare variant av ovan nämnda fyrsitsiga frontmotor-GT vars kunder Enzo Ferrari kallade för ”losers”. Mina tonårsöron fastnade dock omedelbart vid det ihåliga, rejsiga ljudet, en veritabel symfoni som fortfarande ekar inne i mitt huvud.

Filmsekvensen visar också att även bränsleinsprutade Ferraritolvor låter rätt! Men jag håller med Mats, att de mer moderna Ferrari-motorerna mest surrar som arga bin utan den enastående vokala ljudbild som de skämde bort oss med förr.

Ett annat billjud som tillhör min absoluta motormusik-topplista är Aston Martins handbyggda GT-bilar under tidsepoken när de var utrustade med den likaledes handgjorda aluminium-V8 med tillverkningsår 1969-2000. Motorn, en högvarvig konstruktion med dubbla överliggande kamaxlar av den polske ingenjören Tadek Marek, gjorde premiär i den då 2-årsgamla, avantgardiskt formgivna GT-sportbilen DBS som ersatte den åldrande DB6.

Aston Martin V8 Saloon som Aston Martin kallade sina coupéer på den tiden. Bilden visar det sista utförandet som byggdes 1986-89.

Om västvärldens medborgare hade missat den nya sportbilen så fick de nog upp ögonen för den i och med kultserien Snobbar som jobbar där Roger Moore vårdslöst framför en guldfärgad DBS V8.

Det fantastiska ljudet som mynnar ut ur avgasrören gick dock upp för mig först när jag som 12-åring såg Bondfilmen The living daylights från 1987 där James Bond – spelad av Timothy Dalton – nonchalant anländer till brittiska underrättelsetjänstens inhyrda slott i en mörkgrönmetallic Aston Martin V8 Volante från mitten av 80-talet.

James Bond spelad av Timothy Dalton i sin tjänstebil, en Aston Martin V8 Volante från mitten av 80-talet.

När Dalton lägger i ettan i den kärva ZF-lådan och varvar upp den vassa V8:an efter obligatorisk id-kontroll möts beskådaren av ett högfrekvent, mulligt och alldeles underbart musikaliskt muller som får en att lova sig själv att en gång äga en sådan maskin. Men festen slutar inte där.

På Volanten svetsas under överinseende av den ständige trollkarlen ”Q” på ett tak så att den svindyra GT-cabrioleten kort och gott förvandlas till en vanlig V8 Saloon som får visa vad den går för jagad av tjeckoslovakisk säkerhetspolis i Vaz 2101. Det är ett rent nöje att se den diskreta men kraftfulla aluminiumbilen sladda fram på de snötäckta vägarna, givetvis ackompanjerat av det raspiga, trimmade åskmullret.

Nummer tre i listan måste nog gå till Maseratis V8-bilar, modeller som såg dagens ljus 1990 i sportbilen Shamal. I början handlade det om en ren Maserati-konstruktion på 3,2 liter och dubbla turbo som 2002 byttes ut mot Ferrari-utvecklade 4,2- och sedermera 4,7-litesmotorer utan överladdning. Konstverken sitter i bilar som direkt konkurrerar med de tyska GT- och lyxbilsbidragen i miljonklassen, men vars motormusik inte kommer i närheten av de italienska plåtkostymernas.

Den konstfulla sportlimousinen Maserati Quattroporte i sin senaste version, den femte i ordningen.

Det händer ju att man då och då får tillfället att lyssna på Maserati-bilarna också i den svenska trafikbilden, något som man knappast kan säga om Aston Martins vagnar från handbyggartiden. Men mitt bästa Maserati-ljudsminne kommer faktiskt från Hong Kong där jag spenderade ett par månader för några år sedan.

Allt hände under min närapå dagliga motionspromenad uppför det berömda berget Victoria Peak på Hong Kong Island. Men det var inte motionen som hade störst inverkan på min hälsa, utan det skådespel – och den ljudupplevelse! – som bjöds under de svettiga vandringarna i de oanständigt rika kvarteren.

Uppför kullarna rullade nämligen de förnämsta av fullblod förbi med en högst själavårdande kontinuitet, och Maserati-bilarna var de som lät allra bäst, definitivt före de numera alltför civiliserade, purrande Ferraritolvorna. Uppför serpentinvägarna kämpade konstfulla Quattroportes och vackra, välväxta GranTurismos, alltsammans omgärdat av den trimmade, högfrekventa musiken som avslöjar varenda fullblodsgen.

Den vackra V8-motorn från Maserati med dubbla turbo. I dagens Maserati-bilar sitter Ferrari-utvecklade V8:or utan överladdning, men ändå mer kraft!

Filip Ericsson