Rover 75 – En bortglömd elegant

rover-75__

Rover. Ur-engelskt och urgammalt. Den brittiska medelklassens finåkarbil under många decennier. Även om märket också var märkligt klassöverskridande. Queen Elizabeth II ägde nämligen en Rover P5B när det begav sig. Det sägs att hon älskade den. Idag behandlas det bortglömda ämnet Rover 75, en elegant mellanklassedan tillverkad 1999–2005, som på senare tid har väckt mitt intresse av ett lite udda skäl.

Jag har nämligen upptäckt att Rover 75-tätheten i området Luthagen i Uppsala där jag bor, är betydligt högre än för resten av Sverige! Den är väldigt överrepresenterad här helt enkelt. Jag har en bestämd uppfattning om vad det beror på, men mer om det senare. Först måste vi gräva lite i den anspråkslösa Rover-historien för att bena ut det hela.

Rover härstammar från 1883 då man startade tillverkning av trehjuliga cyklar. Första bilen kom 1901 och 1925 koncentrerade man sig helt på produktionen av exklusiva mellanklassbilar. 1967 köptes Rover upp av biljätten British Leyland (som förstatligades 1975) då en svårare tid skulle komma. 1994 köptes Rover av BMW som gjorde tappra försök att återuppliva den forna glansen, men 2000 gav man upp och sålde det vidare till nybildade, fristående MG Rover Group. Det höll till 2005 då konkursen var ett faktum. Resterna köptes upp av en kinesisk koncern och det var den slutgiltiga dödsstöten för det brittiska Rover.

Rover P4 kom 1949. Lyx och elegans för vanligt folk!

Rover P4 kom 1949. Lyx och elegans för vanligt folk!

Rovers signum har alltid varit att bygga eleganta sedaner som var lyxiga och välbyggda men samtidigt diskreta för att inte sticka någon i ögonen. Perfekt för en återhållsam, välutbildad och strävsam engelsk medelklass således. Tänk dig en vithårig husläkare i brittiska Kenya under tidigt 50-tal. Vilken bil hör till bilden? Jo en Rover P4 förstås, annat vore väl otänkbart! Rovers modeller levde länge, alla märkets vagnar tillverkades i över 15 år och detta utstrålade en stabilitet som lär ha slagit väl an på de lika jordnära kunderna.

Efterkrigstidens första decennier utgjorde Rovers glansperiod. Familjesedanen P4 kom 1949, en konservativt formgiven vagn med rejäl separat ram och närmast ljudlös, outslitlig sidventilssexa. Interiören var till stora delar i trä och hela anrättningen passade nog de strävsamma efterkrigsbritterna som handen i handsken. P4 fanns i produktion ända fram till 1964.

Den större Rover P5 kom 1958. Gillades av brittiska regeringsmedlemmar! Här en Coupé med lägre tak. Ägdes av Queen Elizabeth II.

Den större Rover P5 kom 1958. Gillades av brittiska premiärministrar såväl som kungligheter. Margret Thatcher såväl som Queen Elizabeth II ägde en! Här en Coupé med lägre tak.

Den större Rover P5 dök upp 1958 och var en betydligt mer extravagant vagn än den lite truliga P4:n. Modern självbärande kaross, men med samma stela bakaxel med bladfjädrar och sidventilssexa var den stora Rovern närmast lika konservativ som tidigare Rovers. 1962 kom den udda fyradörrarscoupén (nej det är inte ett nytt påfund!) och 1967 anlände den berömda V8:n i aluminium, i Rover 3500 (P5B kallad). P5B blev populär hos brittiska premiärministrar och bland andra järnladyn Margret Thatcher åkte runt i just en sådan. Och som sagt Queen Elizabeth II!

1963 innebar en teknologisk revolution för det traditionstyngda märket i och med introduktionen av mellanklassedanen Rover P6. Modern fyrcylindrig motor med överliggande kamaxel, dubbla tvärlänkar i framvagnen och en avancerad de dion-bakaxel satte säkerligen te i många engelska luftstrupar.  Därigenom fick bilen utomordentliga vägegenskaper och imponerade så stort att den valdes till Årets bil i Europa 1964. Även P6 begåvades så småningom med den blodfulla V8:n, en riktig klassiker som dagens entusiaster lär leta med ljus och lykta efter.

Rover P6 från 1963.

Rover P6 kom 1963. Här en 3500 med V8.

Därefter gick det utför för Rover som köptes upp och förstatligades, varpå kvaliteten blev så dålig att bilarna i princip föll isär inför ögonen på sina olycksaliga ägare. 1986 inleddes ett samarbete med Honda där nya storbilen 800 i stort var identisk med den samtida Honda Legend. Småbilar såg dagens ljus och Rovers själ liksom rann ned i det brittiska avloppet.

Men så kom BMW som såg en möjlighet att återuppliva märkets gamla image av sköna, påkostade familjebilar som var tänkta att komplettera sportigheten hos BMW:s egna bilar. Man valde att först satsa på en snygg och lyxig mellanklassedan som skulle utgöra ett egensinnigt och brittiskt alternativ till etablerade tyskar såsom Audi A4 och Mercedes C-klass. Rover 75 premiärvisades slutligen på Birminghams Motorshow 1998.

rover-75

Nyheten var en relativt stor händelse i bilvärlden, motorpressen hyllade den nyfunna Rover-heten och gladdes åt en prestigebil som inte var tvungen att vara sportig. 75:an var istället en avslappnad karaktär, den osade brittiskhet och lågmäld elegans. Linjerna var ur-engelska på något vis och Rovern var ganska tydligt inspirerad av samtida Rolls Royce Silver Seraph, som i sin tur hade 50-talets Silver Cloud som förebild. Bättre ideal kunde man väl knappast ha!

Interiören var närmast en karikatyr av hur tyskarna hos BMW ansåg hur en brittisk bilinteriör skulle se ut. Det var böljande former som liksom svällde inuti bilen, med vackert skurna fåtöljer, blanka valnötsrotspaneler och en detaljkvalitet som egentligen inte stod någon konkurrent efter.

75:an erbjöds med märkets egna lilla V6:a på 2,0 eller 2,5 liter, med 150 eller 177 hästkrafter, där främst den större varianten gav den avslappnade karaktär som anstod bilen, tack vare sitt vettigare vridmoment. Rover-sexan passade bilen som hand i handske, den hummade och morrade mulligt vid gaspådrag, med manér lika kultiverade som bilen själv. 75:an var framhjulsdriven men lånade bakaxel och en del annat från BMW 3-serie. Fjädringen var relativt mjuk och med det påkostade chassit gavs bilen godmodiga och vuxna köregenskaper som passade märkets gubb-karaktär väl.

rover-75_

Rover 75 sålde gott i Sverige första året, den blev en inte helt ovanlig syn på våra vägar. Sedan glömdes den bort, någon uppföljare kom aldrig och lyftet för Rover som helhet infann sig inte alls. Därtill var produktutvecklingen för långsam och medioker. Idag ser man sällan en sjuttiofemma, men jag blir glad varje gång det sker. Den är så egen och down-to-earth på något svårförklarligt brittiskt vis, som om Rover 75 har en harmonisk och vänlig själ.

Om sjutiofemman är ovanlig generellt sett är den det inte i Luthagen i Uppsala. Här dräller det av dem. En Rover 75 i varje gathörn. Det ger gatubilden karaktär och får en att bli gladare när man strosar runt med hunden bland parker, studenter, pensionärer och barnfamiljer i BMW-kombi.

Den snygga, välsydda interiören i Rover 75. Notera den eleganta pipingen. En plats att mysa på!

Den snygga, välsydda interiören i Rover 75. Notera den eleganta pipingen. En plats att mysa på!

Att de är så vanliga i Luthagen, och även upp mot de gamla gränderna kring universitetshuset, borde dock inte komma som någon överraskning. I området bor ju så många doktorer, lektorer, professorer och annat intellektuellt folk och 75:ans ovan beskrivna image lär göra att den hamnar mitt i prick hos denna krets av människor. De gillar väl helt enkelt dess vackra, mogna linjer, dess anspråkslösa, trygga själ och oöverträffade mysighet.

Varje gång jag passerar en Rover 75 får dess runda, harmoniska kaross inlindad i perfekt avvägda kromdetaljer mig att vilja sitta och mysa i dess kokong av piping-inramat läder och varma ädelträpaneler. Jag fantiserar om hur den kultiverade sexan hummar gott där framme medan jag sippar på mitt glödheta te och höstlöven yr omkring där ute.

Jodå, jag lyckades hitta min Rover-broschyr i lådorna!

Jodå, jag lyckades hitta min Rover-broschyr i lådorna!

Filip Ericsson

Det här inlägget postades i Bilar & bilindustri och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Rover 75 – En bortglömd elegant

  1. Daniel Karlsson skriver:

    Kul med en liten tillbakablick i modern tid.

    Osannolikt nog har jag faktiskt ägt en 3500 av 1972 års modell.

    Verkligen en speciell bil, med många besynnerliga konstruktions lösningar.
    Påkostad, och simpel, enkel och avancerad i en märklig blandning.

    Den lilla V8an på 3,5 liter vart nog egentligen ganska rapp för sin ålder och volym.
    Men den treväxlade automatlådan dödade effektivt merparten av effekten.

    Värt att nämna är att Roewe finns kvar.
    Och att uppenbarligen fortsätter utvecklingen.

    http://www.roewe.com.cn/roewehybrid/

    / Daniel

    • admin skriver:

      Rover V8, vilket härligt bilminne! Jo, jag är medveten om Roewe (suck) men för mig är Rover, det brittiska Rover, dött.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *