Kavajen – Från arbetsjacka till finplagg

Alltid, sedan barnsben, har jag älskat kavajer. Jag har aldrig riktigt funderat på varför men det bör ha att göra med elegansen som frammanas när man bär dem. Det är någon sorts luftig slängighet hos dem samtidigt som de, åtminstone om de är av tillräckligt god kvalitet, sitter så tajt och snyggt. De innehar någon form av stringens som en vanlig jacka aldrig kan uppnå. Jeans och t-shirt? Släng på en välsydd ullblazer och vips kan man göra staden proper och fin!

Wikipedia kallar kavajen för ”kort mansrock” och plagget började användas under 1700-talet. Från början utgjorde den en ren arbetsjacka, det vill säga ett plagg som användes vid grovarbete. Kavajen användes till exempel flitigt av sjömän. Under 1800-talet utökades användningsområdet då den också blev populär som sport- och fritidsplagg. Resan från arbetsplagg till finplagg fick fart främst under 1870-talet när kostymen såg dagens ljus och detta kom att uppröra societeten betänkligt – Ett arbetarplagg i de fina salongerna!

Den franska morgontidningen Figaro (grundad 1826) skrev vid slutet av 1800-talet att:

Om den usla kavajen nedlåta vi oss ej att tala. Och ännu mindre om kavajens usla bärare. Av vilka de flesta är på moraliskt fördärv: cyklister, skolynglingar, lantpatroner, bondriksdagsmän på hovbal och för lösdriveri varnade varietébesökare. Inte ens krigsministern bär kavaj. Så uselt är plagget. Kavajen tillhör sjöresan, ej sällskapsrummet, promenaden, teatersalongen.

Vid sekelskiftet hade kostymen blivit etablerad som ett dagligt plagg hos vitkragarna och idag används den flitigt även som festplagg också bland bättre bemedlade människor. Den udda kavajen är fortfarande mer ett elegant fritidsplagg som fungerar på hyfsade restauranger såväl som vid kändisspäckade biopremiärer. Även om den förstås också går hem alldeles ypperligt på mer avslappnade kontorsarbetsplatser som Google, Microsoft och för all del svenska myndigheter, där den med fördel kombineras med jeans.

Mönster och material – Ull självklar favorit

Kavajer sys förstås i alla möjliga material. Naturfibrer som linne, bomull, mocka, läder och ull såväl som konstmaterial som polyester och polyamid, utgör kavajplagg idag. En kombination av flera material förekommer frekvent där ull blandat med polyamid kanske är den vanligaste. Bortsett från en väl använd men fortfarande mycket välsittande manchesterkavaj från Bläck är alla utom en (!) av alla mina kavajer tillverkade i ren ull. Och detta har flera orsaker; materialet, som härstammar från olika typer av får och lamm, är lent, skönt och lyxigt såväl som ytterst miljövänligt. För det finns ju inget bättre än att bära en välsydd ullkavaj, vare sig det handlar om en fintrådig, slät klubba eller en grovhuggen tweed-kreation.

Kavajer utförs förstås också i en oändlig variation av färger och mönster men låt oss välja ut och beskriva några av de mest kända och vedertagna kavaj-mönstren. Och låt oss dessutom utgå från min egen kollektion! Ett vanligt, vida känt kavaj-mönster är Houndstooth, som precis som namnet antyder har en väv som liknar hundtänder genom sina ”brutna rutor”. Mönstret härstammar från Skottland och min härliga, svenska Sir-kavaj i svart och vitt hundtandsmönster är ett typiskt exempel.

Min houndstooth sport coat i italiensk ull från Sir, passar utmärkt till midsommarlunchen!

Jag köpte den för runt tjugo år sedan, det måste ha varit 1997 eller 1998. Det var vår och den bästa herrekiperingen i den lilla vapenstaden Karlskoga hade hängt ut en rad med blazers på storrea. Och då såg jag den, en svartvit houndstooth sportcoat från Sir, sydd i den härligaste av italiensk ull. På prislappen stod 2.695 kronor, en ansenlig summa för en student för tjugo år sedan. Den röda lappen visade dock något helt annat: 300 riksdaler! Jag knep den förstås och har inte velat leva utan den. ”Porsche-kavajen” kallade jag den av någon anledning. Kanske för att den hade gjort sig så bra på en Porsche-förare! Klassisk, tidlös, oumbärlig. Det har gått tjugo år, det kunde ha gått fyrtio år, ändå är den fullt modern. – Och i nyskick!

Förvillande likt hundtandsmönster är Pepita som fått namnet efter spanska balettdansösen Pepita de Oliva, som gillade mönstret. Pepita utgörs av små, små rutor i svart och vitt men kan även omfatta andra färger. Enligt vissa är pepita och hundtand samma sak medan andra hävdar att pepita skiljer sig genom helt kvadratiska rutor. Jag låter det vara osagt.

Herringbone, det vill säga fiskben på svenska, är kanske det allra mest kända kavaj-mönstret och mycket populärt hos främst tweedkavajer. Det utgörs av ett V-format vävmönster som liknar formen hos fiskars skelett. Jag äger tre tweed-kreationer med fiskbensmönster, i ljusbrunt, grått och grönt. Två av dem är från skottska, urklassiska Harris Tweed medan den gröna är en svensk Sir med ull från Italien. Alla kompletterar varandra på ett ypperliget vis även om tre fiskbenskavajer av många säkerligen kan betecknas som överkurs!

Herringbone x 3. Det världsberömda mönstret pryder mina tre tweed-kavajer.

Ett annat högst vedertaget mönster, det så kallade ”Glen plaid check” med sina rutor av dubbla streck, har en mer fascinerande historia. Det härstammar från Glenurquhart-dalen i de skotska högländerna under 1800-talet. Upphovskvinna var grevinnan av Seafield som självfallet önskade stilfulla utstyrslar till de ädla sporterna runt godset.

När så prinsen av Wales, sedermera Edward VII av Storbritannien, besökte ägorna under en jaktresa någon gång under slutet av 1800-talet, give or take, attraherades han av designen så till den grad att han själv började bära plagg med de spännande rutorna. Edwards sonson, prins Edward av Wales (sedermera kung Edward VIII och Duke of Windsor), kom därefter att popularisera glen plaid-mönstret och sålunda göra det känt för en större publik. Framöver kom Sean Connerys James Bond-karaktär såväl som Carry Grant att genom filmduken ytterligare visualisera glen plaid för en stiltörstande världspublik.

Suget efter en ullblazer i detta mönster (i folkmun kallat Prince of Wales) blev till slut olidligt. Ett stort svart sår i kavajgarderoben som endast kunde läkas genom att fylla på med Kung Edwards älskade rutor. Det räckte dock med att gå upp på vinden och rota lite – och Voila! Mitt orättvist bortglömda, tjocka ullflanell-plagg från det numera insomnade franska väveriet Jeuffrain täppte till hålet till hundra procent!

2 x Prince of Wales check. Den bruna från Jaffrain kompletteras perfekt av den grå från Tommy Hilfiger!

Men en brun måste ju också kompletteras med en grå! När ett riktigt kvalitetsplagg från amerikanska preppy-märket Tommy Hilfiger dök upp för en spottstyver var det bara att kapitulera. Men 74 % ull? Jo, jag har syndat big time och gått polyamid. Inte lika lyxigt som ren ull och en miljöbov dessutom. Däremot ökar slitstyrkan när detta konstmaterial blandas in och den lär aldrig – aldrig! – slitas ut. Vidare sitter den grå Prince of Wales- kavajen så snyggt på mig att det bara är att gratulera mig själv.

Ett lite udda men mycket elegant kavaj-mönster är det som kallas för Bird’s eye som, i brist på en bättre förklaring, utgörs av en prickig diamantstruktur som ger ett raffinerat djup i tyget. Min bruna, nyinköpta sportsjacket från Polo Ralph Lauren är ett synnerligen attraktivt exempel på det.

Den vithårige, äldre gentlemannen som lotsade mig igenom det digra, exklusiva kavajbeståndet på Upsalas bästa herrekipering visste vad jag ville ha mer än jag själv. Efter några sekunder trollade han fram det bruna ullplagget från den amerikanska (men Italien-sydda) preppy-ikonen. Len som en nyfödd Cocker spaniel, diskret som en Mossad-agent i Sanaa. Märket som skriker preppy, det vill säga amerikansk, sportig överklass-yngling snedstreck kapten i rodd-klubben på Harvard University, ger mer lyxvibbar än någon annan sportsjacket i min växande och för visso redan högkvalitativa kollektion.

Min utsöka sportsjacket från Polo Ralph Lauren, vävd i elegant Bird’s eye-mönster, passar utmärkt till grå chinos och rutig Barbour-skjorta.

Självmotsägande nog är Polo-blazern samtidigt nedtonad till den grad att jag kan bära den, och njuta av den, på mitt anspråkslösa kontor utan att den väcker misshaglig uppmärksamhet. Sydd i Italien sitter den ledigt men stringent, den är tunn och lätt samtidigt som den är tämligen välsittande. “A slim, modern fit define the Connery silhouette” säger Ralph Lauren själva. En riktig piprökarkavaj, perfekt till mellangrå flanellbyxor i vintage-stil men också vansinnigt snyggt till jeans för en mer vardaglig stil.

Ett populärt och särdeles enkelt mönster hos udda-kavajer såväl som kostymer är Twill som utgörs av en enkel diagonal väv och som ger ett ”omönstrat” uttryck. För en referens kan nämnas att de flesta jeans är vävda i twill-mönster. Twill kombineras ofta med de större kvadratiska rutor som kallas för Windowpane. Min sköna, casual elegant ullblazer från Gant har just den kombinationen, om än ytterst subtilt utfört. Man får studera den lite grova mörkblå ullen nära för att skönja twill/windowpane-kombinationen.

Ull-blazern från Gant är casual elegant och snygg så man spricker! Twill med windowpane i subtil förening.

Avseende främst tweed-kavajer bör Checked tweed och Barleycorn också nämnas då de är utklassiska uttryck för de brittiska klädinfluenserna från förr. De små kvadratiska rutorna hos det förra är ett självklart inslag hos sportsjackets idag men kan uppfattas som något ”busy” och gör sig därför sämre till kostymer. Checked-mönstrade kavajer bärs istället helst till lugna, omönstrade tyger för att komma till sin rätt. Barleycorn i sin tur har en väv som ger en effekt av sädesslaget korn, och är vanligast på just klassiska, brittiska tweedkavajer.

Visserligen är jag med stor sannolikhet helt galen, jag har väl alltför många kavajer i min ägo. Jag skulle väl egentligen kunna leva helt utan dem, skulle kunna gå runt i t-shirt och stickad tröja som Fiat-presidenten Sergio Marchionne (som uppenbarligen klarar karriären helt utan kavaj) hela dagarna utan att mitt liv skulle bli sämre för det.

Ovan: Till vänster en checked sportsjacket som gör sig utmärkt till de omönstrade, milda färgerna i övrigt. Till höger barleycorn som är vanligt hos brittiska tweedkavajer. Ursnyggt!

Men plaggen är inte bara plagg, de är lika mycket samlarobjekt och klenoder. Ungefär som att ha tio exklusiva klockor i en sammetslåda, ett knippe sportbilar i garaget eller sällsynta fjärilar i ett glasskåp, skänker kavajerna glädje och livskvalitet, när man bär dem såväl som när de hänger i garderoben.

Alla mina kavajer tål dagligt bruk utan vidare och är därmed inte undangömda som en gammal Jaguar E-Type. De används alltså regelbundet – på jobbet, vid helgspatserande i staden samt till fest. Oavsett evenemang ger de en proper klädsamhet som är högst själavårdande.

Påskfirande med ull-blazer i mini-pepita från Oscar Jacobson. Farfar-blazern kallar jag den!

Fler kavaj-guldkorn än ovan nämnda finns i sanningens namn i min garderob. Vi har den osedvanligt eleganta middags-blazern från J. Linderberg i tunn, ytterst skön ullflanell. Vi har den perfekta klubbkavajen från Oscar Jacobson och den ljusgrå farfar-blazern från densamma. Den senare i någon sorts salt-n-pepper mini-pepita som gastar smak och kvalitet mot varje betraktare. Sist men inte minst har vi den mörkgrå tweeden från Tiger med sina smala slag som  flirtar ogenerat med det goda 60-talet. Men det får vi berätta om en annan gång.

Följande artiklar i kavaj-serien kommer att behandla tweed- och klubb-kavajerna, mode-ikoner som förtjänar sitt alldeles egna utrymme!

Filip Ericsson

Det här inlägget postades i Kultur & livsstil och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Kavajen – Från arbetsjacka till finplagg

  1. Mats Monie skriver:

    Det var en alldeles fantastisk läsning! Ingen aning att du var så insatt i detta ämne. Blir nyfiken om du har fler dolda intressen? Själv har jag ett slumrande intresse för gamla klädhängare. Omsorgsfullt gjorda i trä förstås och med företagsnamn insnidat. Bland klenoderna finns en tidig Marksons Kläder med 4-siffrigt telefonnummer. För att inte tala om en kraftfull handsnidad klädhängare, i träslaget al, från Körsnärsmästare Ernst Lundh, troligen tidigt 50-tal. Nu har du väl redan placerat mig på hispan men det kan ju stanna oss emellan.
    Du hänger väl inte dina kavajer på plasthängare?

    • admin skriver:

      Haha! Jo det finns några dolda intressen hos mig, kavajer är väl det mest normala av dem. Jag måste dock erkänna att flera av mina kvalitetsplagg hänger på plasthängare, men en riktig skönhet i mörkt trä med mässigbricka från Harris Tweed väger upp det. Rolans bjöd på den!

      • Mats Monie skriver:

        Visst hopp om dig som ändå har en klädhängare av klass. Fast nog är man nyfiken på dina övriga böjelser.? Så klart, allt kan man inte skriva om men kanske något …? Lite till av mina. De gamla segelskutorna som gick den så kallade vetetraden. Tog normal tre månader London-Australien. Gick att segla fortare men då blev det svinn bland manskapet. Krävdes att man bytte segel titt som tätt, även i hårt väder. Då dråsade en och annan sjöman ned. Rekordet var två månade på sträckan. Jo, så har jag ett lite halvgalet intresse för vägskrapornas uppgång och fall.

        Så mycket mer vill jag inte avslöja av mina böjelser, men hade ändå viss hjälp av AAlborg röd som intogs till söndagsmiddagen. Hade nog aldrig vågat skriva om vägskraporna annars,

  2. Daniel Karlsson skriver:

    🙂 Föga anade jag att detta skulle bli dagen jag läser om kavaj mönster.
    Faktiskt intressant, även om man är helt ointresserad.

    Sergio Marchionne genererade en imponerande statistik med en enkel bildsökning.
    Nästan likt, Steve Jobs, eller vår egen mini Jay Leno i denim.
    http://www.svt.se/kultur/varfor-har-du-alltid-samma-skjorta-dennis
    🙂

    Min arbetsroll stipulerar egentligen ”blåbyxor” i svart kombinerat med orange T-Shirt alternativt Orange och svart sweatshirt, allt i företags färger, orange !?
    Något jag hårdnackat vägrar, och alltid istället jobbat i Skotskrutig flanell skjorta.

    Återigen tack för kul läsning.
    Nu får jag fortsätta med Frederik de Wit som en av dina bilder ledde mig vidare till, att originalet finns på Skokloster, från 1660, och se högupplöst på wikipedia…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *