Höst och Vemod i Fontainebleau

Han vaknade långsamt i sin ornamenterade, välpatinerade träsäng från 1897, handkarvad i Paris på beställning av sin far när det begav sig. Ett ljusgrått skimmer fyllde det vitmålade sovrummet från den tidiga norrfranska höstmorgonen. Han sträckte sig i de gräddfluffiga, kritvita lakanen och en konflikterande känsla av kroppslig komfort och själsligt vemod fyllde hans inre.

Hans hustru sedan trettiofem år hade stigit upp för en god stund sedan och han var säker på att hon redan hade iordningställt deras anspråkslösa matsäck inför dagens jämnbördigt modesta utflykt.

Han var 68 år, de två levde i stillsam ensamhet i det stora stenhuset, uppfört någon gång under revolutionens tidevarv, i en sömnig by utanför Fontainebleau. Deras två pojkar var borta, den ene förlorad i Suez-kriget 1956, den andre i frivillig exil till Amerika sedan flera år. Inte mycket glädje återstod i hans liv, makarna hade inte mycket att tala om och hans tillvaro erbjöd föga spänning eller gnista. Åtminstone erbjöd hans tillvaro i den lilla byn ett långsamt lugn som gav honom tid att fundera och filosofera över livets öden och besynnerligheter. Det gjorde honom inte lycklig, men skänkte honom likväl någon form av livsharmoni.

Han var utbildad ingenjör och expert inom metallurgi, men hade, tack vare sina kontakter i det frankofona Afrika från sin tid i Västafrikas kolonialadministration, tidigt startat en firma som sålt metallskrot till den tunga industrin. Han kunde därmed se fram emot en trygg och relativt välbeställd ålderdom.

Efter en slukhålssvart kopp kaffe och en hjärtligt varm croissant intagna i deras omfångsrika lantkök drog han så på sig sin rymliga tweedrock och begav sig ut. Han öppnade garageporten och en sval, lite jordig och bensindoftande luftvägg smekte emot honom. Där inne stod Rolls Roycens sirliga uppsyn i bjärt kontrast till hans moderna, svarta Citroën DS. Stilla stod de där i dunklet och liksom tittade på honom, döda ting som kunde komma till liv vilken sekund som helst. De var vackra monster.

Han kände för att åka engelskt idag. Den årsgamla Silver Shadow Drophead Coupé by Mulliner Park Ward från 1967 var knappt inkörd och han ansåg att en sådan kvalitetsprodukt bör användas mer. En alltför prålig Rolls Royce passade inte hans kynne, hans uppenbarelse, hans sociala ställning. En lagom patinerad, öppen Rolls Royce med sina lite sportigare linjer kunde dock, med näppe, smälta in i det högaktade men måttfulla parets stillsamma tillvaro i trakterna kring Fontainebleau.

En stund senare lotsade han försiktigt den tunga Rollsen ut på den smala landsvägen, hans händer behövde endast nudda vid den tunna ratten av kall bakelit. Ett mycket lågmält, dovt dunkande hördes där fram när en 6.23-liter stor V8 i aluminium som av en osynlig hand och till synes oberört gav fart åt det rullande metallsmycket. De strama kylslagna sätena i mörkblått läder började till sist ljumna lite och rattens kalla bakelit började så smått nå mänsklig temperatur och komma överens med hans körhänder. Ur de kromade luftutsläppen infrästa i panelens blanka valnötsrot strömmade varm luft. Ett välbefinnande började infinna sig.

Efter ett tags framsvävande i sakta mak och under tystnad på det skogsomgärdade vägpartiet började en begynnande hunger tränga sig på. De svängde av och stannade till vid en lövströsslad glänta intill vägen. Den enkla, delikata lunchen dukades ut på picknikbordet som tillsammans med två vikstolar hade dolts i Rollsens inklädda bagageutrymme.

Luften var kall och klar. Han njöt av den höstdränkta krispigheten och utsikten över det vackra barrskogslandskapet där nere. Långsamt, under tystnad, intog de sin välavvägda kost. Hans hustru hade förberett ett lätt Pinot Noir-vin från Alsace, baguette med Bleu d’Auvergne-ost, lufttorkad Bayonne-skinka och inlagda gröna oliver från Toulon. Därefter avnjöt de Fontainebleaus egen dessertost tillsammans med färska bär. Det knäppte lite från Rollsens varma motorrum, en småfågel kvittrade i ensam majestät någonstans långt borta och en lätt bris susade knappt förnimbart ovanför dem.

Hans inre fylldes av en lagom mättnad, vinets påverkan vispade lite i hans huvud och tempereturen var perfekt under hans väl använda tweedrock. Han log åt sin hustru, hon log tillbaka. Han mådde bra. Där och då beslöt han sig för att foga sig i sin livslott och leva återstoden av sina dagar i harmoni och förnöjsamhet. Han skulle akta sin hustrus strävsamma vänlighet och var dag tacka de högre makter som givit honom hans livsgåvor.

Filip Ericsson

# Fotot som har inspirerat min berättelse är hämtat ur den franska filmen L’auvergnat et l’autobus från 1969.

Det här inlägget postades i Kultur & livsstil. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Höst och Vemod i Fontainebleau

  1. Mats Monie skriver:

    Du har verkligen fångat likgiltigheten i din story som ändå mynnar ut i en insikt av tacksamhet. Fler borde komma till den insikten men gärna innan man blir 68. Förstår att bilden var ett bra inspirationsmaterial.

    • admin skriver:

      Ja eller hur, det blev en liten lektion i livsfilosofi lite av en slump. Den där bilden var för övrigt så härlig att jag inte kunde låta den undkomma utan en historia.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *