Gästskribent: Mats Monie – Första gången på Autobahn

3

Året var 1971. Racerföraren Ronnie Peterson var försteförare hos March och förhoppningarna var högt ställda. I Monacos Grand Prix blev Ronnie tvåa. Han förutspåddes en lysande framtid och det var härligt att vara motorentusiast. Jag var 21 år då och började få insikt om livets djupare värden. Hade nyligen inhandlat en BMW 2002 Ti. Den smala vägen var ingenting för mig. Autobahn och den fria farten hägrade.

Min kusin Lars drevs av samma frihetslängtan och förväntan. På midsommarafton blev det bestämt. Första veckan i augusti skulle vi åka på Autobahnsemester. Till varje pris! En eller möjligen två unga kvinnor höll alldeles på att spoliera vår resa. Det fanns goda skäl att stanna hemma. Men Autobahn segrade – fan tro´t! Vi lovade skriva varje dag och inte vara borta allt för länge. Dagens toppnotering på frifartsvägarna skulle präntas i ett hörn på varje vykort.

Starten gick i ösregn. Hemstaden Uppsala låg snart långt bakom oss. Frihetskänslan bubblade inombords. Bort från jobb, plikter och snart också alla hastighetsskyltar. Ungefär så kändes det när vi susade fram med regnet fräsande från däcken. Lunch intogs på en restaurang i Mjölby där det bjöds på trevlig underhållning. TV visade ett F1 lopp. Kors i taket! Mycket ovanligt på den tiden. Jackie Stewart vann i suverän stil i sin Tyrell.

Resten av dagen blev ganska odramatisk bortsett från en händelse på hotellet i Helsingborg. Kvällsmat skulle ordnas på hotellrummet. För ändamålet behövdes ett gasolkök. Bra för reskassan men knappast populärt om hotellpersonalen får veta något, tänkte vi. Det fifflades med plastkassar i bagageluckan på bilen innan vi lyckades få själva köket i en kasse och gasoltuben i en annan. Med ansträngda anletsdrag tågade vi in på hotellet. Lars hade gasoltuben. Förresten var det ingen gasoltub. Det var en dj … kluns! Mitt framför receptionen gick handtaget av på kassen! Jag såg för mitt inre hur klunsen slog i golvet och rullade ut på heltäckningsmattan bland förvånade hotellgäster … och personal. Kusin Lars lyckades emellertid göra en kanonräddning genom en kombinerad ben- och fotparad.

1

Nästa morgon tog vi färjan över till Helsingör. På den tiden var det fri fart i Danmark. Jag fick det stora nöjet att gasa först. Trafiken var tät men vi arbetade oss raskt upp genom fältet. Trean var en mycket användbar omkörningsväxel som räckte till 150 km/tim – om det knep. Och knep gjorde det ofta. Jo, visst var Danmark ett dejligt land. ”Rödby nästa. Here we come!”  Ytterligare en färja … sen tysk mark … Puttgarden. Pulsen dunkade kraftigt när vi närmade oss Autobahn. En jättelik affisch med en bild av ett läkarteam som manade till ”Mehr Vorsicht” stod strategiskt placerad vid vägen. Jag svalde ett par gånger. Det kändes torrt i halsen. Äntligen öppnade sig Autobahn framför oss. I med trean och så fullt ös … 130 … 140 … 150 … fyrans växel … 160 … 170. Vilken trafik! Måste slå av.

Hade aldrig åkt på en så trafikerad motorväg förut. Jag blev lindrigt sagt förvånad över det lilla manöverutrymme som fanns på Autobahn. Det blåste stark sidvind också. Bilen for som en skadeskjuten anka i ytterfilen. Fick hela tiden passa med ratten. Och ständigt ett öga i backspegeln. Ibland blev det en lucka i trafiken som medgav fri fart. Annars låg vi mest i en utdragen kö i ytterfilen som rörde sig runt 140 km/tim. Inte så dåligt kanske men, men … Aldrig hade jag föreställt mig att det skulle vara så jobbigt att köra.

Efter två timmar på Autobahn var jag helt slutkörd. Vi tog paus på en ”Rastplatz”. Dags för gasolköket igen. Kusin Lars tog sedan över ratten och fortsatte i stor stil. Han hade bättre tur med trafiken. Till att börja med. Men snart var det samma elände igen. Mercedes, BMW, Opel och så folkvagnar i parti och minut. Hur mycket bilar som helst. De oändliga raderna av lastbilar inte att förglömma. Vi orkade till Göttingen. En stad mitt i Tyskland. Men där tog krafterna slut. Det var lätt att få tag på hotellrum och priset var hyggligt. På kvällen surrade alla intryck från Autobahn i huvudet. Den som kan påminna sig hetsen och stämningen i melodin ”Sabeldansen” kan göra sig en föreställning. Visst var det kul på Autobahn men kanske ändå inte riktigt vad jag tänkt mig.

Jag sov som en stock i en säng som egentligen var alldeles för mjuk. Vaknade morgonpigg och rask … en snabb dusch … Früstück! Och så Autobahn strax inpå knuten. Min fartglade kusin och jag mådde som prinsar. En Porsche 911 som rosslade iväg från parkeringsplatsen gav lite extra inspiration. På med bältet! Och halvljuset. Iväg! Fick bra flyt direkt. Inte så mycket trafik. Här skulle åkas! Uppåt 190 -200 km/tim började de karmlösa sidorutorna fladdra hjälplöst och motorn vrålade som en F1:a. Nu började verkligheten överträffa dikten. I längden blev det lite för mycket av det goda. Bilen var inte så lätt att hålla på rak kurs. Runt 150-170 km/tim var lagom.

Till vår förvåning fick vi husera ganska fritt i ytterfilen. Skön känsla när framförvarande bilar vek in på rad till innerfilen för att ge plats åt ”Die Dumme Schweden”. Tuppkammen växte! En och annan Merca och BMW knäckte oss. Och så Porscharna förstås. Men det gick att leva med. I Sydtyskland blev Autobahn både backig och krokig. Sidokrafterna kändes rejält i de långa böjarna. Några mil från Basel blev trafiken intensiv. Snart hade vi emellertid passerat tullen och befann oss i Schweiz.

Vi fortsätter till Lugano medan vi har farten uppe, resonerade Lars. Lättare sagt än gjort. Det tog en otrolig tid att köra i Alperna. Mörkt blev det och dimmigt. Eller var det moln? Vi körde fel och förirrade oss in på gamla vägen till S:t Gotthardpasset. För mig som är höjdrätt var det skönt att slippa se de djupa dikena och bara styra efter strålkastarnas ljuskäglor i mörkret. Till slut försvann alla begrepp om vägar och väderstreck. Vi gick ut och lyste med ficklampan på en förfallen vägskylt. Gav ingen vägledning. Svart som en säck … kallt och rått … mitt i natten … och inte en människa syntes till. Ljudet från en avlägsen koskälla hördes. Det gav visst hopp om att civilisationen inte låg allt för långt bort. Fast åt vilket håll?  Efter diverse turer på klipphyllorna anlände vi slutligen till Lugano för att mötas av fullbelagda hotell. Pust och stön!

Mycket trötta åkte vi vidare till grannstaden Locarno. Tjusiga hotell omgivna av palmer fanns det gott om. Men skylten ”Alles Besetzt” var prydligt uppsatt överallt. ”Där”, skrek Lars. Minsann ett hotell utan den förhatliga skylten. Ringde på dörrklockan. En sömngångare med ett syrligt flin på läpparna öppnade. Han pekade på en mikroskopiskt liten skylt med texten ”Alles Besetzt”. Vi sov i bilen den natten utanför en camping.

Sömnen blev dålig och kortvarig. Tidigt på morgonen klev vi ur bilen. Kände oss ledbrutna. Smög in på campingen och nyttjade bekvämlighetsinrättningarna. Fick en utskällning av någon slags campingvakt och styrde med raska steg mot bilen. Under några timmar körde vi sedan runt lite i Schweiz. Konstaterade att det var vackert men tråkigt. Schweiz var lite för sävligt. Snart hade vi letat oss upp till Basel och ut på Autobahn igen. Äntligen styrfart … härligt! Frihetskänslan bubblade åter. Känslan blev rent överväldigande vid ett tillfälle. Gick ned på trean efter ett vägarbete på Autobahn. Gav sedan, min vana trogen, järnet! När jag skulle lägga i fyran rusade motorn upp på maxvarv. Gaspedalen hade fastnat i botten!! Där fick jag för mina synder.

På fyrans växel skenade bilen i ytterfilen … 160 … 170. Stampade ihärdigt på gaspedalen. Inget hjälpte. Trafiken tätnade. Att lägga ur växeln med åtföljande övervarvning och motorhaveri kändes inte tilltalande. Ställa sig på bromsen var inte att tänka på eftersom det är förbjudet – och livsfarligt – att stanna på Autobahn. En klart olustig känsla kom över mig. Ett kungarike för en avfart! Där! Ein Rastplatz! Bromsade in … slog av tändningen … utan att låsa rattlåset! Plötsligt blev bromspedalen helt stum när motorn stannade och servoverkan försvann. Förstod hur en trafikpilot känner det som gör klart för nödlandning. Detta är eder kapten som talar – nu smäller det! Siktade in mig på en smal asfaltsremsa bland soptunnor och parksoffor. Till all lycka taxade vi in riktigt anständigt på rastplatsen. Puh! Trots ingående kontroll blev vi inte kloka på varför gaspedalen fastnat på fullt. Vred om startnyckeln … varsamt. Motorn spann igång lugnt och sansat. Allt fungerade normalt igen.

Vi lyckades ändå avhålla oss från att trycka gasen i botten under resten av resan. Autobahnsemestern blev 500 mil lång och vi gick i mål efter en vecka. De bestående minnena är knappast de vackra vyerna. Snarare går tankarna till en helsikes massa asfalt som piskar förbi. Hur är det Robert Broberg brukar sjunga? Det var själva resan som var målet. Instämmer!

6

Mats Monie

Det här inlägget postades i Gästinlägg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *