Gästinlägg – Ett varv på Nürburgring

3

Det blev flera resor till Autobahn. Enbart med det ädla syftet att köra fort. Förutom min kusin fanns även frivilliga i kompiskretsen som ställde upp på ett Autobahnäventyr. Killar i min ålder runt 20-25 år. Unga män i en 2002 Ti på Autobahn var kanske inte det optimala rent säkerhetsmässigt. Men det gick bra. Fast vid ett tillfälle kunde allt ha tagit slut. En obetydlig sidvind kom från höger. Mätaren pekade på 190 km/h. Jag kände hur vinden för ett ögonblick styrde bilen – inte jag. Man vill helst styra själv. Hände egentligen inget. Men en oförsiktig rattrörelse för att kompensera vinden hade förvandlat BMW:n  till reservdelsbil. Detta ögonblick har etsat sig fast i minnet. 

Vid en resa gjordes en avstickare till Nürburgring. Mest för att titta på banan. Möjligheten fanns att lösa biljett och köra ett varv. Banan stängdes ofta av för olyckor. Mycket vanligt när privatpersoner körde. Men nu var det fritt fram. Min respekt för ¨Ringen¨ var stor.  Fler har omkommit och skadats under allmänhetens åkning än vid race. Skälen till detta är många. Bilar avsedda för racing har en oerhört mycket bättre säkerhetsutrustning med störtbågar och diverse annat.  Jag tittade på min bil och de smala takstolparna. Konstaterade att det mest var glasrutorna som fick bära upp taket om vi slog runt.

Till vardags saknas även den stora uppsättning räddningspersonal runt banan som finns vid race. En viss skillnad finns också i talang bakom ratten mellan en racerförare och en vanlig Svensson.  Tillkommer racerförarens hjälm och eldsäkra overall.  Man är med andra ord tämligen naken om man löser biljett och kör runt med en standardbil. Nog hade jag fog för min tveksamhet att ge mig ut på banan. Hade dessutom en tungt lastad bil med semesterbagage.

Min flickvän och blivande fru, som var mitt ressällskap denna gång, sa plötsligt: ¨Ska du inte köra när du är här¨? Okej, nu blev det svårt kände jag. Man or mouse? Jag löste biljetten. Satte mig vid ratten. Svalde två gånger. Gasade iväg ut på den över 2 mil långa banan. Det skulle inte gå fort. Fick inte krascha med min flickvän. Skulle bara kolla banan. Som en upplevelse. Inget annat.

4

Det hade inte gått många meter på banan så uppfylldes jag av en stor trygghetskänsla. Stabila räcken på båda sidor. Skapligt brett. Trissade upp farten. Konstaterade visserligen att avåkningszonerna var obetydliga. En smal rimpa gräs. Sedan järnräcken. Där bakom naturen. Alltid några som hamnade där ute i spenaten. Antar det är därför vissa kallar banan för ¨det gröna helvetet¨. Själva tyckte vi snarare det var ett paradis. Grönt och vackert . Oväntat kuperat och fint överallt. Efter en backknäpp dök det upp ett magnifikt slott. Inne på banområdet!  

Vi tassade fram mjukt och fint i 140-150 km/h på de snabbare ställena. Måttligt däckskrik i kurvorna. Inga hårda inbromsningar. Gällde att hålla ett öga i backspegeln hela tiden. Här gick att köra oerhört fort för den som hade rätt bil och talang. Inte så kul att bli överraskad av bilar som kommer i 250 km/h.

Sammanlagt fanns det 73 kurvor. Många var lömska. Helt skymda. Skulle någon ha snurrat i den skymda delen blev det problem. Med viss spänning närmade vi oss Flugplatz. Denna del av banan erbjöd en luftfärd över ett backkrön för de snabbaste bilarna. Själva höll vi oss på backen. Det fanns också en mycket speciell kurva. Karusellkurvan. Ingen risk att man körde ihjäl sig. Inte just där. Mycket långsam kurva. Väldigt annorlunda halvcirkelformad.  Kraftigt doserad och ett märkligt högbyggt underlag. Nästan så man trodde oljetråget skulle slå i. Närmade oss lite senare Schwalbenschwanz. Ett trixigt avsnitt där spårvalet måste vara ett helv-te för tävlingsförarna. Sedan kom en lång raksträcka. Där hade vi ¨flat out¨. Såg mätaren passera 180 km/h. Från passagerarstolen hördes ¨det räcker nu¨.

När varvet var avverkat hade jag hållit löftet till mig själv att ta det lugnt. Nästan som sightseeing  men utan guide. Kom inte ikapp någon. Ingen kom heller ikapp oss. Blev förstås lite spridning av bilarna på så lång bana.  Vi hade fått uppleva ett stycke motorhistoria som tog sin början på 20-talet då banan byggdes som ett beredskapsarbete. Därefter har banan utvecklats hela tiden. Då vi lämnade Ringen såg vi banans tjänstebil, en svart Porsche 911, försvinna ut på uppdrag.  Möjligen för att inspektera någon av alla otaliga krascher som sker på banan. Vi såg en rejält stukad 911 Turbo bogseras bort. Med viss lättnad och en upplevelse rikare styrde vi upp på trygga Autobahn igen.

2

Mats Monie

Det här inlägget postades i Gästinlägg. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Gästinlägg – Ett varv på Nürburgring

  1. Filip Ericsson skriver:

    Ja tack för ditt bidrag Mats! En härlig anekdot och vilka fantastiska bilder med en skön 70-talsaura. En lycklig ung man med en sådan bil dessutom

  2. Mats Monie skriver:

    Tack Stefan! Sista bilden avslöjar tidens byxmode. Utsvängt så det räcker. Porschen
    däremot är sig ganska lik även i dessa dagar. Vilken tjänstebil att dundra runt med på Ringen! En sån vill jag ha!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *