Ford Scorpio – Stora fin-Forden fyller 35

Vad är nu detta? Tänker någon. Vem bryr sig om en gammal Scorpio? Jo, Fords stora bil med premiär 1985 är intressant ur flera vinkar. Den var ett moderiktigt uttryck för tidens europeiska bilkultur och skänkte en hel del bilmagi när det begav sig. Vi kryddar med personliga anekdoter och plockar fram en gammal säljbroschyr från gömmorna!

När Ford skulle ersätta sin fyrkantiga gamla Granada ställde man in sig i ledet och ritade en hårt strömlinjeformad bil, men skippade samtidigt nytänket under skalet. Man valde alltså samma koncept som med den populära mellanklassaren Sierra tre år tidigare – avantgarde för ögat, folkhem under ytan.

Trenden med tvålkoppsform för minimerat luftmotstånd och därmed förbättrad bränsleekonomi inleddes med Audi 100 och Ford Sierra redan 1982. Några år senare följde Ford Scorpio och Opel Omega efter.

Och vi ska inte glömma Mercedes, som formgivningsmässigt inte följde tvålkoppsmodet, men som ståtade med samma fenomenalt låga luftmotstånd. Först med 190 (1982) och därefter 200-serien, W124 (1985).

Det är remarkabelt när man ser att de här bilarnas luftmotståndskoefficienter faktiskt håller än idag, nästan 40 år senare!

Scorpio hamnade i det getingbo av stora familjebilar där Volvo 740, Saab 9000 och Opel Omega med flera huserade. På den tiden körde ju svenskarna gärna stora sedaner och kombibilar från korv- och mos-märken. Ingen körde SUV, koreaner lyste med sin frånvaro och få hade råd med en BMW eller Mercedes. Nog har bilmarknaden förändrats sedan dess!

Scorpio-broschyren snappade jag upp hos den lokala Ford-handlaren i Karlskoga. Står i min hylla ända sedan dess!

Scorpio var en kombisedan och därmed praktisk och flexibel. Den hade enkel och beprövad teknik under skalet med bakhjulsdrift och delad bakvagn som gav följsamma köregenskaper och god komfort. Den stora grejen var dock standardmonterade låsningsfria bromsar, vilket var unikt vid den tiden, och bilpressen tjatade också ändlöst om det!

Formgivningen var egensinnig och elegant utifrån och in. Baksätet var världsbäst medan ergonomin kanske inte riktigt var på Saab- eller Volvo-nivå. Men Scorpio utstrålade istället en mysighet som fick den att stå ut från mängden.

Scorpio i pressen

Ur Teknikens Värld 1987.

När jag gräver fram gamla Teknikens Värld-nummer från 1986-88 visar det sig att Scorpio stod sig bra mot de samtida konkurrentbilarna de första åren. Fyrhjulsdrivna Scorpio 2.8i 4×4 vann till exempel mot Audi 100 CS Quattro på målsnöret genom att erbjuda trevligare vägegenskaper och bättre prestanda.

Vid ett lyxbilstest sommaren 1987 tampades den lyxigaste Scorpion, 2.9i Ghia, mot Audi 100 Turbo, Opel Omega 3000, Saab 9000 Turbo och Volvo 740 Turbo. Forden var med marginal den glamourösaste och skönaste upplevelsen, men vann inte testet. Det gjorde Saab 9000 som var både sportig och bekväm och saknade svaga sidor. Scorpion var sämst i undanmanövertest (men inte dålig) och ganska långsam med sina 145 hk.

Mysigt och välutrustat inuti Scorpio.

Majoriteten av köparna valde dock den fyrcylindriga motorn på två liter och 115 hk. Den gjorde knappast heller Scorpion till något lyckopiller bakom ratten. Men väl en snygg, skön och praktisk familjebil för dem som inte ville synas i en Saab eller Volvo.

När jag går igenom senare tester i Teknikens Värld 1988-90 framgår att tiden börjat springa ifrån Scorpion lite grann. Konkurrentbilarna erbjöd vassare vägegenskaper såväl som modernare drivlinor. Och någon kassaskåpskänsla bjöd den heller inte på med sin lite tunna känsla i paneler och dörrtjoff.

Scorpio i min barndom

När mamma och pappa skulle byta bil 1988 sneglades på granna prestigevagnar som Audi 100 CC och Saab 9000 Turbo. Valet föll dock till sist på en två år gammal Ford Scorpio 2.8i Ghia som köptes från Ford-handlaren i Karlskoga.

Skillnaden från vår gamla Saab 99 GL som byttes in var inget annat än astronomisk. Från den truliga, jordnära gammelsvensken till en modern lyxbil från Ford var en resa mellan galaxer!

Vår Scorpio 2.8i Ghia. En 13-årig jag vid ratten!

Med ett smakfullt kjolpaket i ljusgrått som matchade den representativa karossen i rödmetallic vände sig folk om efter bilen. Ford Scorpio, och då särskilt i sexcylindrigt ”Ghia”-utförande, utsöndrade en exklusiv aura som tilltalade folk i gemen. Det var en speciell bil.

Ghian var smockfull med lyxutrustning. Att baksätesryggarna med elmotor kunde fällas bakåt för sovläge säger lite om nivån!

Att wafta runt med V6-motorns stilla hummande där framme var en ynnest. Med det fantastiska baksätet, den tysta gången och höga utväxlingen – den gjorde 140 km/h vid 3000 varv/minut – var Scorpion en landsvägsvagn av rang. Få bilar slog den på fingrarna här.

Jag och Scorpion under en höstresa till Sälen 1989.

En gång pressade vi upp den i 200 km/h helt utan dramatik. Det skedde för övrigt på landsvägen mot Gällivare en sommarnatt 1989!

Motorn var Fords ”Cologne”-sexa som utkom redan under 60-talet och byggdes i Tyskland. Visserligen moderniserades den i omgångar med bland annat bränsleinsprutning, men nog var det en antik motor alltid. Stötstänger och centralt placerad kamaxel slutade Jaguar med redan 1948!

I vår bil gav den blott 146 hästkrafter, men det var en mysig, beprövad motor med gott bottendrag.

Epilog

Ford Scorpio var knappast en anmärkningsvärd vagn, dess betydelse i bilhistorien är ringa. Men denna praktiska, mysiga och bekväma bil är dock ett intressant uttryck för 80-talets bilmarknad och har dessutom en särskild plats i mitt barndomshjärta.

Lyxen hos Ghia framgår tydligt i min Scorpio-broschyr.

Filip Ericsson

Det här inlägget postades i Historia. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *