Drömbilen – Något att skämmas för

För något år sedan avslöjade reportrarna i Auto, Motor & Sport bilarna de gillade i smyg, bilarna de helt enkelt skämdes för att beundra. Då slog det mig att min drömbil i allra högsta grad passar in i den ramen – jag har länge dolt för omvärlden vilken min drömbil är och orsaken framgår så snart jag avslöjar den: Aston Martin Virage! Jag rodnar, speciellt när alla nu vet vilken usel vagn jag trånar efter.

Det började när jag som liten grabb läste Bilkatalogen 1987 och lät ögonen smeka de misstänkt Ford Capri-liknande linjerna tillhörande Astons gamla V8 Saloon. Den tunga aluminium-GT:n blandade brutalitet med brittisk elegans som ingen annan bil jag sett. När jag sedan en grå eftermiddag något år senare besökte skolbiblioteket och började bläddra i en lätt bedagad Automobil stannade jag förbluffad upp vid ett jättereportage om Aston Martins nyaste: Virage.

Jag häpnade vid åsynen av den mörkgröna skönheten och sedan dess har jag alltid suktat efter denna bilindustrins sista dinosaurie, Bristol Blenheim undantagen. En anakronism av två ton handknackad aluminium och nästan lika antik som föregångaren men nu med ett elegant, slimmat skal som förledde varje betraktare som hade hoppats på en modern sportvagn.

aston_martin_virage_22

Aston Virage med sin slimmade, diskreta men ändock kraftfulla linjeföring. Inte många gillade den. Jag älskar den!

Onekligen frestade de tekniska specifikationerna med kaross helt i aluminium, de dion-bakaxel, ZF-låda och en helt handbyggd V8 med dubbla överliggande kammar och fyrventilsteknik, faktiskt inte fy skam 1988.

5.3-litersmotorn var en äkta Aston-konstruktion som hade hängt med ända sedan 1969 när den gjorde debut i DBS V8, för övrigt Roger Moores tjänstebil i kultserien The Persuaders (Snobbar som jobbar). I Virage var den dock modifierad bl.a. med nämnda fyrventilstoppar, av amerikanska trimfirman Callaway men utvecklade på grund av katalytisk avgasrening samma effekt som tidigare, runt 310 hästkrafter. Enligt uppgift hur som helst en fantastiskt karismatisk drivlina med racemässig karaktär och gåshudsframkallande ljudbild. Interiören var en orgie i dunmjukt, tjockt connollyläder, spegelblanka valnötspaneler och tjocka ullmattor. En riktig drömsits.

Virage var urtypen för en äkta Gran Turismo, d.v.s. en stor frontmotoriserad coupé som ska frakta två välbeställda resenärer tvärs över kontinenter på elegantast och snabbast möjliga vis. Vid 80-talets slut var biltypen ett utdöende släkte. Ferraris egendomliga urtidsödla 412 var på väg att äntligen läggas ner, Lamborghinis bidrag hade för länge sedan tynat bort och Jaguars excentriska, fulsnygga XJS var likaledes en skräcködla med uråldrig drivlina. Porsche 928 hade väl knappast den flamboyanta flair som de brittiska och italienska bidragen från de glamourösa 50- 60- och 70-talen. Återstod gjorde känslokalla BMW 850i och Mercedes 500 SL som bara byggdes som cabriolet.

Virage interiör_

Läder överallt och vackra ädelträpaneler blandas med föga upphetsande Ford-knappar i en tidig Virage. 1993 blev det snyggare inuti.

Men så kom Virage och återförde den glans som gått förlorad i 80-talets spoilerförsedda digitalålder. Lång, låg och bred, modernt strömlinjeformad, och med en taklinje att dö för. Den engelskt återhållsamma, slimmade karossen ritades av ett par designers från Royal College of Arts i London och var betydligt mer lågmäld än den tidigare V8:n som i Vantage-utförande framstod som riktigt brutal. Samtidigt hade man lyckats få in den maskulinitet i formen som en riktig Aston kräver.

Detta drömska skimmer kom dock att förjagas när en mer konsumentinriktad bildtidning, Teknikens Värld, redovisade sin provkörningsrapport tidigt 1991. Nu hade Virage plötsligt förvandlats till en trött, gungig koloss som enligt utsände ”krängde som en atlantångare” och lät betydligt mer än vad den gick. Knappar och reglage från Ford Scorpio blottlades brutalt och provexemplaret var bestyckat med en treväxlad automat från GM. En katalysator hade satt strypgrepp om den blodfulla V8:an som i symbios med den treväxlade lådan fick den stukade Viragen att kännas slö! Jag var i upplösningstillstånd.

Lite upprättelse fick jag när Automobil återvände till fabriken i Newport Pagnell för provkörning av en uppdaterad Virage Volante av 1993 års modell. Den hade nu begåvats med en modernare automatlåda med fyra steg, bättre bromsar och snyggare instrument. Den uppenbart anglofile reportern var densamma som vid förra tillfället. Han var förstås sedan tidigare bekant med den tomtelika, närmast hundraårige bilbyggare som intervjuades i samband med reportaget, vilket naturligtvis påverkade slutbetyget av Virage liksom min entusiasm i motsvarande grad.

Virage tillverkades i 598 exemplar (364 coupé, 234 Volante) under sin levnad mellan december 1989 och 1995 och föddes i en tid då Aston Martin var illa ute med en årsproduktion på ett par hundra bilar. I början av 90-talet kostade en Virage 1.8 miljoner i Sverige. Ford hade nyligen köpt det anrika företaget och stora moderniseringar skulle till sist komma att ta livet av den helt hantverksmässiga byggkonsten som blivit märkets kännetecken.

Utöver den coupén fanns Virage som cabriolet, Volante kallad, som bara efter något år helt kom att överta Virage-produktionen. Världen gick ju in i en total ekonomisk härdsmälta ungefär samtidigt som Virage-produktionen kom igång. 1990 byggdes 178 bilar, 1991 168 och 1992 hade luften gått ur helt med endast sex tillverkade exemplar. 40 stycken öppna Volantes sattes dock samman samma år vilket med nöd och näppe räddade företaget.

1993 kom superbilen V8 Vantage med 557 hästkrafter och 1996 ersattes Virage av  V8 Coupé som i princip var en Vantage utan kompressormatning, och därmed inget annat än en kraftigt uppdaterad Virage. Effekt: 350 hk. Båda dessa serier fanns i Volante-utförande. De sista bilarna i denna sista V8-era omfattade en liten serie om sex exemplar av superbilen V8 Vantage Volante som sattes ihop i augusti 2000. Ett fantastiskt brittiskt kulturarv var därmed över för alltid.

Jag har aldrig kört en Virage, aldrig ens suttit i en. Men jag bryr mig inte – Ge mig en tidig coupé i ostört originalutförande och med manuell låda och min lycka är gjord. Det blir varken maffigare, elegantare eller mer gentlemannamässigt än så!

Aston Martin V8 Vantage var superbilsderivatet på den ganska beskedliga Virage. Här en V600 med 600 hk!

Superbilen Aston Martin V8 Vantage var den ultimata utvecklingen av den ganska beskedliga Virage. Här en V600 med 600 hk!

Filip Ericsson

Det här inlägget postades i Bilar & bilindustri och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Drömbilen – Något att skämmas för

  1. admin skriver:

    Ja, Aston är också mitt favvo-märke, och den enda jag skäms för är Virage!

  2. Carl Benson skriver:

    Jadu Filip, det var en riktigt ful en! Med Aston Martin är fortfarande drömbilen. Hyrde en Aston Martin Rapide för ett och ett halvt år sedan. Det var inte otrevligt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *