Alfa Romeo – Oviss framtid för legendariskt märke

VARUMÄRKESANALYS

Alfa Romeo, ett av världens mest anrika och ärorika bilmärken med start redan 1910, har befunnit sig i förfall under flera decennier och detta har gnagt inom mig ända sedan barnsben. Att Alfas utveckling har gått från riktig prestigetillverkare till att massproducera ganska billiga bilar är det inte alla som vet, men innan andra världskriget konkurrerade märkets bilar med storheter som Maserati och Aston Martin och hade ett respektabelt rykte på de stora racerbanorna.

För att ta del av den växande bilmarknaden efter kriget beslöt man sig för att ändra inriktning och börja producera mer vanliga bilar som den växande medelklassen hade råd med. En ny storhetstid växte fram där bland annat de folkliga storheterna Giulietta, Giulia och Duetto Spider skapades under guldåren på 50- och 60-talen. Därutöver gjorde ett otal konstfulla racervagnar succé på efterkrigstidens banor runt om i Europa.

Ovan från vänster: Alfa Romeo 1900 var den bil som tog märket till de stora folklagren efter andra världskriget. Visst var man före BMW med sportiga familjebilar! Till höger den mindre bilen, Giulietta, som kom 1954. Bilden visar coupén Giulietta Sprint men en liten fyrdörrars sedan fanns också, liksom en öppen Spider-modell.

Förfallet började under 70-talet när företaget försattes i ekonomiska problem och såldes till den italienska staten för att sedan fortsätta till Fiats ägo från 1986 och framåt. 70-talet präglades av rost och  undermålig kvalitet även om bilarna var charmiga, snygga och tekniskt intressanta med härliga dubbelkamsmotorer, transaxel-konstruktion och de Dion-bakaxel. Det avancerade chassiet gjorde entré i mellanklassaren Alfetta och den fräsiga sport-coupén Alfetta GT, som båda ersatte den gamla stelaxlade Giulian i början av decenniet.

På 70-talet gav sig Alfa också in i småbilssegmentet med den i Syditalien sammansatta Alfasud. Boxermotor och framhjulsdrift var för Alfa Romeo udda inslag. Alfasud ersattes av Alfa 33 1983, också den driven av en boxer på framhjulen. Knappast Alfas bästa stund.

Ovan några berömda Alfa-modeller från 60- och 70-talen. Från vänster sportcoupén Giulia GT som kom 1963, i folkmun också kallad ”Bertone-coupén”. Bilden visar en 1750 GT Veloce. Nästa bil är en Duetto Spider som premiärvisades 1966 och som i olika utföranden fanns i produktion ända till 1993 (!). Tredje från vänster visar ersättaren till Bertone-coupén, Alfetta GT, som kom 1974. Under namnet GTV kom den att tillverkas ända till 1987. Giulia och Alfetta baserades på sina 4-dörrars familjebilssyskon. Längst till höger en sen version av familje-Alfettan som tillverkades 1972-84. Klicka för större.  

80-talet präglades av dålig produktutveckling där sportbilslegenderna GTV och Spider inte fick några naturliga efterföljare. Efter lång och trogen tjänst lades de för märket livsviktiga modellerna till slut ner. Den kantiga, djävulskt fräna GTV försvann 1987 medan den antika, från 60-talet härstammande Spidern lades ner 1993. Ersättarna var framhjulsdrivna och nådde inte marknaden förrän 1995.

När den charmiga men åldrade GTV togs ur produktion under -87 hade man inte längre någon seriös sportvagn på programmet eftersom den gamla Spidern knappast längre kunde tas på allvar. Fulsnygga SZ Zagato kan inte annat än ses som en parentes eftersom den tillverkades i ett mycket litet antal och var så ohemult dyr, precis som moderna tiders 8C Competizione.

På 80-talet fortsatte annars utvecklingen av sportiga familjebilar med yxig men elegant design. Ersättaren till Alfetta, mellanklassaren Alfa 75, och den något större och lyxigare Alfa 90 var prisvärda, egensinniga och tekniskt intressanta med den typiska transaxel-konstruktionen med växellådan bak och centralt monterade bromsar, samt de Dion-bakaxeln förstås. Fräna bilar och relevanta alternativ till en fyrdörrars BMW för dem som kunde stå ut med svajigare kvalitet och mindre perfektion i detaljerna. Rostskyddet var dock numera hyggligt.

 

Ovan från vänster: Mellanklassaren Alfa 75 kom 1985. Till höger den något större Alfa 90 med premiär 1984. De två delade teknik med den samtida Alfa GTV som i sin tur baserades på den gamla Alfettan från 1972.

I slutet av 80-talet sattes ett stort hopp till Alfa 90:s ersättare, den snygga storbilen 164 som var Alfas första framhjulsdrivna bil och ingick i det svensk-italienska samarbetet som också födde Saab 9000. 164:an hade dock problem med drivaxelpåverkan, bitvis svajig kvalitet och höga ägandekostnader. Men nog var det en charmig bil, med högst egen stil utifrån och in, alerta vägegenskaper samt livfulla motorer i form av den knorriga dubbeltändnings-fyran samt den fullblodiga treliterssexa med de kromade insugsrören, båda genuina Alfa-konstruktioner. En härlig vagn för välskräddade italienska mellanchefer!

Snygga Pininfarina-ritade Alfa 164 tillverkades under tio år 1987-97.

Den karakteristiska mellanklassaren Alfa 75 ersattes -92 av den framhjulsdrivna och Fiat-baserade 155:an varpå Alfas varumärke försvagades ytterligare. För nu var det slut på den avancerade transaxelkonstruktionen och istället fick kunderna nöja sig med en enkel halvstel bakaxel samt övrig standardmässig arkitektur från de föga upphetsande kusinerna Fiat Tempra och Lancia Dedra. Den fina dubbeltändningsmotorn och den livfulla, egentillverkade V6:an fanns dock åtminstone kvar.

Nästa mellanklassare, Alfa 156, från det sena 90-talet var vacker såväl som framgångsrik men blev nog aldrig något seriöst alternativ till BMW 3-serie eller de andra tyska premiummärkena, främst på grund av ett enklare utförande och svagare varumärke. 156 var framhjulsdriven förstås men kvaliteten var det inget större fel på och livlig och kul att köra var den också. En kalasvagn trots allt! Den eleganta storsedanen 166, ersättaren till 164 som kom 1998, lyckades inte heller riktigt slå an hos kunderna som BMW:s samtida 5-serie ju gjorde med besked. Kanske berodde det på dåligt kvalitetsrykte, höga ägandekostnader och för få motoralternativ. Men ett härligt utstickande inslag i den grå storbilsmassan var den och jag skulle nog välja den före en död fisk som Audi A6.

Ovan från vänster: Den måttligt framgångsrika mellanklassaren Alfa 155 med Fiat-teknik under skalet kom 1992 och ersatte den karaktärsfulla och bakhjulsdrivna Alfa 75. Därefter syns 155:ans efterföljare, Alfa 156, som kom 1997. En försäljningsframgång för Alfa Romeo men ingen BMW-dödare. Nästa bil är stora Alfa 166 som ersatte den snitsiga långköraren Alfa 164 1998. 166:an lades ner i mitten av 00-talet men har inte fått någon efterföljare. Alfa är således utan toppmodell idag. Till höger den framgångsrika kompaktbilen Alfa 147 som tillverkades 2000-2010.

På småbilsfronten ersattes gamla och föga älskade Alfa 33 under 1993 av modernt ritade 145/146, som dock fortfarande härbärgerade den gamla boxerfyran. Så småningom sattes den fina dubbeltändningsfyran in men inte förrän Alfa 147 dök upp 2000 fick man fart på småbilsförsäljningen. 147 var en attraktiv kompaktbil med uppskattad design, mycket inbyggd körglädje och riktigt bra kvalitet.

90-talets kilformade GTV var en karaktärsstark sportvagn som trots framhjulsdriften bjöd på överstyrd balans och mycket körglädje, medan Spider hade förvandlats till en cabriolet-version av GTV som tyvärr led mycket av dålig vridstyvhet. Tvillingarna fanns i produktion ända till 2005 och sålde väl knappt alls mot slutet när konkurrenternas produktutveckling ofrånkomligen sprungit ifrån.

Ovan Alfa GTV och Spider av den framhjulsdrivna generationen som kom 1995. Snygga, eget formade sportvagnar som kostar en spottstyver idag.

2005 kom äntligen ersättaren till gamla 156 och Alfa 159 var onekligen ett steg uppåt mot premiummarker, vad gäller prisnivå såväl som design och kvalitetsintryck. 159 är en riktigt snygg bil med ett ypperligt chassi med hög svängvillighet. Den har också visat sig hålla hög kvalitet med få fel. Ersättaren till gamla GTV, Alfa Brera, kom 2005 medan den öppna versionen, Spider, dök upp något år senare. Både 159 och Brera/Spider är numera nedlagda även om det fortfarande går att få tag på nya 159:or i lager.

Den här moderna generationens Alfa-bilar drev fortfarande på framhjulen eller alla fyra i de starkaste versionerna, vilket för oss till ett av deras stora problem – övervikten. Bilarna var för tunga och det fråntog dem det viktigaste hos en Alfa, den rappa och kommunikativa körkänslan. Vidare var den GM-deriverade V6:an en medelmåttig karaktär som gjorde det svårt för mellanklassbidraget 159 att locka kunderna från de tyska konkurrenterna. Även volymmotorn, den fyrcylindriga 2,2:an, var en ganska trött historia trots sina 185 hästkrafter.

Fiat-koncernens nya turbofyror är fina kraftkällor men saknar något av den nerv och varvvillighet som de flesta önskar sig i en Alfa. Framförallt sportvagnarna Brera och Spider led av grav övervikt, tråkiga motorer och alltför höga priser. Dessa fakta har lett till att kunderna svek varför de lades ner under 2010, utan att någon efterträdare tagits fram. Man står alltså återigen utan sportvagnar på programmet vilket väl får ses en dödssynd för det här märket. Livsviktigt är förstås också att efterträdaren till 159 vaskas fram så fort som möjligt, för en sådan är enligt uppgift på gång. Och lika viktigt är att sätta in pigga, italienska motorer i den och inga Chrysler-derivat!

Ovan från vänster snygga Alfa 159 bredvid den misslyckade sportcoupén Brera. Båda med premiär 2005 och båda nu nedlagda. Men jag skulle faktiskt kunna välja den eleganta 159 före en 3-serie som ju syns i varje gathörn! 

Dagens modellutbud ett misslyckande

För att förstå Alfas prekära situation idag kan man jämföra med en annan tillverkare av sportiga bilar – BMW –  som idag producerar mer än tio gånger så många bilar som Alfa Romeo. Ända sedan 60-talet har BMW noga vårdat sina kärnvärden som kvalitet, konsekvent designspråk, bakhjulsdriven balans och raffinerad mekanik som tillsammans bildar det man brukar kalla för ”BMW-känsla”. Denna konsekventa arbetslinje har tagit det tyska märket från ruin till världens mest lönsamma biltillverkare med ett av världens allra starkaste varumärken.

Alfa å andra sidan har länge försummat sina kärnvärden vilket förklarar BMW:s stora övertag idag. Fiat-tekniken berövade Alfa-bilarna sin exklusivitet (på ett liknande sätt som Ford-tekniken hämmade Jaguar X-type) och framhjulsdriften gjorde det svårare att bygga seriösa prestandaversioner som ju BMW har lyckats så väl med, särskilt genom sin M-sportavdelning.

När det gäller dagens modellutbud har man återigen misslyckats med att göra begripliga val för numera finns endast småbilar på programmet. Den relativt färska A3- och 1-serieutmanaren Giulietta har lyckligtvis fått en bra försäljningsstart och det är högst förståeligt när man betraktar den vackert skulpterade karossen. Men även denna vagn dras med hög vikt och de något känslofattiga Fiat-motorerna. Värre är att rapporter i motorpressen har gjort gällande att styrningen har tappat den vägkänsla som tidigare utmärkte Alfa-bilarna, ett omdöme som även gäller för minstingen MiTo. Den ligger för övrigt långt efter huvudkonkurrenten Mini när det kommer till körglädje och är istället en mer komfortinriktad karaktär. Detta är en inriktning som alla nuvarande Alfor verkar ha tagit vilket rimmar illa med märkets identitet och borde istället passa koncernens ”lyxmärke” Lancia bättre, eller?

Ovan från vänster: A3-utmanaren Giulietta bredvid lilla MiTo som förväntas ge Mini en match. Snygga vagnar som inte alls är dåliga, men den där riktiga Alfa-nerven från förr infinner sig ändå inte riktigt.

Tidigare, när de egenutvecklade motorerna fortfarande var i produktion, hade bilarna åtminstone den speciella körglädje, karaktär och Alfa-känsla som många hängivna entusiaster saknar idag. Att man nu bygger in kvalitet, säkerhet och användarvänlighet i bilarna är förstås viktigt för att fånga in fler kunder till märket, men det ska ju inte innebära att man försakar de goda värdena från förr, alltså det som ska sälja Alforna.

Oviss framtid

Sedan Fiats inköp i Chrysler har mycket oroande uppgifter trätt fram om planer på att förvandla Chrysler-bilar till Alfa Romeo genom så kallad badge engineering, ett oerhört klantigt förslag som det nästan är svårt att tro på. Amerikansk bilindustris skrattretande äventyr med ”badgade” bilar trodde man var förpassat till historiens skräphög men tydligen håller de stora bilkoncernerna fortfarande på med sådant. Redan har Chrysler-bilar med Lancia-emblem nått ut till våra gator och det är inget annat än löjeväckande. Vi svenskar blir plågsamt påminda om badge engineering när Saab kommer på tal och alla Jaguar-entusiaster ryser nog av obehag när X-type kombi diesel nämns. Att föra ihop de två totalt skilda bilkulturer som Chrysler och Alfa representerar vore nog att sätta spiken i kistan och eventuellt öppna upp för en försäljning, kanske till Volkswagen?

För några år sedan, i början av 2008, dök det upp en hoppfull artikel i brittiska Autocar där det framgick att Alfas nye chef Luca de Meo hade beordrat en 1000-dagars återhämtningsplan för att vända märket. Det som gav mig hopp var den förståelse för märkets själ som han visade genom sitt uttalande att ”You have to rebuild all the old Alfa values of spirit, agility and responsiveness into today’s cars. It’s a lot of work, but it’s not rocket science”. Som ett steg i detta arbete lovade han bland annat att satsa på ett viktminskningsprogram för de redan existerande 159 och Brera, något som rann ut i sanden lite grann.

Ett annat hopp vid den här tiden utgjordes av en utlovad ersättare till stora 166, vilken enligt diverse rykten och spionfoton såg ut att bli en stor, bakhjulsdriven sportsedan i premiumklassen. I Fiats nuvarande affärsplan kan man dock inte se röken av någon 166-ersättare, medan gällande rykten om en mindre fyrdörrarsbil från Maserati å andra sidan talar för en version under Alfa-flagg. Låt oss hoppas!

Idag, några år senare, kan vi inte se mycket av De Meos löften och kan bara be till gud för att hans visdomsord får fäste och utmynnar i en lätt, bakhjulsdriven plattform som bildar bas till alla märkets modeller – det vill säga en stor och en mellanstor sportsedan, en ny GTV och en ny Spider i klassisk stil. Tillsammans med finslipade versioner av MiTo och Giulietta skulle återkomsten för detta fantastiska bilmärke kunna bli fullkomligt.

Filip Ericsson

Det här inlägget postades i Bilar & bilindustri och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Alfa Romeo – Oviss framtid för legendariskt märke

  1. Mats Monie skriver:

    I Sverige fanns det speciell stjärnglans kring Alfa under 50-talet. Tävlingsföraren Joakim Bonnier körde Alfa mycket framgångsrikt i början av sin karriär. Vann allt som gick att vinna på sjöisar och bana med sin 4-dörrars Alfa. Kuskade runt i Europa med en buss som härbärgerade dels sagda Alfa men även den sk Disco Volanten. Denna bil avbildas högst upp i artikeln. Bonnier var även återförsäljare för Alfa under många år. Senare blev Bonnier för övrigt sveriges första Formel 1 förare.

    Tycker Alfans ¨förfall¨ är bra beskrivet i artikeln. Kanske kan man tillägga att Alfa på 50-talet var ganska ensam om den sportiga framtoningen. Volvo, VW, Austin, Morris, Fiat med flera. Alla var dom arbetshästar. Att vara sportig hade ännu inte slagit an särskilt mycket. Sedan översvämmades plötsligt marknaden på 60-talets början av bilar med sportig framtoning typ PV Sport, Cortina GT, Austin Cooper etc. Och så BMW förstås! Jag tror Alfan blev avhängd i samband med denna störtflod av Sport. Riktigt varför det sportiga dök upp just då kan man förstås undra över. Kanske sammanföll det med att vi skulle se unga ut allihop? Ung och sportig hör tveklöst ihop.

    Alfans framtid? Det är inte lätt att hävda sin sportighet idag då alla märken satsar på sportighet. Mitt recept är: bakhjulsdrift, lättviktsbygge, högvarvig motor med civilicerat men rätt ljud, en boxer åtta (i toppmodellen) för att vara unik, raceinspirerad hjulupphängning, satsa stort på design både i yttre formgivning och kupén, ta hjälp från japanerna för att nå bästa möjliga kvalitet i produktionen. Prislapp på upp mot miljonen för toppmodellen. En snikmodell med boxer fyra borde pressas till runt halva miljonen. Jag tror alltså på att lansera en dyr Alfa som marknadsförs med märkets traditioner. I markandsföringen ska kanske också finnas med allt det goda Italienska; det vackra landet, den goda maten,vinet (hoppsan kanske inte funkar i Sverige), design och mode, sinnet för det vackra och njutningsfulla. Och så förstås det italienska temperamentet!

    • Filip Ericsson skriver:

      Du har dina teorier Mats. Tack för motorsport-tillägget, jag är ju helt bakom när det gäller det. Men boxeråtta? Jag ryser av obehag när Alfas boxer-era poppar upp i mitt huvud. Alfa 33, vilken häck! Jag röstar på Ferrari-utvecklade V6or och V8or. Motorkulturen hos Maserati måste få leva vidare och låt den också få inträda i Alfas toppsedan! Och jag tror inte att Alfa behöver några japaner, kvaliteten är numera lika hög som hos konkurrenterna. Jag tror inte att det är inte det som är problemet, utan det viktiga är att bygga tillbaka nerven och känslan i bilarna!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *