En ofrånkomlig värk pressade i huvudet, solstrålarna tryckte obarmhärtigt mot pannan och de semiformella kläderna sögs oskönt mot kroppen i den tryckande sommarvärmen. Kassarna på cykelstyret dansade tungt och orytmiskt mot benen som en djävul som ville mig illa, och jag försökte hinna med det sinande grönljuset vid den irriterat pulserande Luthagsesplanaden.
Det var sen eftermiddag, jag var urlakad av en veckas arbete i en dysfunktionell organisation och jag ville hem. Hunden skulle ut och fötterna värkte i de hårda kostymskorna. Pyttipanna skulle lagas till middag och det verkade så enkelt, så basalt.
Men så det skulle skäras å hackas. Exakta små tärningar skulle till, men flitens trötthet grumlade mitt förstånd. Detta är medelsvenssons flit tänkte jag och stirrade tomt mot kaklet framför köksbänken.
Men jag fortsatte, oförtröttligt och mekaniskt som en amerikansk krigsdrönare. Och det var Kenichi Yamamoto som gjorde det, som fick mig att skära alla dessa till synes tusentals perfekta bitar, som fick mig att lyckas med samordningsmästerstycket att steka rätt sak i rätt ordning och till sist producera en färdig rätt med perfekt balans mellan de olika delarna. Ett perfekt tillrett ägg balanserandes sedan på toppen av den rykande arbetarklasshögen av kött, korv, lök och potatis.
Kenichi Yamamoto, Mazdas utvecklingschef under första delen av 1980-talet, var mannen som drev igenom idén om den ikoniska, magiskt romantiska folksportbilen Mazda Miata. Och Yamamoto visade extrem känslighet för balans och återhållsamhet i sitt värv.
Den tekniskt högst enkla bilen krävde paradoxalt nog en oerhörd finkänslighet för att det skulle bli just rätt, som till exempel renlärigheten hos tonerna som skulle strömma ur avgasröret (som senare skulle få Miata-förare i Kalifornien att söka upp tunnlar för att få lyssna ordentligt!). Projektets chefsingenjör, Toshihiko Hirai, slutade inte arbeta förrän den totala perfektionen slutligen var nådd.
Yamamoto övervakandes testandet av Miata-prototyp i Kalifornien. Bredvid den största inspirationskällan, Triumph Spitfire. I bakgrunden skymtas den snygga sportbilen Mazda RX7.
Målet var ”Jinba Ittai”, samhörigheten mellan ryttare och häst, eller översatt, den naturliga förlängningen av ens jag. Yamamoto menade exempelvis att känslan i växelspaken skulle vara en kombination av ”spänsten hos en begagnad BMW 733i och den metalliska känslan hos en Jaguar E-Type 1967”. Och kraven på perfektion var lika skyhöga i varenda annan detalj.
Teknikens Värld sammanfattade sitt första test sommaren 1990 med att ”trots att Miata inte är perfekt (och just därför var den perfekt!) emotser vi med skräck den dagen någon ändrar minsta skruv i den här bilen”.
Jag såg den färdiga pytten framför mig och kände mig som en hjälte. Att ta sig igenom Svenssonlivet med rak rygg är rent hjältemod. Och min pyttipanna hade uppnått Jinba Ittai.
Filip Ericsson