I dagarna har framkommit oanade uppgifter om att en konceptbil kallad Opel Monza ska presenteras på bilsalongen i Frankfurt i höst. Kaffe satts i vrångstrupar och hakor tappades. En ny Opel Monza, hurra! Faktum är att detta är första gången på många år som åtminstone jag har sett fram emot en ny Opel, en Opel att dregla över. Yngre människor födda på 80- och 90-talen kommer nog inte ihåg att Opel på 70- och 80-talen sålde ett flaggskepp kallat just Monza, och likt den bilen verkar nya Monza hamna i samma kategori – en stor, snabb, exklusiv tvådörrars coupé.
Uppgifterna kring det nya Monza-konceptet är knapphändiga. Vi vet inte så mycket mer än att den ska visas i Frankfurt och att vi har fått se ett par teaser-bilder, men dess uppenbarelse känns ändå som någon sorts nytändning för Opel. Detta ”folk-märke” har onekligen haft fler dalar än toppar de senaste åren. Under 80-talet, när jag var liten, var Opel Monza en favorit hos många småungar. Den var på något sätt en budget-635 CSi, en GT-coupé för folket! Och det var precis vad världen behövde; en riktigt snygg, cool och snabb vagn som till skillnad från BMW 635 dessutom var hyfsat överkomlig.
Monza tillverkades från 1978 till -86 och var en coupé-modell av lyxbilen Opel Senator. Denna var i sin tur i princip en förlängd, sexcylindrig och lyxutrustad Opel Rekord. Märkets större familjebil Rekord hade kommit i ett nytt utförande 1977 och givetvis kom en rejäl sexcylindrig prestigevagn samt en ny stor coupé precis som tidigare att byggas på denna. Coupén hade tidigare bara hetat Rekord Coupé i fyrcylindrigt utförande och Commodore i sexcylindrigt. Men den nya coupén kom endast med sex cylindrar och begåvades med ett nytt , fränare namn: Monza.
Ovan: Till vänster en Opel Monza i finare omgivningar, här i sitt första utförande 1978-82. Till höger den uppdaterade versionen som kom 1983. Den sportiga coupén byggdes i runt 47 000 exemplar under sina nio produktionsår.
Monza var mycket elegant med sin sportigt sluttande taklinje men den dolde faktiskt en stor halvkombi-baklucka. Detta faktum var dock knappast någon nackdel när det blev så här praktiskt och snyggt. Titta bara på dagens dyra Audi-bilar, A5 och A7, som ju är ”coupéer” men med halvkombilucka. Opels koncept kom därmed att återupptas av fina Audi!
Med tekniken från Rekord/Senator var Monza en ganska enkel och rättfram konstruktion som dock var större än summan av sina anspråkslösa delar, och i förvandlingen från folkbilen Rekord till lyxbilen Senator/Monza kom också en del nya, påkostade lösningar. Exempelvis hade bilen delad bakaxel som gav ett sofistikerat väguppträdande (men usla vinteregenskaper), ventilerade skivbromsar och ZF-styrning med hastighetsberoende servo. Monza erbjöd också förvånande fina vägegenskaper, komfort och prestanda.
Motorn var Opels fina, riviga raka sexa med enkel överliggande kamaxel. I den första versionen kallad Monza A1 (1978-82) fanns tre modeller: 2,8 med förgasare, 3,0 med förgasare samt 3,0 med bränsleinsprutning. Effekten var 140, 150 respektive 180 hk.
Den uppdaterade versionen Monza A2 (1983-86) hade ytterligare motoralternativ, alla med bränsleinsprutning. Den raka sexan fanns nu i 2,5- och 3-litersutförande med 136 eller 180 hk, samt en katalysatorrenad 3-litersmotor på 156 hk som dock bara fanns under det sista tillverkningsåret 1986. Monza A2 fanns även med fyrcylindriga motorer från Rekord men dessa såg vi (lyckligtvis) aldrig i Sverige. Växellådsalternativen var fyr- eller femväxlad manuell alternativt tre- eller fyrstegad automatlåda beroende på årsmodell.
Ovan: Till vänster den salta Monza GS/E som här visar sin feta akter. Interiören hade Opel-typiskt rejäl layout med utmärkt ergonomi. Inte världens roligaste plastmaterial, men ändå välbyggt och nonsensfritt, dock utan att nå BMW-nivå. Härlig plysch!
Värstingen var Monza GS/E som fanns från och med 1983 års modell. Det var en sportigare variant med Recaro-stolar, digitala instrument (som i Audi Quattro!), spoiler på bakluckan och differentialbroms. GS/E hade förstås den starkaste motorn, det vill säga den bränsleinsprutade 3-litersvarianten på 180 hk. 0-100 gick därmed på 8,5 sekunder och toppfarten angavs till 215 km/h – fina siffror vid 80-talets början och inte långt ifrån nämnda BMW 635 CSi!
Enligt rykten baseras den nya konceptbilen på den bakhjulsdrivna plattformen från Cadillac ATS, GM-lyxmärkets nya lilla bil som har fått utmärkt kritik för sina ypperliga köregenskaper. Och denna tekniska bas skulle onekligen passa en ny Monza som handen i handsken. Vidare skulle den rejäla 3,6-literssexan på drygt 300 hk som erbjuds i ATS också sitta som gjuten.
Nya Monza, om den mot förmodan skulle godkännas för serieproduktion, skulle komma som en skänk från ovan för Opel som har haft stora ekonomiska problem de senaste åren, bland annat på grund av en djup identitetskris. Vem ska köpa Opel, varför finns det och vad står det för?
Opels VD tillsammans med det nya Monza-konceptet.
För att kunna svara på dessa frågor måste man hitta tillbaka till sina rötter och börja bygga rejäla, praktiska familjebilar som inte kostar skjortan men ändå erbjuder god kvalitet, vettig teknik och snygga, karaktärsfulla karosser, precis som Opel-bilarna ofta gjorde förr. Visst har märket börjat hitta rätt med både Astra och Insignia men det går fortfarande trögt. En Monza skulle sannolikt snabba på utvecklingen i rätt riktning.
Opel är i ett skriande behov av en Halo car, en spjutspets som leder vägen för de vanliga bilarna men som inte är så dyr att den inte kan nås av normalinkomsttagare. Om en ny Monza skulle baseras på Cadillac ATS som ryktet ju har gjort gällande skulle priserna definitivt kunna hållas på en rimlig nivå samtidigt som bilen skulle få samma utmärkta egenskaper som Cadillacen. En ny Monza skulle också passa in perfekt som en 6-serie för vanligt folk, precis som originalet var, för GT-vagnar är ju på högsta mode idag. Så bygg en ny Monza, Opel, och låt den bli startskottet för en pånyttfödelse av ett anrikt märke som förtjänar att leva vidare!
Ovan Monzas släktträd. Till vänster Commodore GS/E Coupé från 1970-71, i mitten Commodore GS/E Coupé från 1972-77 och till höger Opel Senator som stod som teknisk grund till Monza.
Modellöversikt Opel Monza
Opel Monza A1, 1978-82
2.8 140 hk, förgasare
3.0 150 hk, förgasare
3.0E 180 hk, insprutning
Opel Monza A2, 1983-86
2.5i 136 hk, 1983-86
3.0i 180 hk, 1983-86
2.0i 110 hk, 1984 (4cyl)
2.2i 115 hk, 1985-86 (4cyl)
3.0i 156 hk, 1986
Ovan: Farsans Opel Commodore GS/E Coupé från 1974 under en fjällvandring vid mitten av 80-talet. En frän bil med den klassiska raka sexan under huven, här i 2,8-litersutförande med insprutning och 160 rappa hästkrafter. Efterträdaren hette förstås Opel Monza.
Filip Ericsson
Ja precis, den ska dessutom vara bakhjulsdriven, och ha en liten 2 liters rak turbo matad 6a.
Mot 80´000:- tillägg kan man få den med hybrid paket.
Det gör bilen till en 4hjuls driven Elhybrid där framhjulen går elektriskt.
Och ger en elektrisk räckvidd på 4mil, vilket skulle täcka mångas jobbpendling.
Även jag skulle kunna gilla en Opel 🙂
Visst hybriddrivlina som tillval i all ära, men någon rak sexa kan vi nog inte vänta oss. GM kör med V6:or och de är dessutom konurrenskraftiga. Bara att montera in den under fronthuven och självklart låta bakjulen driva!
Kul när gamla namn dyker upp till ytan igen, men ”Batman” looken skulle dom skippat.
Tänk er en retrostukad bil med taklinje rakt ”tillbaka stulen” från Audi A7.
Och med tydliga linjer som påminner om 80 talets Monza, det hade iallafall jag gillat mycket mer.
Dessutom tror jag att många som växte upp med gamla Monza skulle kunna vara potentiella köpare, många bilar i dagens retro trend hittar ju faktiskt köpare.
Detta trots att de ofta är dyrare och sämre.
Och med sämre menar jag osmartare, trängre, mindre praktiska och så mycket snyggare. 🙂
Jepp, en ny Monza i proper, stram design tackar jag inte heller nej till. Snygg taklinje i kombination med praktisk halvkombilucka, 150 tusen under en A7. Bygg!
Trot eller inte. Men jag drivs nog av en sorts ärlighet. En ärlighet att vi som konsumenter inte ska föras bakom ljuset och bli lurade. Det måste vara något mer än emblemet i nosen som skiljer Opel från Cadillac etc. Att jag nämnde Lancia är dels för att jag hittade ett riktigt skräckexempel. Men också Bosse Bildoktorns närmast vördnadsfulla ord om Lancia som en gång i tiden genomgående hade kopparskruv i sina bilar. Idag vill förstås alla framhålla sin unika kvalitet. Trots att man i själva verket använder samma grund men försöker få ovansidan att se lite lyxigare ut än konkurrenterna. Blir ungefär som att gå runt i foppatofflor och dra på sig något som liknar en Armanikostym.
Men du kan ju sova lugnt Mats, eftersom det bara är äkta Subaru-grejer i din Subaru 😉
Jodå, förstår att man måste böja sig för massproduktion och att så många som möjligt delar på delarna. Men hur kul är det? Skräckexemplet är ¨nya¨ Lancia cabben. Märket har anor som man fullständigt gör sk-t av. Det är bara emblemet i nosen som påminner om en svunnen tid. För oss som var med då. Det var, som sagt, roligare förr! Jo, jag vet att jag är stockkonservativ!
Haha, ja jag såg den där Lancia-Chryslern i Genéve 2011, vilket stolpskott! Men faktum är att denna typ av badge-engineering var vanligare förr. Idag är den nästan utrotad. Och jag tror att Fiat kommer att sluta med detta snart också. Låt oss hoppas i alla fall.
Ser ut som en bil för Batman. Exiting! Ibland blir man lite trött bara på alla dessa gemensamma plattformar och motorer. Vart tar de genuina egenarterna vägen? Man blandar och plockar ihop. Sätter sedan sitt eget emblen i nosen och hoppas ägarna ska ta den nya skapelsen till sig. Fenomenet har funnits länge inom bilvärlden men accentuerats allt mer. Inte olikt vitvarusektorn där kyl och frys i grunden har samma grejer men olika emblem. Samma fenomen inom stora delar av elektronikbranschen. Återstår då frågan; med samma motor/bottenplatta, vill jag att min bil ska heta Cadillac eller Opel? Batmanbilen är frän men räcker det?
Men Mats! Gärna en riktig premiumplattform under min Opel! Nya ATS håller närmast BMW-klass, en riktig fullpoängare. Cadillac är inte pimps och fenor längre! Och varför uppfinna hjulet flera gånger? Tillverkarna sparar pengar på att dela komponenter och det gagnar oss köpare med rimligare priser. Kolla på VW:ens nya MQB-plattform, utsökta grejer som hade blivit mycket dyrare om bara Golfen fått del av den. Så om någon utvecklar den bästa plattformen, det bästa chassit och den bästa drivlinan, vad gör det då om den delas av andra? Men visst, jag vet, det var roligare förr!