”Vad fan är det där!” – Volvo S80 fyller 25 år

”En svensk Citroën” sa Auto, Motor & Sport om nya chockerande Volvo S80 för 25 år sedan. När jag tryckte gasen i botten i en T6 sensommaren 1998 sa eller tänkte jag inget alls. Det bara flimrade för ögonen.

Det var prunkande försommar. Året var 1998. Där, på ett blänkande biltidningsomslag i en tobaksaffär någonstans i centrala Uppsala, tronade en bilsnok som fick mig att kippa efter andan. ”Vad fan är det där!” Jo, det var Volvo S80, den helt nya storsedanen som en gång för alla skulle hänvisa de bakhjulsdrivna 740-derivaten till det automotiva ålderdomshemmet.

S80 byggde på den helt nya, och egenutvecklade, plattformen ”P2”. Detta var stort, en av de största händelserna i svensk bilindustri, någonsin. För kom ihåg att Volvo var självständigt vid den här tiden, Ford-inköpet skulle ju dröja ett år till.

Egensinnig och elegant. De utstuderade formelementen tog tid att vänja sig vid, men så är det med riktigt bra form! S80 vann flera designpriser.

S80 var först ut i en serie säkra, eleganta familjevagnar som skulle vända sig mot en kräsen, köpstark kundgrupp som i vanliga fall åkte BMW och Mercedes. Denna utstakade framtid spikades 1994 när samgåendet med Renault hade spruckit och Volvo stod fortsatt ensamt, med en åldrande produktpalett.

Därmed krävdes en ny ”skalbar” plattform som skulle underbygga åtminstone två bilmodeller. På så sätt räknade man med att uppnå tillräckliga skalfördelar för att kunna klara sig självt. Efter S80 skulle modellpaletten fyllas på nedåt, med familjekombin V70 och den slanka mellanklassedanen S60. Idag är de alla fortfarande stapelvaror i svensk vägbild – härligt!

S80 var kontroversiell, tekniskt såväl som formgivningsmässigt. Modern teknik hade visserligen smugits in redan i nygamla prestigebilen 960 såväl som i den helt nya familjevagnen 850 vid 90-talets början. Men de stela, boxiga Volvo-linjerna hade höggradigt bestått även i dessa farkoster.

Avancerat formspråk

Med S80 skulle även formerna moderniseras, man ansåg att nu var köparna mogna. Tekniken först, linjerna sen. Men S80 gick längre än någon väntat sig. Bilen fick betraktaren att närmast bokstavligt tappa hakan. Inspirerad av den hybriddrivna (!) konceptbilen ECC från 1992 begåvades S80 med rejäla ”skuldror” som ett kraftigt eko från forna tiders Volvo-ikoner såsom PV, Amazon, 140- och 240-serierna.

Volvo hade dock på ett helt briljant sätt infogat dessa historiska formgrepp i en helt igenom modern, avantgardistisk helhet. S80 såg inte ut som något annat, den stod ut som ett svenskt utropstecken i en tysk-japansk, utsmetad vägbild.

Att S80 liknade ECC från 1992 är inte så konstigt, då engelsmannen Peter Horbury basade över Volvos designavdelning under tiden båda dessa kom till. Det dröjde således sex år innan hans vågade formidéer nådde en produktionsbil.

Egensinnig teknik

I en intervju med Volvos personvagnschef Per-Erik Mohlin i Auto, Motor & Sport senvåren 1998, avslöjades en del knasig kuriosa kring S80-projektet. Exempelvis hade Mohlin tänkt att en V10-motor skulle ta plats under den breda S80-huven. Idag låter det nästan som ett skämt, men nej, det var onekligen andra tider då!

Uppdraget att utveckla V10-motorn gick till brittiska Cossworth, men efterhand visade det sig att den blev för tung och törstig för S80. Man förutspådde en framtid som skulle kräva snålare maskiner och därför satsade man på den raka sexan försedd med turboladdning. Men dess placering var högst kontroversiell.

Turboladdade S80 T6 avslöjas på sina speciella fälgar.

Under huven hade man nämligen klämt in radsexan på tvären, en svår lösning närmast unheard of i bilkonstruktionssammanhang. Auto, Motor & Sports Citroën-liknelse var alltså en träffande beskrivning även när man tittade under skalet!

Baserad på den fina aluminium-maskinen med 24 ventiler och dubbla överliggande kamaxlar från Volvo 960, hade man skapat en riktig prestigemotor. Med dubbelturbo gav den nämligen 272 hästkrafter och därmed tog Volvo på allvar upp kampen med de tyska storheterna.

Jag minns själv suget i bröstkorgen efter att jag och farsan hade knipit ett provkörningsexemplar av S80 T6 hos Volvo-handlaren i min hemstad, värmländska Karlskoga. Tvåkommanian utan turbo kändes lite kvävd, så vi återvände till handlaren som fick slänga åt oss T6-nycklarna illa kvickt.

Den tvärplacerade, raka sexan i Volvo S80. Här den icke turboladdade versionen. T6-motorn skymdes av grova plaströr.

S80:n gick stort och flott och kraften kom omedelbart och med eftertryck på beställning. T6 gick som ett skott helt enkelt och motorn gick sådär tyst och turbinlikt som bara en överladdad rak sexa kan. Svensk bilindustri har kommit långt, mycket långt, blev betyget när vi med brännheta bromsar och tickande motor återvände till hemmabasen.

Här i Sverige var det dock den femcylindriga varianten som skulle få man ur huse för att skaffa sig en egen ny stor-Volvo, och S80 blev så vanlig och självklar i vår trafikbild att dess egensinniga futurism snabbt skulle blaseras i våra hjärnor. Efterföljaren, som visades 2006, var en betydligt mer utslätad figur. Så åtminstone jag ställer mig i givakt (åtminstone i tanken!) närhelst en S80 av ursprungsmodell svävar förbi.

Sett i backspegeln var S80 en betydligt mer ambitiös skapelse än någon tidigare Volvo-vagn och kunde i mångt och mycket fullt ut mäta sig med Audi, BMW och Mercedes. Den låg i topp gällande krocksäkerhet, utrymmen, långfärdskomfort och väghållning. Knappast någon gick lika fint i undanmanöverprov och drivlinorna var karaktärsfulla och kultiverade.

Svalt, modernt och elegant inuti S80. Skandinaviskt kanske? Det var Volvos intention.

Möjligen var den lite mindre gedigen invändigt än de bästa och i början drabbades den av allvarliga elfel och trasiga växellådor. Så småningom fick man dock ordning på detta och bortsett från de tidiga bristerna var S80 en toppmodern och mycket kompetent vagn, ett jättekliv framåt för svensk bilindustri.

Idag förs stafettpinnen vidare med uppmärksammade S- och V90, med egenutvecklad plattform och drivlinor samt en ny, spännande form. Visserligen är Volvo inte längre svenskägt men vi måste, efter alltför många år av kräftgång under Ford-år, ändå vara glada för en optimistisk, högst lukrativ nutid med en aldrig tidigare skådad svansföring.

Filip Ericsson