Toyotas legendariska sportvagn Supra, berömd hos bilälskare världen över, gör i år comeback efter 17 års frånvaro. Mellan 1978 och 2002 passerade fyra generationer revy och idag fokuserar vi på den sista inkarnationen i detta släktträd – Toyota Supra Mark IV.
Just den fjärde Supran bör uppmärksammas, just för att den utgör det sista utvecklingssteget och var den mest fulländade av dem alla, men framför allt för att den inte fick den uppmärksamhet den förtjänade då och att den nästan är helt bortglömd idag.
Konceptuellt har Supra alltid varit en klassisk gran turismo med relativt generösa yttermått, 2+2 sittplatser, en stor motor fram och drivning bak. Modellen kom till för att Toyota uppenbarligen önskade erövra de mer glamourösa och prestigefulla bilsegmenten än de småbilsklasser som japanska tillverkare dittills fokuserat på.
Ovan: De tre första generationerna av Supra. Ambition och resultat höjdes onekligen för varje generation!
Första försöket får väl ses som en halvmesyr som knappast gav européerna eller amerikanerna någon skrämselhicka, men med andra Supra-generationen skulle saker och ting ta fart ordentligt. Den visades 1981 och hade begåvats med riktigt fräna linjer – nu var Supra den japanska Corvette som Toyota troligen alltid hade velat att den skulle vara. Celica Supra (som den hette i början) kunde nu börja jaga Porsche med nya 944 i skottgluggen.
Tredje generationen tog ytterligare ett steg uppåt med former, prestanda och exklusivitet (och prislapp!) som tog den till Porsche- och Corvette-nivåer på riktigt. Den hade knappast några problem med att spöa den lite torra Porsche 944 eller den djävulskt fräna men högst grovsmidade Corvette C4, och kan väl mest ses som en Porsche 928 till budgetpris.
Toyota Supra 1993-2002
Men sedan gick utvecklingen snabbt och de andra japanska märkena skulle ta tillbaka förlorad mark med råge. Den ikoniska supersportbilen Honda NSX (1990), snygga, snabba Nissan 300 ZX (1990) och slutligen den avancerade Mazda RX7 (1992) gjorde Toyota Supra gammal över en natt. Dessutom hade tyskarna nytt GT-artilleri i rockärmarna med de avancerade konststyckena BMW 850i och Mercedes 500 SL, båda med premiär 1989.
Svaret blev en helt ny Supra och den dök upp våren 1993. Den nya bilen var med marginal den sportigaste hittills, med något kompaktare yttermått, lägre vikt och ett råare, mer förarorienterat fokus.
Men trots att nya Supra var snabbare, tuffare och mer avancerad än någonsin var det på något sätt försent. Den världsekonomiska härdsmältan var ett faktum och det exklusiva gran turismo-segmentet var inte längre på de rikas och berömdas önskelistor. Efter nämnda japanska sportbilssucéer gick luften ur och Supra generation IV fick ett relativt ljummet mottagande.
Det var synd, för nya Supran var en ren uppvisning i form, teknik och prestanda. Linjerna var maskulint biffiga såväl organiskt runda enligt tidens mode, med proportioner som gormade klassisk sportbil – lång huv, kort akter och en särdeles slank profil.
Kanske var smaken alltför ”japansk” och förarplatsen, som visserligen var sportig och egensinnigt utformad, knappast den mest ergonomiska – nog erbjöd tyskarna en bättre känsla interiört. Men utöver dessa formmässiga anmärkningar fanns få saker att klaga på hos den här bilen!
Supra Mark IV baserades på den stora lyxcoupén Lexus SC 400 och tekniken var raffinerad. Med en konstruktion späckad med lättviktsmaterial i kombination med ett starkt viktbesparingstänk även i smådetaljer kapades runt hundra kilo från föregångaren.
Sportigt och egensinnigt i Supra Mark IV. Men visst erbjöd tyskarna en bättre interiör känsla!
Vidare försågs bilen med en nykonstruerad rak sexa på tre liter och upp till 325 hk med hjälp av dubbla turboaggregat. Specifikationerna var faktiskt snarlika den undersköna GT-sportbilen Aston Martin DB7 som gjorde debut ungefär samtidigt. Men Aston-bilen var förstås dubbelt så dyr! Motorn, som även satt i Lexus bilar, visade sig vara ett riktigt lyckokast; björnstark, varvvillig, kultiverad och extremt hållbar.
Växellådsalternativen var en manuell sexväxlad enhet från Getrag samt en fyrstegad automat. Andra valmöjligheter var mellan fast tak eller targa-dito, precis som hos Chevrolet Corvette.
Supra Mark IV var vrålsnabb såväl som ypperlig på långfärd, en autobahnracer av rang. Toppfarten låg ju på hela 285 km/h. Men redan 1998 försvann modellen från Europa och USA. Produktionen för den japanska marknaden pågick ända till 2002, men då var tiden för japanska GT-vagnar, och därmed också för en speciell epok i bilhistorien, över sedan länge. När nu en ny Supra gör entré är GT-konceptet skrotat till förmån för en renrasig, tvåsitsig sportvagn som delar grund och teknik med BMW Z4.
Den fina, raka sexan i Toyota Supra Mark IV.
Efter nedläggningen förblev Supra Mark IV tack vare turboladdning, riktig Toyota-kvalitet samt låga begagnatpriser, trim- och gatracingfavoriten nummer ett. Men nog hade detta grand touring-mästerverk med sitt legendariska namn förtjänat ett bättre eftermäle än så?
Nya Supra får säkert många att rusa till Toyota-handlaren, Supra-namnet har fortfarande en stark lyskraft. Men själv jag tar det nog lite lugnt och börjar istället leta efter en orörd Supra i gubbhållet skick från de i Supra-sammanhang så goda 80- och 90-talen!
Filip Ericsson