För ett par år sedan fick jag äntligen rumpan ur vagnen och skaffade mig den där sommarbilen jag har tjatat om varje år så fort våren tittat fram och det traditionsenligt sugit svårt i bilköpartarmen. Efter åratal av billöshet hade jag alltså äntligen blivit med bil.
Kraven var många, lika mycket på omständigheterna som på själva bilen, genom att objektet måste finnas inom tätorten där jag bor och att den skulle säljas av en seriös bilhandlare. Maxpris och maxmil bestämdes liksom att den måste vara svensksåld, ha servicebok och vara hyfsat nyservad, och så vidare. Dessutom måste det vara en bil man instinktivt gillar, bilkänslan måste finnas där och vad det innebär kan jag inte riktigt förklara – Det handlar om en känsla.
Snabbt upptäckte jag att Audi, BMW och Mercedes närmast lyste med sin frånvaro när jag tryckte på sökknappen på Bytbil.se, just därför att de exemplar som låg inom budget var för gamla och hade gått för långt för min pedantiska smak. Samtidigt upptäckte jag att fina Saab och Volvo fanns i mängder där ute och i samma veva blev jag påmind om att jag ju faktiskt gillar de svenska märkena.
De svenska bilarna är unika, de erbjuder massor av bilkänsla och det särskilt om man ser det utifrån ett mer internationellt perspektiv, vilket jag gärna gör. Trots att jag är livrädd för att bli en Svensson började jag alltså att snegla efter Volvo V70 i smyg och det är inte så lite komiskt! Och kul att köra är knappast folkhems-Volvon…
Men som tur är dök det plötsligt upp något helt annat på Toyota i Uppsala – en Lexus IS 200 av 2004 års modell. Jag har alltid gillat den första lill-Lexusen eftersom den har en egen karaktär och är obestridligt ett unikt inslag i mellanklassens premiumliga. Det som fick mig att definitivt fastna för annonsen var dock att den hade gått endast 6100 mil!
Efter en provtur var det klart. Pruta fick jag inte men Toyota bjöd på ny kamrem, vattenpump, vindruta samt ett par stenskottslagningar. Jag var sålunda Lexus-ägare – vad kul! Det som fällde avgörandet var även det faktum att imagen var rätt. Det är ju viktigt att bilen passar ens image, att man känner sig bekväm med den. En Lexus IS200 är ”ovanlig och sofistikerad” som en kollega så träffande uttryckte det. Och det vill man ju vara!
Lexus IS 200 presenterades 1998 och var det japanska lyxbilsmärkets första försök att erbjuda en mindre bil, en bil i den lukurativa mellanklassen i premiumsegmentet. Här var BMW 3-serie förstås kung, den hade ju skapat klassen av små, dyra, sportiga personbilar som sedermera fylldes på av Audi A4, Mercedes C-klass och så småningom av Volvo S60 och 9-3 Sport Sedan (med blandat resultat).
IS 200 var typiskt japansk på det sättet att den var en ren kopia av en framgångsrik tysk bil (BMW 3-serie), åtminstone konceptuellt sett. Men den här gången, ungefär som med supersportbilen Honda NSX 1990, var kopian så raffinerad att ingen blev förbannad eller ens log medkännande.
IS 200 var helt kompromisslös; en kompakt, sportig sedan med påkostade hjulupphängningar, bakhjulsdrift och en liten rak sexa där fram, precis som en 3-serie alltså. En relativt dyr bil för unga framgångsrika människor som ville ha något finare och mer raffinerat än en Volkswagen eller Ford, typ, och som inte hade behov av att stuva in barnvagnsunderreden där bak. En bil för Dinks således!
När man går tillbaka och läser motortidningarnas gamla tester av bilen framstår de som närmast odelat positiva. Det negativa man har hört om spårkänslighet, högt vägljud och trist interiör, framhävs inte nämnvärt. Istället prisas kvalitetskänslan, den följsamma fjädringen och långfärdskomforten. Modellens främsta företräden – utsökt chassibalans och precisa körkontroller – lovordas ännu mer.
Den välbyggda, förarorienterade förarplatsen i min Lexus IS200. Kvalitetskänslan är bättre än den ser ut, alla paneler sitter som berg. En del Toyota-feeling kan förnimmas, men ergonomin är bra. En fin arbetsplats!
I ett bantest i Auto, Motor & Sport från 1999 slutar IS 200 tvåa efter Honda Accord Type R, före BMW 320i och Audi A4 och hästlängder framför Saab 9-3 Viggen och Volvo S40 T4. En av racerförarna som medverkar beskriver Lexusen som att ”det är så här man vill ha sin racerbil på helgerna”! När egenskaperna utanför banan räknas in blir det delad seger mellan BMW och Lexus.
I ett vintertest samma år kommer IS 200 på andra plats igen med genomgående utmärkta betyg i allt från ventilation till körgenskaper och komfort. Lexus anses därmed som en betydligt bättre vinterbil än Volvo S40 och Saab 9-3!
Själv förvånades jag över kvalitetskänslan som var bättre än jag tidigare trott. Panelerna satt som berg, det var skrammelfritt och det egensinniga instrumenthuset som det talades mycket om vid presentationen vid slutet av 90-talet såg riktigt bra ut. Plastmaterialen var dock knappast roliga och här har BMW 3-serie E46 ett övertag. Detta gäller också knappar och reglage som i Lexus har en antydan till Toyota-karaktär i vissa detaljer. Det kändes lite gammaldags men samtidigt okonstlat, lättskött och välbyggt.
Körkänslan var ännu bättre än vad jag hade väntat men skilde sig en del från en 3-serie i hur den lät, uppförde sig och kändes. Jag har kört många 3-seriebilar av olika generationer och den unika körkulturen går som en röd tråd mellan dem. IS 200 är annorlunda, något eget. För det första är ljudet i den raka fyrventilssexan lite annorlunda än BMW-sången med något en dovare ton även om det säregna, sköna vinandet från en rak sexa är typiskt för båda. Dessutom skiljer sig karaktären. Där en 320i har en relativt tydlig effektpuckel och varvar lätt, går Lexus-sexan lite tyngre och någon effektpuckel känns knappt alls. Ändå får man hålla ordentligt varv på motorn för att få någon bra fart på den, och inte mig emot!
Även den manuella lådan skiljer sig från en BMW-dito genom sina korta, mekaniska slag. Det är en fröjd att spela mellan växlarna i båda bilarna men de är kul på helt olika sätt. Till skillnad från BMW har Lexus dessutom sex växlar vilket var ovanligt vid slutet av 90-talet. Växlarna ligger dock så tätt att man undrar vad poängen med de sex stegen egentligen är, åtminstone om man inte kör på bana. Publikfrieri tror jag att det kallas.
Precis som en sexcylindrig BMW skiljer sig en IS 200 på något sätt från en ”vanlig” bil genom en svårdefinierbar känsla av tyngd i hela bygget, något som ter sig i körkontroller och känslan i chassit. Det känns som premium ”på riktigt” och inte påklistrat som man trots allt kan få för sig i en Saab eller Volvo.
Köttigheten och precisionen i styrningen, spänsten i kopplingen och den exakta lådan samspelar härligt med det påkostade, balanserade chassit med dubbla triangellänkar runt om. Det låter ju som om man beskriver en BMW men känslan är som sagt en annan. Däremot märks det berömda vägljudet en del liksom spårkänsligheten som kan bli något enerverande på landsvägen.
Den mulliga, välljudande rakan sexan syns knappt under alla plastlock. Ingen prestandamaskin med två liters volym, men ack vilken skön motorkaraktär!
Bilens själfulla körkänsla och karisma får mig faktiskt att tänka på Alfa Romeo lite grand. Det är väl så här de borde vara beskaffade, fast med andra toner ur avgasrören antar jag! Men där är de inte ännu, italienarna, som kompromissar alldeles för mycket med framhjulsdrift och numera ganska uddlösa motorer. Vi får hoppas att märkets förestående nysatsning ändrar på det.
I den lilla Lexusen känns det som att man får det bästa av två världar – bilkänsla och charm i angenäm symbios med världsledande kvalitet och driftsäkerhet. Hur många andra bilmärken klarar det? Dessutom får man ju en bil som inte syns i varje gathörn; man hajar till när en Lexus IS far förbi!
Problemet är att det blir svårt att välja ett annat märke när det blir dags att byta. Mixen av egenskaper som talar till både hjärta och hjärna är svårt att hitta på annat håll om man inte vill göra som alla andra och åka BMW. Håller man sig till Lexus är efterföljaren, IS generation II, en lyxigare och bekvämare bil. Den har ett ypperligt chassi och fin styrning. Men V6:an och den manuella växellådan har mer smak av ”vanlig bil” än den utsökta drivlinan i generation I.
Ovan: Till vänster andra generationens IS, en lyxigare, bekvämare och mer sofistikerad vagn, men inte lika kul med sin V6:a och mognare kynne. Till höger nya IS, en riktigt fräsig vagn som dock endast saluförs med automatlåda.
Helt nya IS av generation III är onekligen fräsigare, något att sikta på. Men den finns bara med automatlåda och den fyrcylindriga hybriden fås endast med den steglösa varianten – blä! I Sverige får vi heller inte ta del av toppmodellen IS350 med den välvolymiga sugsexan på drygt 300 hk, känd från större Lexus-modeller. I USA saluförs den, så varför inte här? Vi får nöja oss med den betydligt klenare IS250 med 208 hk och sexstegad automat. 350 har ju en modernare 8-stegad.
Det blir således svårt att ersätta entusiastbilen IS200. Jag skulle sakna den om jag satt i en annan bil. Utan bil saknar jag den desto mer! Jag sålde den nämligen när sommarglädjen hade lagt sig och jag kom underfund med att jag inte hade behov av någon bil alls. Men livet förändras och snart kanske det är dags igen.
Eftersom familjen växer är dock IS-serien för liten så man får väl sikta på den större GS-serien istället, antingen en GS300 eller den sugande snabba hybriden GS 450h. Hur som helst tror jag att jag har smittats av Lexus-bacillen!
Den större Lexus GS i sin föregående generation, 2005-12, kanske blir det naturliga steget när familjen växer och man inte vill lämna den priviligierade Lexus-världen!
Filip Ericsson
Grattis till bilen!
Har själv en is 200. Men har Sportcrossen, bästa bil jag ägt. Hade en Toyota innan som jag var kär i och kunde inte tänka mig att byta bort den asiatiska världsdelen vad gäller bilar. Föll enkelt när jag sett och framförallt provkört min 200!
Tack för det, Erik! Och grattis själv till en utsökt sportkombi.
Det har fattats något med den här bloggen. Att ha en motorblogg utan att själv ha bil är som att ha en sexblogg utan att ha … Kanske ingen bra liknelse. I vart fall, välkommen i gänget av bilägare! Verkar som du gjort ett riktigt kap. Med facit i hand var det bara Lexus att välja på för din del. Sofistikerat och ovanligt. Dessutom bakhjulsdrift och manuell låda – bilkörning på riktigt. Du hittade rätt till slut. Grattis!
Tack för det Mats! Ja, det där med att ha bilblogg utan bil, där fick du till det alltid 😀 Och bra inringning av Lexus-fenomenet – ”Sofistikerat och ovanligt”. Där satt den!