Saab 96 1964 – Minnen från min tid med Ann, en tvåtakts-Saab

När jag var i 20-årsåldern vid mitten av 1990-talet fick jag ett livs chans att införskaffa en diplomatblå Saab 96 från 1964. Jag förstod nog redan då att detta var någonting stort, men begrep väl vid det laget inte riktigt vilken raritet just den här Saaben verkligen var. Alla tvåtakts-Saabar får väl anses som både ovanliga, kultförklarade och värdefulla i någon sorts historisk mening, men just det faktum att det handlade om en ”kortnos” av 1964 års modell var ovärderligt eftersom jag hade fått för mig att detta var den sista årsmodellen med den korta nosen samtidigt som det var det första året med en fyrväxlad låda. De hade ju varit treväxlade tidigare. Dessutom kostade den fem tusen spänn vilket var en högst blygsam summa även på den tiden.

-64:an var alltså den optimala Saaben, åtminstone om man bortser från de arga rallyversionerna 93 GT, 850 Monte Carlo och 96 Sport. Min övertygelse cementerades när jag vid ett tillfälle läste i en gammal motortidning en garvad motorjournalists hävdelse att en Saab 96 1964, en sådan är det närmast är en plikt att äga!

Att jag sprang på den här bilen var väl knappast någon slump eftersom den ägdes av min kusin som förvarade den i sina föräldrars lada utanför Arvika i Värmland. Redan när jag var liten var kusinens tvåtaktare känd i släkten och jag minns fortfarande när jag och min brorsa fick åka med någon gång i mitten av 80-talet. Jag var såld redan då. Den vackert rundade fronten med bombplanet ingjutet i aluminiumgrillen, den djupblå lacken och den eleganta ljusgrå inredningen osade återhållsam elegans. Det fylliga ljudet från den lilla trecylindriga snurran och frihjulet som gjorde att den rullade så tyst och lätt över vägen fullbordade magin hos denna ursprungs-Saab.

Bilen gick under namnet ”Ann” eftersom det var det Vägverket döpt henne till. När jag hämtade henne hade handbromsen låsts sig, däcken var slut och lacken lite rosig och blekt. Men den startade med en gång och verkade körklar i övrigt. Det fanns lite rost ner mot kofångaren i fronten och golvet fram var något rostskadat inifrån. Men resten av karossen, inklusive undersidan, var hel och ren. Efter en uppsättning nya däck, farsans pulande någon kvart med handbromsen samt en omgång med polertrasan hade jag en fantastisk entusiastbil i mina händer. Besiktningen gick som en dans och ett skäl till det är väl att det inte finns så mycket som kan gå sönder på en tidig Saab 96!

Omedelbart började jag använda den som bruksbil och gatubilden på hemorten Karlskoga begåvades onekligen av en riktig blomma sommaren -96. Saaben var ytterst pålitlig och startade alltid omedelbart även mitt i smällkall vinter och värmen klarade sitt uppdrag även vid minus 20. Men det var förstås mest sommarkörning som gällde och det var så kul att jag när som helst kunde hoppa in bara för att köra utan att jag skulle någon särskild stans.

Den trecylindriga 850-kubikaren erbjöd 38 ystra hästkrafter och varvade på begäran ända upp i himmelriket. Den fyrväxlade lådan gjorde sannolikt bilen mer körbar än tidigare årgångar och det var en njutning att spela mellan växlarna på mindre, kurviga landsvägar. Lådan, givetvis kopplad till rattväxel som hos alla 96:or, hade oförskämt trevlig mekanisk känsla. Och hur ett så mulligt ljud – jag brukade skryta med att den lät som en Maserati – kunde komma ur en så liten maskin med ett så sugrörsliknande avgasutblås är lika obegripligt som förföriskt.

Bilden föreställer ett annat exemplar men min Saab hade samma interiör.

Framför föraren tronade en ljusgrålackerad panel med runda instrument omgärdade av kromringar och ratten var en sådan där fantastisk ljus bakelithistoria med tunn, tunn krans. Man manövrerade den genom att låta fingertopparna nudda den omfångsrika ratten och med lätt handlag precisionsstyra den fjäderlätta vagnen genom kurvorna.

Balansen var förträfflig, varken över- eller understyrd som de flesta bilar, utan helt neutral med följden att den började kasa med alla fyra hjulen vid för hög fart i ingången till en kurva. Favoritavsnittet var den långa vänsterkurva som gick under den stora rondellen i Karlskoga där man laddade fullt och med ett vrål smekte bilen genom långsvängen. Med lätthet fick man upp den i betydligt högre hastighet än de tillåtna 70 och den bara rann igenom. Toppfarten var 120 och då pep det ordentligt i den lilla kupén, men att marscha 90 på landsvägen var inga problem och vid något tillfälle körde jag den non stop de 24 milen till Uppsala utan bekymmer.

Saab 96 i Monte Carlo-rallyt 1961

Förutom det fina ljudet brukade jag också skryta om att min bil minsann hade vunnit det glamorösa Monte Carlo-rallyt två år i rad, 1962 och 1963. Visserligen handlade det då om en trimmad sportversion men nog var det en bedrift att överglänsa hästkraftsstinna Ferrari, Porschar och Jaguarer!

Efter min flytt till Uppsala där jag skulle studera valde jag till slut att sälja Saaben. Jag hade varken tid, pengar eller kunskap att hålla den fin och en kall vårdag 1998 gick den vidare till näste ägare. Idag önskar jag föga förvånande att jag hade behållit den, för det hade varit utmärkt terapi att i svåra stunder kunna gå ut till den och kolla hur den mår, sätta sig i det näpna tygsätet, greppa den konstfulla bakelitratten och låta ögonen smeka de kromade detaljerna. En provtur sedan, hade kunnat bota den djupaste av depressioner!

Filip Ericsson