Mercedes SL har en speciell plats i efterkrigstidens bilhistoria och fortsätter att ha en framskjuten plats i Mercedes sortiment än idag. Sportvagnen har oavbrutet funnits i produktion ända sedan början av 1950-talet där den uppstod som racersportvagn i form av den magiska måsvingen, 300 SL.
Det mesta av modellens stjärnglans kommer från denna ärorika tid med otaliga vinster i diverse prestigefulla biltävlingar när det begav sig i det politiska och ekonomiska uppsvinget efter andra världskriget. Därefter har SL mer och mer utvecklats till en soft gran turismo eller, mer elakt, till en ”boulevardracer”. Samtidigt har en Mercedes SL något i positiv bemärkelse ”bruksigt” över sig, på samma gång som den passar vid vilken galapremiär som helst. Så trots alla öknamn, varav Dallasmoppe måste vara det elakaste, har SL alltid varit en elegant och slitstark allkonstnär, en tvättäkta klassiker, och kommer med största sannolikhet så att förbli.
I detta reportage koncentrerar vi oss på den generation som på Mercedes-språk kallas för R107. Denna är den mest långlivade av alla SL-generationer med en livslängd på 18 år i produktion. Varenda människa vet hur den ser ut efter att ha sett den i otaliga filmer och TV-serier och ingen kan ju ha missat den röda som framfördes av Bobby med legogubbefrisyr från TV-serien Dallas under större delen av 1980-talet.
SL generation R107 tillverkades mellan 1971 och 1989 och endast kännare skiljer den första från den sista årsmodellen. Det skedde dock en hel del främst tekniska förändringar under årens lopp. 350 SL var först ut som 1972 års modell och den fick kort senare sällskap av den kraftigare 450 SL. Båda var försedda med V8:or på 200 respektive 225 hästkrafter och de 200 hästarna i 350 SL ansågs fasligt många i vid introduktionen 1971.
Vi har valt en silverfärgad 280 SL från 1975 som referensbil eftersom undertecknads farsa råkar ha en sådan i garaget! Denna dök upp några år efter V8:orna som 1974 års modell. Många anser att just denna ”snikversion” är den bästa, dels därför att den har en rak sexa precis som originalet från 1954, dels därför att den är lättare och smidigare än V8:orna och i praktiken lika snabb som en 350 SL.
280 SL hängde med ända till 1985 och ersattes av 300 SL, då även en lättare ansiktslyftning infördes. 300 SL utrustades med den nya enkelkam-sexan på 180 hk (188 utan kat) från familjebilen 300E. V8:orna moderniserades i två omgångar. 380 SL och 500 SL tog vid 1980 och dessa hade nya aluminiummotorer på 205 respektive 240 hästkrafter. Vid den allmänna förnyelsen 1986 ersattes 380 SL av 420 SL och 560 SL blev ny toppmodell på den nordamerikanska marknaden. 500-modellen kvarstod dock i programmet i Europa ända fram till 1989.
Min farsa skaffade sin silverfärgade sjuttiofemma 2008 efter beslutet att sluta köra motorcykel. ”När jag 2007 slutade åka MC bestämde jag mig för att skaffa en gammal öppen bil. Jag har alltid varit svag för gamla cabbar. Jag skulle skaffa något engelskt, som en MG eller Triumph, eftersom jag gillar att meka och dessa är lättmekade”, berättar farsan.
Efter en provtur i en sliten MGB en mulen vårdag 2008 började han dock tvivla. Kanske var en MG i primitivaste laget. Man blir ju lite bekvämare med åren och farsan kom underfund med att behovet av komfort och kvalitet var större än behovet av enkel och lättmekad.
När det visade sig att en bekant skulle göra sig av med sin Mercedes 280 SL ett par kilometer bort började så smått tanken på den tyska pansarsportvagnen att väckas. Det mentala steget från ursprungsidén om en 60-tals MG var ju ganska stort. Men tanken på en välbyggd, bekväm och icke lättmekad bil i ett riktigt bra skick lockade och att någon gång få äga denna eleganta klassiker är ju på sitt sätt oemotståndligt. De äldre årsmodellerna är fortfarande prisvärda medan de nyare är ordentligt dyra, så en tidig R107 låg helt rätt till.
Mätarställningen stod på strax över 12 000 mil, bilen hade något så ovanligt som en fyrväxlad manuell låda och att den var utrustad med Mercedes klassiska dubbelkam-sexa istället för någon av de vanligare V8:orna ökade bara habegäret. Ägare till bilen var Anders Florenius, då Ambassadråd i Washington, och han ville rensa i garaget inför det nya uppdraget. När detta blev känt kontaktades Anders för en provtur och efter en snabb inspektion fanns det inte längre några känslomässiga möjligheter att backa ur.
Bilen var i ett utomordentligt välbevarat skick utan ett enda litet spår av rost någonstans. Även undersidan var 100 procent frisk. Interiören såg osliten ut och suffletten var relativt nybytt. Den var helt i original sånär som en ny lack från okänt datum. Det visade sig att bilen köpts ny i Tyskland och enligt bilregistret importerades den till Sverige med första registrering 1982. Sista servicen i Tyskland gjordes den 31 juli 1981 vid 9271 mil. Nästa notering är augusti 1987 och då stod mätaren på 10068 mil. Det låga miltalet verkar alltså vara ett resultat av en lång period av stillastående.
”När jag köpte bilen läckte toppen och kamaxelhuset lite olja. För säkerhets skull bestämde jag mig för att förutom att åtgärda läckaget även passa på att byta kamkedja vilket utfördes på en verkstad i Karlskoga. Som nästa projekt ser jag byte av lister i dörrar och bagagelucka samt gummibussningar”, säger farsan.
Då bilen funnits i familjen har körintrycken kunnat utrönas ordentligt. Silverfärgen gör sig utomordentligt väl tillsammans med den svarta inredningen med den Mercedestypiska galonklädseln. Det som slår en är hur basutrustad bilen är och nog är det något visst med välskötta snikmodeller. För här har vi den minsta motorn, fönstervevar, fyrväxlad låda och nämnda galonklädsel. Detta förstärker bruksbilskaraktären som SL ju är helt ensam om att förmedla bland ädla GT-vagnar. Tveklöst skänker det en hel del egenart åt modellen.
Förre ägaren Anders Florenius berättar: ”Jag var lycklig när jag kom över den bilen, en dröm jag haft i många, många år hade förverkligats. Jag hade under de senaste 15 åren inspekterat ett antal, ingen dock där skicket och priset stämde så väl. För att vara ärlig insåg jag inte fullt ut att det var en drygt 30 år gammal bil jag köpt, det har hänt mycket på de vardagsbilar man brukat under dessa år. Min första resa gick från Stockholm till landet på Gräsö och jag vet inte hur många gånger jag försökte växla upp till den obefintliga femman”.
Farsan har inte gjort några längre resor med bilen men rejäla dagsturer under fina sommardagar har det blivit. Och nog är detta en långfärdsvagn av rang alltid, om det nu inte varit för den lågt växlade lådan. Precis som Anders påpekar letar man redan i ganska låg landsvägsfart efter en femte växel, något som faktiskt fanns som tillval när det begav sig.
Sittbrunnen är intim med utmärkt sikt tack vare relativt blygsamma mått och en helt dold sufflett i nedfällt läge. Mercedes sätt att gömma taket under en lucka i samma nivå som bakluckan är ytterst elegant. Instrumentpanelen är nykter och överseriös på typiskt Mercedesvis och här härskar lika typiskt hård och outslitlig Mercedes-plast i svart med vackra kromdetaljer lite här och var. Ratten är lika gigantisk som i andra Mercedesbilar och känslan i växelföringen lutar åt lastbilshållet med sina långa slag. Sportvagnskänslan är väl sådär för att uttrycka sig milt.
Men här infinner sig en annan sorts sportighet, en sportig flair från en svunnen tid då sportighet handlade mer om förarhandskar och tweedkeps, två sittplatser, lång motorhuv och en rejäl rak sexa än om GTI-beteckningar, spoilerpaket och korviga stolar. Att sitta i en SL modell R107 ger faktiskt en del båtkänsla med en huv som väller fram högt upp i synfältet och det stora styrdonet i nyporna.
Den slitstarka dubbelkamsexan gurglar igång med en mastig ton ur avgasrören och på raka sexors vis är det ett oförskämt nöje att dra den genom växlarna. Maskinen är ordentligt varvglad och så där härligt vibrationsfri som bara raka sexor är. Det är synd att Mercedes frångick denna motortyp i slutet av 90-talet och nu är det i princip bara BMW och Volvo som erbjuder sådana.
Trycker man till på tvåan för att exempelvis gasa sig ur en rondell sätter sig bilen på bakhjulen, en typisk R107-egenhet, varvräknarnålen far upp i himmelriket och det sista man önskar sig i detta läge är nog en V8:a. Konstigt att inte fler kunder valde denna godbit till motor som förtjänar en helt egen artikel.
Uppe i fart och helst på en lagom kurvig landsväg kommer 107:an verkligen till sin rätt. Bilen krymper och lastbilskänslan är som bortblåst. En härlig tyngd och balans ger sig till känna och man funderar över att det måste ha varit superbt att ha varit rik även 1975. Med medelhavsluft i håret hade lyckan varit komplett, men svensk sommar går bra det också har det visat sig.
Problemet vid svensk sommarkörning är att skurarna kommer utan förvarning och Mercedes sufflettfällning är ganska knepig att hantera. Det krävs flera handtag och bökande innan man fått upp taket ordentligt. Helst lämnar man suffletten nere eftersom den släpper in en hel del oljud. För 70-talsbilisten som ville köra sin ögonsten på vintern fanns hardtop som standard på de flesta årsmodeller. Taket är för övrigt ett riktigt snyggt bygge i aluminium lackerat i bilens färg och med utsökt passform. Ska sanningen fram brusar det dock en hel del även med hardtopen påsnäppt.
Mercedes SL R107 är utan tvekan en användbar klassiker som tål att användas rikligt, åtminstone under sommarhalvåret och speciellt de nyare versionerna 1986 och framåt fungerar närmast som moderna bilar. Tack vare en väl genomtänkt konstruktion och hög kvalitet håller komfort och säkerhet mycket hög klass trots att konstruktionen har 40 år på nacken. Den som verkligen vill använda sin sportvagn bör kanske titta på efterföljaren R129 som tål åretruntkörning som vilken modern bil som helst. Den tillverkades mellan 1989 och 2001 och tidiga exemplar är riktigt billiga nu tack vare bristen på klassikerstatus.
Även efterföljande SL (R230) är en fantastisk modern GT-vagn för rimliga pengar. I sann SL-tradition var den också en riktig långkörare som producerades i 11 år (2001-2011). Trots det har den knappast visat några ålderstecken alls. Dagens SL dök upp 2011 och följer traditionen att vara en relativt tung pjäs med två sittplatser och ett högt pris. Senaste generationskiftet har dock lett till lite lägre vikt och en sportigare ådra.
Att Mercedes vill ta SL tillbaka till rötterna blir ännu tydligare med måsvingen i modern tappning, alltså SLS AMG, som helt har utvecklats av Mercedes motorsport- och trimfirma med samma namn. Här har vi en fullvärdig efterföljare till 50-talets 300 SL som trots sina retroformer är en ytterst kapabel spelare och som återigen tävlar i samma liga som Ferrari och de andra i den högsta sportbilsdivisionen. Precis som under guldåren med andra ord.
Ovan fyra generationer Mercedes SL. Längst t.v. 300 SL Roadster (1957-63) som grundades på den allra första SL-bilen, den berömda måsvingen. Nästa bild den s.k. Pagoda som visades 1963, sedan R129 (1989-2001) i blått samt föregående version R230 (2001-12) längst t.h. Reportagets R107 fanns som sagt 1972-89.
Text: Filip Ericsson Foto: Filip Ericsson, Gunnar Ericsson & Mercedes Benz
FAKTA R107
Tillverkningsår: 1971-89 (280 SL: 1974-85) Antal producerade: Totalt 237 287, varav 25 436 280 SL
Motor: 6 cyl i rad, 2746cc, dubbla överliggande kamaxlar, 177-185 hk/5800 rpm, 240 Nm/4500 rpm. Prestanda: 0-100 km/h ca 9,5 sek (aut), toppfart 205 km/h Växellåda: 4-växlad man, 5-växlad man alt. 4-stegs automat
MODELLER R107
350 SL 1972-79 450 SL 1972-79 280 SL 1974-85 380 SL 1980-85 500 SL 1980-89 300 SL 1986-89 420 SL 1986-89 560 SL 1986-89
