Varje gång jag ser ett avsnitt av kultserien Columbo från 1971 blir jag förbluffad av hans högst otippade bil: en Peugeot 403 Cabriolet från 1959. En raritet över huvud taget, helt barockt ovanlig och egensinnig i en amerikansk polisserie! Här följer historien om Peugeots familjebilar i efterkrigstid, en serie bilmodeller som har en alldeles särskild plats i bilhistorien.
Columbos excentriska Peugeot får alltid mina tankar att vandra till bilmärket Peugeot och hur fina vagnar de byggde förr i världen. Det var klass och kvalitet rakt igenom, fjärran dagens tunna, generiska masstransportörer med sina slappa lådor och slamrande dieslar.
Om Columbos Cabriolet var en sällsynt glamour-fågel, var Peugeot 403 i övrigt en riktig dussinbil. Totalt byggdes runt 1.2 miljoner bilar mellan 1955 och 1966, vilket gjorde 403 till märkets dittills största succé någonsin.
Peugeot 403
Peugeot är ett av världens äldsta bilmärken och den första bilen tillverkades redan 1891. 1906 påbörjades massproduktion av bilar för folket och ända sedan dess har detta varit företagets fokus. Succén med 403 var kopplad till efterkrigstidens ekonomiska uppsving och den växande europeiska medelklassens aptit på prisvärda familjebilar. Och där passade den snitsigt formade fyradörrarsvagnen med sin enkla mekanik och goda kvalitet in perfekt.
Formgiven av Pininfarina var 403 osedvanligt vacker, men på ett högst nedtonat vis. Tekniken härstammade från märkets första efterkrigsbil 203 och innebar modern självbärande kaross, bakhjulsdrift, delad framvagn och stel bakaxel. En liten fyrcylindrig motor med centralt placerad kamaxel och hemisfäriska förbränningsrum kopplad till en helsynkroniserad fyrväxlad låda utgjorde ett anspråkslöst men ytterst slitstarkt drivpaket.
403 var lite som en samtida Rover: enkel men överdimensionerad. Modern och konservativ på en och samma gång. En riktig läkarbil för yrkets representanter i franska kolonier. Och faktum är att 403, liksom efterföljande familjevagnar från märket, just var konstruerade för att tåla ett grovt, råbarkat vägnät i det frankofona Afrika. Precis som Rover fungerade så bra i de brittiska kolonierna!
404
Efter 403 kom 404 som gjorde debut 1960, en bil enligt samma koncept som sin företrädare – en elegant, mellanstor sedan till rimligt pris och med beskedliga, rättframma specifikationer som skulle frälsa miljoner familjer och yrkesförare över hela världen.
404 hade samma grundteknik som gamla 403, men framvagnen var av ny och modern MacPhersontyp. Även denna gång var formen signerad Pininfarina, men med mer tidsenligt sextiotal i penndragen – kantigare och med antydan till fenor.
Utöver sedanen byggdes pickup- såväl som riktigt glamourösa coupé- och cabriolet-varianter. Och liksom 403 blev 404 en stor succé. Drygt 1.8 miljoner bilar byggdes i Frankrike fram till 1975. Den totala produktionen uppgick dock till hela 2.9 miljoner bilar ända fram till 1991 (!) i andra delar av världen.
504
1968 följde Peugeot 504 med fräscha 70-talsformer och en ny delad bakvagn som ytterligare förbättrade komfort och vägegenskaper. Med stryktåliga fyror med enkel överliggande kamaxel och låg trimningsgrad hade man skapat en ny, elegant slitvarg som skulle älskas av miljoner familjer såväl som av yrkesförare världen över. Och då särskilt i de så kallade U-länderna.
”Far-flung rough-terrain countries” står det i Wikipedia och det är onekligen ett elegant sätt att beskriva var 504 hörde hemma. Även journalistiken har uppmärksammat 504:ns tredje världen-kvaliteter. I en artikel i L.A Times exempelvis döptes 504 till “Africa’s workhorse”.
Och faktum är att Peugeot 504 var en riktig världsbil, tillverkning skedde över hela världen med fabriker i Afrika, Asien och Sydamerika. Över tre miljoner bilar byggdes i de franska fabrikerna 1968-83, medan tillverkningen fortsatte långt därefter i andra delar av världen. I Kenya sattes 504 samman ända till 2004 och i Nigeria till 2006!
505
Efterföljaren 505 kom 1978 och delade teknik med sin företrädare. Formen signerades åter Pininfarina och interiören ritades av bildesignlegenden Paul Bracq med bakgrund hos BMW såväl som Mercedes. Finare penndrag får man leta efter!
Till skillnad från företrädarna (403, 404, 504) byggdes 505 endast i sedan- och kombiskrud, och några skåp-, pickup-, coupé-, eller cabriolet-varianter nådde aldrig till produktion. Men precis som företrädarna blev den enormt populär på den afrikanska kontinenten och kom att byggas i de flesta världsdelar.
I Frankrike tillverkades 505 fram till 1989 i sedanform och till 1992 som kombi, medan tillverkningen fortsatte länge till i fabrikerna runt om i tredje världen. Över 1.3 miljoner bilar byggdes totalt vilket är stora tal, men som samtidigt innebär att populariteten för märkets större familjebil nu hade börjat dala.
Egna erfarenheter
Mina egna erfarenheter av Peugeots familjebilar från den här tiden är skrala. Men några händelser från min barndom poppar ändå upp i mitt minne. Min morbror Rolle, långt uppe i Norrland, körde Peugeot så länge jag kan minnas.
Till en början hade han en metallicröd 505 Turbodiesel. Med sina snygga aluminiumfälgar och breda däck var den sportig och elegant på en och samma gång. Den såg ordentligt snabb ut men var det förstås inte med dagens mått mätt.
När jag var i tioårsåldern eller så bytte Rolle bil, till en ny 505 Turbodiesel i grått. En gång tog jag, pappa, storebrorsan och vår kusin en biltur med den grå Peugeoten. På en skogsväg mitt i ingenstans någon mil öster om Hakkas (i Gällivare kommun), bytte jag och farsan plötsligt plats.
Helt sonika lade jag i växeln och drog iväg längs skogsvägen. Jag fick sträcka på mig för att se ut över instrumentbrädan och min kusin i baksätet vek sig av skratt. Detta trodde hon inte! Och jo, jag kunde köra bil när jag var tio!
En annan Peugeot i släkten var min mosters mans 504 Diesel i ljusblå metallic, hemmahörande i Luleå. Den hade ett gott antal år på nacken när jag kom in i bilden, men såg ändå helt ny ut. Att Sigge bytte ut Peugeoten mot en ny Mercedes 200D någon gång i slutet av 80-talet ger onekligen kraft åt mitt eget Peugeot-epitet ”fransk Mercedes”, som beskrivs längre ner!
Diesel-Peugeoter var ju vanligt i Norrland förr i världen, precis som Mercedes-dieslarna var standardval hos mången norrländsk lant- och skogsbrukare som körde långa sträckor på dåliga vägar. Där har vi ytterligare ett bevis på gamla Peugeoters stryktålighet och tillförlitlighet.
Epilog
Peugeot 505 får ses som den sista riktiga ”Afrika”-Peugeoten. Gemensamt för detta släktträd av Peugeoter – från 403 till 505 – är det recept av enkelhet, tålighet och egensinniga tekniska lösningar som, i kombination med en formmässig snits, gjorde märkets bilar så speciella, så egensinniga och ändamålsenliga.
De tekniska lösningar jag syftar på är främst den goda markfrigången, den mjuka fjädringen och långa fjärdingsvägen som gjorde dem så passande på dåliga vägar i fattiga länder. På sätt och vis var dessa Peugeoter en sorts fransk Mercedes, konservativa familjevagnar som tålde hur mycket brukande som helst.
Efterfrågan på de gamla vagnarna förblev stark i tredje världen även långt efter att de lagts ner i Europa, och därför fortsatte produktionen i de länderna även därefter. Vid början av 90-talet tillverkades alltså 404, 504 och 505 samtidigt på olika platser på jorden! Och därför är framför allt den afrikanska kontinenten fortfarande strösslad med dessa stryktåliga, välformade Peugeot-vagnar.
De starka bruksegenskaper som Peugeot-bilarna innehade manifesterades framför allt i de pickup- och skåp-varianter som frälste hundratusentals hantverkare, bagare och grönsakshandlare världen över. Det visade också hur mångsidiga de här bilmodellerna var. Av familjefraktarna för hela världens folk gjordes allt från rena arbetsfordon till flotta coupéer och öppna glamour-vagnar för filmpremiärernas röda mattor.
Idag är PSA-koncernen, som innefattar Citroën, Peugeot och Opel, en av världens största biltillverkare som anställer flera hundratusen personer. Men visst har dagens Peugeot-bilar förlorat den egensinnighet i form såväl som funktion som präglade gårdagens vagnar! Och särskilt Afrika-anpassade är de inte heller.
Ett random foto av mig i Freetown, Sierra Leone våren 2004. 505:an i bakgrunden var en lyckosam slump!
Filip Ericsson