Jag hade en kompis som var steward på SAS. Som sådan fick han, och i mån av plats, ta med en passagerare. Sagt och gjort, jag åkte med. Och inte bara det. Jag fick åka Business Class (jippi!), allra längst fram i planet.
Min kompis var alltså inte flygvärd, utan “steward”. Skillnad där. Steward är lite finare, utbildad inom mat och dryck och tjänstgör mestadels på långflygningar. Så det så.
Jag klev på planet. Det var så svalt, så luftigt. Ett lugn sänkte sig över mig, som det annars aldrig gör när man ska flyga. Den där kvävande stressen som alltid kortsluter en vid flygresande.
Det är för varmt, man irriteras över medresenärernas mjukisbyxor såväl som för att ens nyduschade kropp och nystrukna Oxfordskjorta påfallande kvickt förlorar sin glans. Där armbågar, väskor som ska upp och medresenärer som sitter i just ditt säte förgör all förväntad glamour.
Så åter till min (nästan) kostnadsfria guldkantsresa. Tillbaka till Business Class och det svala suset från luftkonditioneringen. Det kändes gott i min marinblå klubbkavaj från Hugo Boss som jag köpt hos Röda Korset för 30 kronor (ja 30 kronor). Kabinen var folkgles och jag hade ett helt sådant där brett business-säte mellan mig och herrn bredvid.
En Stewardess (eller var det en flygvärdinna?) trollade fram en bricka med champagnefyllda plastglas innan min rumpa hunnit ned i sätet.
Jag hann knappt dricka ur förrän det var lunch. Ut från bakom skynket kom min kompis, i vitt förkläde såsom jag aldrig sett honom. Mer hovmästare än flygvärd får tillstås, och vips fanns en rå tonfiskbit framför mig. Makalöst, bättre förrätt har jag aldrig smakat. På riktig alltså.
Huvudrätten minns jag inte (detta hände 2006), men väl den rykande kladdkakan serverad av samma hovmästare till kompis. Klockan var runt elvasnåret, på förmiddagen alltså, och ändock råkade en konjakskupa med typ ytspänning hamna framför mig. Min granne höjde på ett halvt ögonbryn. Jag urskuldade mig semi-generad.
Vi landade. En rågad plastkasse hade plötsligt hamnat i min steward-kompis ena hand och vi lotsades snabbt igenom hela faderuttan och ut till den för SAS-personalen chartrade bussen. Alla kände alla utom jag. Jag försökte bryta isen: “Fan, ni ser ju likadana ut allihop!”. Ingen log.
Nåväl, vi checkade in på ett fyrstjärnigt hotell insprängt bland Chicagos skyskrapor och sedan satt jag och min gode steward i kalsonger i dubbelsängen, mumsade köttbullsmackor från Subway och kollade amerikansk TV.
En ung mexikan tittade in med ett gäng handdukar och höjde på det berömda ögonbrynet åt de två svenska, i kalsonger iförda unga männen med sprit i handfatet.
Den rågade plastkassen innehöll nämligen sådana där spritflaskor i miniatyr (oh the shock!) tagna från flygplanet och låg nu i vårt otippat isfyllda handfat. “Good stuff” fick den mexikanske hotellservitören ur sig med en blinkning åt de glittrande små Bombay Sapphire-flaskorna. Vi höll med.
Kvällen ägnades på krogen, åt biljard med kapten och förste styrman samt frotterande med diverse Chicagobor. Glada enar!
Sedan drog vi vidare i gul taxi, en sådan där ljudlös Ford Crown Victoria. Jo, USA har världens bästa taxibilar.
“Vi vill till det där hillbilly-stället med myggnätsdörren!” befallde min steward-kompis på fyllgubbevis. Jag har aldrig fattat hur det gick till men efter några minuter stannade vi till vid det där hillbilly-stället med myggnätsdörr. Tillika centrala Chicagos ruffigaste bar.
Iklädda våra klubbkavajer och vita skjortor klev in och satte oss i baren samt beställde in litersejdlar med öl, medan en tandlös herre stod å skränade vid jukeboxen i hörnet. Stämningen var otippat hjärtlig och sällan har väl en krogkväll varit så upplyftande. Sunkbarer är underskattade!
Att vi käkade på diners, åkte upp i Hancock Tower och glodde storögt på märkligt folk, coola bilar och höga hus, behöver knappast förtäljas. Men när jag satt i SAS-bussen på väg tillbaka ett par dagar senare och med blicken följde det Chicagopar som susade fram i filen bredvid påmindes jag av den nordamerikanska livsglädje som trots allt genomsyrar detta unikum till nation.
De svävade fram i en Lincoln, taklucka samt alla rutor öppna. En schäferhund stack ut huvudet och njöt synbart av fartvinden medan mannen vid ratten blossade på en rejäl cigarr. Rätt som det var satt jag åter i business-sätet med ett nytt plastglas champagne i handen, och med Lincoln-paret i mina tankar. Sedan var resan slut.
Filip Ericsson