En ny BMW får alltid pulsen att öka hos de flesta petrolheads där ute, åtminstone var det så förr i världen, innan suvarna och det falska miljötänket tog över (=tristare bilar utan reell miljöbättring).
Men nu slutar vi deppklaga och går direkt på kärnan: BMW:s nya 4-serie Coupé är onekligen en spännande nyhet med en svepande taklinje att dö för (ursäkta överdriften).
Och med en BMW-grill som om en lustigkurre hade ritat en elak karikatyr av just en sådan. Den är större och vildare än någonsin och man kan inte låta bli att fnittra till lite inför den. Mer om det senare.
Ända sedan 1992 har coupéversionen av BMW:s berömda kompaktbil 3-serien charmat marknaden och det nyaste tillskottet lär knappast ändra på det.
Men vadå 3-serie? Jo, 4-serien är i praktiken en 3-serie med tvådörrars coupékaross. Man ändrade namnet för ett antal år sedan för att särskilja coupén från sedanen, naturligtvis i syfte att göra den mer exklusiv. Och nog har man lyckats med det, åtminstone delvis.
4-serien är till sitt koncept något av en fattigmans 8-serie, en GT i miniatyr, en posörvagn med fabulösa körkvaliteter. En folkbil (nåja) som skänker ett korn av den glamour som omringar de riktiga gran turismo-vagnarna i miljonklassen. Som sådan fyller 4-serien en funktion, och den gör det bra.
För titta på den, nog vill man liksom bara sätta sig i den och iklädd tunna, välpressade bomullsbyxor samt förarskor från Prada, helt sonika susa ner till den berömda franska Rivieran? Profilen är vacker som en dag och tittar man in i den skönjas en stil som inte ligger nämnda miljonvagnar långt efter. Här vill man verkligen befinna sig.
Dessutom lär chassiet, som förstås grundas på BMW:s lätta och starka CLAR-plattform, ge en skarp körupplevelse. Nya 3-serien har ju visat sig vara en verklig vägatlet och Fyran lär knappast vara sämre. I 4-serien ska viktfördelningen dessutom vara perfekta 50/50 fram/bak.
Men så var det den där grillen. Många kommer garanterat att spy litervis på den och min omedelbara instinkt var också att frammana kräkreflexer. Men jag har redan börjat mjukna. Och BMW har förutspått just det.
Bra design tar ofta tid att uppskatta, men därefter håller den mycket längre, ibland för evigt. Och BMW är mycket väl medvetna om detta, de har en lång erfarenhet av chockartad formgivning för att tvinga utvecklingen framåt. Minns den radikala 3-serien från 1991 och det tidiga 00-talets stormiga ”Bangle-era”.
BMW själva är övertygade om att chock-strategin med en överdrivet utmejslad front kommer att uppskattas av BMW-entusiasterna där ute, och att vinsten med att chocka är större än risken att skrämma bort potentiella köpare. 4-serien ska helt enkelt vara utropstecknet i BMW:s konservativa modellpalett.
Så här långt framstår nya Fyran alltså som en kalasvagn, något att sukta efter. Men nu till det trista i kråksången: nya 4-serien lider av den nya ”BMW-sjukan”, om jag kan kalla det så, vilket innebär att man helt har tappat fotfästet vad gäller drivlinepolitiken. Åtminstone ur ett entusiast-perspektiv.
Klassisk BMW-växelspak. En central del i varumärket men lyser med sin frånvaro i nya Fyran.
Alla Fyror levereras nämligen med automatlåda, låt vara en av de bästa på marknaden. Men en 3-seriebil (och följaktligen 4-serie) måste väl ha en hederlig, manuell växellåda? En sådan utgör ju trots allt en central del av hela dess väsen. Den är en garant för att uppnå den speciella, delikata körkultur som 3-serien blivit så berömd för, som garanterar dess särart. Givetvis gäller detta även för coupén, även om den nu kallas för 4-serien.
Vidare finns endast ett sexcylindrigt alternativ, i och för sig gott så, och jag skulle (nästan) kunna leva med att den sexcylindriga varianten endast växlar av sig själv. Värre problem är att den endast levereras med fyrhjulsdrift och att priset på svensk mark börjar vid 663 000 kronor. Min sexcylindriga 4-serie ska ha bakhjulsdrift och vara 200 000 kronor billigare!
Första 3-seriecoupén från 1992. Så krispig, så snygg, så rätt!
Vi pratar alltså om toppmodellen M440i Xdrive Coupé, som ståtar med 374 hästkrafter ur en turboladdad trelitersmaskin, och som visserligen lär vara en riktig karamell till kompakt gran turismo-vagn. Men varför krångla till det? Och hela idén med ett ”premium”-märke som BMW är ju att man själv ska få välja hur ens bil ska vara beskaffad.
För visst ska en 4-serie vara sexcylindrig, jag vill inte veta av en fyrcylindrig dito. Det passar helt enkelt inte biltypen, även om jag inte klandrar dem som bara är ute efter posörvärdet och den snygga karossen. Om ett tag kommer visserligen en sexcylindrig diesel att dyka upp, men även den blir fyrhjulsdriven, automatväxlad – och svindyr.
Nej, BMW, jag beger mig ner i Europa och letar upp en bil av den gamla skolan, där jag får njuta av det vackra vinande era raka sexor skämde bort oss med förr i tiden, där jag får spela mellan växlarna i en delikat växelspak och slippa tyngden och komplikationen från det påtvingade fyrkrafset. Samt utan att bli ruinerad på köpet. Hej BMW 330i från 2010!
Filip Ericsson