Mercedes mellanstora familjebil från 80- och 90-talen med kodnamn W124 fyller 30 år i år. Och det måste firas, för sällan har väl en bilmodell med tre decennier på nacken känts så modern!
Den propra W124 är nog känd hos de flesta människor i större delen av världen och åtminstone har nog de flesta av oss någon gång suttit i en när vi åkt taxi. Kanske har vi somnat till det monotona dieselknattret under färden hem från en fest, kanske har vi suttit och svettats i baksätet med jetlag i skallen under transporten från flygplats till hotell på någon semesterresa i Grekland, Turkiet eller Spanien.
Det brukade krylla av dessa stramt formade sedan-bilar i de flesta av världens hörn, från Stockholm och Berlin till Kairo och Nairobi. Och eftersom de tillverkades ända fram till 1996 är de fortfarande en förhållandevis vanlig syn även i vårt rostanfrätta Sverige.
Introduktionen skedde redan i december 1984 och det var en ljusår modernare bil som ersatte den gamla storsäljaren och slitvargen W123. Formen var signerad Mercedes ikoniska chefsdesigner Bruno Sacco. Det var en upprätt och stram form som ändå uppnådde ett Cw-värde på endast 0.29, lägre än för den banbrytande tvålkoppen Audi 100 och en utmärkt siffra även med dagens mått mätt.
Osedvanligt raffinerat var dessutom att karossen samtidigt var föredömligt smutsavvisande, vilket ett test mellan en 300E-24 och en Jaguar XJ6 i Teknikens Värld 1990 skulle visa. Man upptäckte att Jaguaren drog åt sig betydligt mer smuts och måste således tvättas oftare under testet!
Formspråket hade införts redan 1982 på den nya kompakt-Mercan 190, en obetingat modern och effektiv form som samtidigt mejslade fram en ny, mycket stark Mercedes-identitet. Kanske skulle vissa kunna härleda designen ända till 1979 med stora Mercedes S-klass W126 som ju visade vägen mot mer strömlinjeformade linjer.
190:s kilformade designspråk utvecklades ytterligare med den större W124 ett par år senare med en utpräglat iögonfallande Mercedes-grill och hög bakstam som dolde ett mycket väl tilltaget bagageutrymme. Givetvis satt de så märkestypiska räfflade bakljusen där, ett sinnrikt och mycket effektivt sätt att avvisa smuts med en urdistinkt design som angenäm bonus.
W124 bjöd på en form före sin tid således och viktigast av allt lyckades man ge den en omisskännlig Mercedes-prägel i det stringenta linjespelet. Den här designen måste betecknas som ett mästerverk och ingen efterföljande Mercedes-modell har väl ännu överträffat den, eller?
En mästerlig interiör
Insidan matchade tveklöst mästaren Saccos skarpa utsida med utmärkt ergonomi, sällan tidigare skådad detaljkvalitet och en stram formgivning i stort och smått med en påtaglig märkesidentitet och särprägel i minsta detalj. Knappar och reglage satt som berg, ”dörrklonket” var unikt och den sträva, outslitliga tygklädseln med sitt typiska Mercedes-mönster kunde man spilla mjölk på utan att den sjönk in i tyget på en bra stund. Vätskan liksom bara rann undan ovanpå. Den passiva säkerheten var världsledande; till exempel vek instrumentpanelens knappar och reglage liksom in sig vid krock, extremt raffinerat för 30 år sedan!
Som liten grabb torrsimmade jag ofta i nya 124:or hos hemstadens Mercedes-handlare och förundrades och njöt av varje sekund. Interiörlinjerna var så skarpa att jag inte ville kliva ur; det var knastertorrt och vansinnigt elegant på en och samma gång. Varje detalj hade en egen, ändamålsenlig utformning där ”kvalitet och enkelhet var ledordet”, enligt en gammal broschyrtext jag har letat på i mina gömmor, och nog är väl detta sant!
Interiören i en W124, och i alla andra Mercedes bilar från den här tiden, förmedlade en unik känsla som var helt väsensskild från andra bilar. Betänk att detta var 1985 så nog var klasskillnaden påtaglig. Det här var Mercedes i kubik.
Bilden visar en synnerligen välutrustad W124 med den täta, ytterligt välsydda velourklädseln, automatlåda, klimatanläggning och elfönsterhissar. Sådana attiraljer var inte billiga att fylla sin Mercedes med!
Det är nästan så att man kunde se framför sig hur allvarliga doktorer i vita rockar hade ritat fram formen hos varje detalj, som t.ex. mätarnas vackra och närmast sterilt enkla typsnitt. Den stora, korrekta ratten med den “skrovliga” kransen var så märkestypisk och nog vore den något att greppa under ultralånga körpass! Den blanka, ljusa och ådrade träpanelen som draperade hela mittkonsolen ringade till sist in den utsökta interiören hos W124.
Den sträva textilklädseln satt i som standard och många är de bakar som nött en sådan under miljontals taxi-mil genom åren. Men någon lyxbil avseende komfortutrustning var det inte tal om. Även toppmodellen, sexcylindriga 300E, levererades i princip naken om inga kryss gjorts i den långa tillvalslistan. Men vilken härligt tysk miljö det var att spendera kvalitetstid i. Kanske kan man också ana en air av välgjord, gammaldags förstaklasskupé där inne.
Även med svagaste motorbestyckning var W124 en gudabenådad långresevagn som outtröttligt åt snabba Autobahn-mil med bibehållen komfort, säkerhet och stabilitet som få andra bilar. Den avancerade multilänkbakaxeln var onekligen att tacka för det. Men någon körmaskin i stil med BMW 5-serie var den inte, särskilt inte med fyrcylindrig maskin och den lastbilslika, förvisso outslitliga, manuella lådan. Det var sannolikt heller inte ambitionen vid bilens utveckling – En W124 skulle inte få några känslor att svalla, den skulle i första hand utgöra ett förstklassigt och uthålligt transportmedel!
W124 i fyra karosser
Den högst eleganta coupémodellen, C124, anslöt något år efter sedanen och passade nog bättre i Beverly Hills än på taxiparkeringen i Berlin!
124-serien tillverkades i flera karossutföranden; som 4-dörrars sedan, kombi (T), coupé (CE) samt cabriolet. I sedvanlig Mercedes-kombi-anda var stationsvagnen särpräglat rymlig och praktisk snarare än elegant och ”sportig” som till exempel samtida Audi 100 Avant eller som alla de så kallade livsstilskombis som de flesta tillverkare envisas med att bygga idag – ju mindre utrymme, desto finare bil verkar man resonera, och kunderna biter ju! Ändå var W124 T en riktig lyxkombi; den var ju lika förfinad, tyst och säker som sitt populära sedan-syskon.
Coupén och den öppna cabrioleten (den senare med premiär 1991) stod mer för de flamboyanta Mercedes-värdena, något som märket faktiskt varit mästare på i alla år. Man byggde ju exempelvis vagnar som den svindyra, legendariska måsvingen från 1955. Och nog var tvådörrars-versionerna av märkets mellanmodell snygga alltid, och dyra som om de var gjorda i guld, vilket förvandlade den obestridliga taxi-Mercan till rena röda mattan-bilarna för de vackra och rika.
Lyxig och praktisk. Få eller inga bilar kombinerade sådana sofistikerade manér med så praktiska egenskaper som W124 kombi.
Motoralternativen var många och kom att uppdateras ständigt under modellens långa levnad. I jämförelse med bilens oerhört raffinerade konstruktion i övrigt var maskinerna förhållandevis enkla, med trötta men outslitliga dieselmotorer utan tekniska äventyrligheter som erbjöds i fyr-, fem- och sexcylindrigt utförande i form av 200D, 250D och 300D. Senare kom turboversioner av de två senare som gav mer tillfredsställande prestanda. 200 D fick ju nöja sig med 75 hk (!).
Bensinfyrorna var likaledes gammaldags och överlyfta från gamla W123 med förgasare i den enklaste versionen Mercedes 200 och insprutning i 230E. En helt ny rak sexa satt dock i toppmodellen 300E, en ytterst tyst och kultiverad maskin med enkel överliggande kamaxel, insprutning och 188 hk (eller 180 med katalysator). En mindre variant i 260E med 160 hk fanns på vissa marknader. Växellådsalternativen stod mellan en träig och inexakt med ack så hållbar manuell låda med 4 (!) alternativt 5 växlar samt en 4-växlad automat.
Cabrioletmodellen av W124 tog glamouren till nya höjder! Kom 1991.
Ett lättare facelift infördes till 1990 års modell då aerodynamiska skyddsslister sattes längs sidorna vilket gav ett något modernare utseende. Nu försvann också förgasarversionen och den nya insprutade basmodellen döptes till 200E.
En helt ny motorgeneration med fyra ventiler per cylinder introducerades i 300-modellerna till 1990 års modell varpå effekten ökade till 220 hk, medan de gamla bensinfyrorna byttes ut först 1993. Samma år växte sexan till 3,2 liter (320E) som också fick ett småsyskon i form av 280 E med 193 hk. De gamla tvåventilade sexorna försvann därmed helt.
W124 i sitt sista utförande som infördes till -94 års modell. Tydligt moderniserad bakstam och ny nomenklatur.
En V8-variant i form av 400E med märkets nya fyrventilade V8 med dubbla överliggande kamaxlar och 286 hk kom för övrigt 1992. Alla nya fyrventilsmotorer kunde sammankopplas med en helt ny femväxlad automatlåda som var ”state of the art” vid den här tiden. De flesta automatlådor hade ju fortfarande fyra steg.
Ett större facelift infördes till -94 års modell med en ny, mer slimmad grill, ett nytt bakparti samt en ny nomenklatur som största förändringar. W124 hade döpts till E-klass för att passa in i resterande modellprogrammet och kom därmed att benämnas som E200, E220 etc. Produktionen lades ner under 1996 då en helt ny E-klass hade tagit vid. Närmare 2,6 miljoner bilar hade då lämnat bandet sedan starten 12 år tidigare och W124 går därmed till historien som en av Mercedes största succéer.
W124 blir sportig
Mercedes W124 med sportline-paket gav en mer uppsluppen bil att köra, allt för att mota BMW i grind. På bilden syns också de rejäla sidolisterna som tillkom 1990 års modell.
I och med det sexcylindriga motorskiftet under 1989 lades också krut på att integrera en mer sportig ådra i W124, och detta skedde i en tid då biltillverkarna upptäckte att ungdomlighet var det enda sättet att säkra god försäljning på sikt. Den gråhåriga kundgruppen som tidigare utgjort den största delen av Mercedes-försäljningen räckte inte längre till och BMW:s omåttligt populära 5-serie av generation E34 var nog det som fick Mercedes bägare att slutligen rinna över.
Vid en provkörning av bilarna med den nya drivlinan i Teknikens Värld sent 1989 var det inte bara det nya ”sportline”-paketet man reagerade på, hela arrangemanget gick i en betydligt ungdomligare stil än brukligt hos det tidigare så knastertorra Mercedes. Det var idel uppsluppna miner och uppknutna slipsar.
Feta, urstarka Mercedes 500E var en rak höger mot BMW M5. Starkare, dyrare, bekvämare – men mindre sportig.
Bilarna var också betydligt tajtare än förr med uppstyvad fjädring, sportstolar, mindre ratt i läder samt förstås den pigga, varvvilliga motorn och snabbväxlande automatlådan. Mercedes hade gått så långt att växlingsmönstret i de manuella bilarna hade ettan nere till vänster som gamla racerbilar! Men i sann Mercedes-anda var allt givetvis extremt subtilt genomfört, några spoiler-kit, vingar eller kolfiberpaneler var det sannerligen inte tal om.
Istället såg sportratten ut precis som en Mercedes-ratt ska se ut, bara lite mindre, sätena var lite mer skålade och hade det där vansinnigt eleganta rutiga tyget som bara Mercedes kan, och den Mercedes-typiska blanka träpanelen på mittkonsolen satt förstås kvar. På utsidan syntes ingenting förutom vackra, diskreta aluminiumfälgar.
Sportline-Mercans förträfflighet framgick tydligt i ovan nämnda Teknikens Värld-test från 1990 där medverkande 300E-24 kunde flängas runt en racerbana hur som helst, bara att sikta med stjärnan längst fram på huven och stå på. Världens bästa bil var det någon som yttrade i sammanfattningen har jag för mig.
Till 1991 års modell kom så den riktiga toppmodellen i form av Porsche-utvecklade 500E, en specialbyggd fyradörrars superbil som kom till bara av en orsak – BMW M5. Den utrustades med den köttiga V8:n i aluminium på fem liter och 326 hk från nya sportbilen 500 SL vilket innebar att Porsche kraftigt fick omarbeta chassit och bredda skärmarna för att få plats med drivlinan, en breddad spårvidd, fetare bromsar och däck.
Resultatet var en bil som knappast hade några övermän som potent långfärdsvagn men som inte riktigt kunde nå upp till agiliteten och intensiteten hos en M5. 500 E fanns endast som 4-dörrars sedan med automatlåda och tillverkades i 10 479 exemplar mellan 1990 och 1995.
Den ständiga kampen med BMW 5-serie E34
BMW 5-serie E34 – Mercedes huvudrival!
Skillnaden mellan dessa antagonister på super-sedan-arenan stämde väl överens med de skillnader som fanns mellan W124 och E34 över huvud taget. De två bittra rivalerna möttes otaliga gånger i duelltester i världens motortidningar och jag minns flera i Teknikens Värld som jag sträckläste som liten grabb.
Utfallet blev i princip det samma varje gång. BMW var lite roligare att ratta med skönare drivlina, sportigare förarmiljö och mer respons genom kurvor, medan Mercedes gav ännu lite bättre kvalitetsintryck på djupet, den var rymligare, lite mer komfortabel och kursstabil. Båda var ypperligt välgjorda, tystgående bilar som gav en särskild lyxkänsla som andra jämnstora bilar inte kunde matcha, trots närmast pinsamt skral standardutrustning hos dem båda.
BMW brukade till sist och med en hårsmån dra det längsta strået. Det ska dock tilläggas att en 5-serie aldrig skulle användas som taxi i någon betydande omfattning och det måste ju bevisa något till W124:ns försvar! Dess outslitlighet och driftsäkerhet i det långa loppet i kombination med goda utrymmen, oöm klädsel och en ypperlig arbetsmiljö för yrkesföraren torde utgöra några rimliga förklaringar.
Att W124 fungerade så bra som svindyr, ultrasnabb specialmodell samtidigt som den forslade miljoner människor under oändliga taxiresor i kraft av 75-hästarsdieslar, sätter fingret på vad Mercedes alltid har handlat om. De briljerar som tillverkare av bruksbilar såväl som av sport- och lyxbilar med vansinniga prislappar. I fallet W124 gjorde de det i en och samma modell och detta är närmast unikt i bilhistorien.
Upplevelser med W124
De flesta svenskar, och de flesta människor på jorden för den delen, har någon gång åkt i en W124 och miljoner har själva ägt en. Några av de flertalet W124-färder jag själv har gjort i mitt liv har för evigt fastnat i mitt minne.
En taxifärd jag minns var under en semesterresa till Cypern hösten 1997. Det var en svart 200D, eller möjligen en 250D, som sakta knattrade fram genom det karga landskapet. Bilen såg ny och helt osliten ut men när jag sneglade på kilometermätaren visade det sig att den hade rullat 80 000 mil! Vilken annan kärra skulle kunna göra om det?
Mitt starkaste W124-minne tar mig till min mosters makes basutrustade 200D som köptes ny någon gång vid slutet av 80-talet. Ja det var alltså den allra mest basala varianten av dem alla, något som faktiskt gjorde den än mer intressant. Det är ju faktiskt så att en bilmodells kynne, dess verkliga kvaliteter och brister, uppenbarar sig så mycket tydligare i ett ursprungligt utförande där en massa lull-lull och breda däck inte tillåts få chansen att sudda ut grundkonstruktionens egenskaper.
Denna teori får i högsta grad empirisk bäring i Sigges 200D som inte hade annan extrautrustning än metalliclackering vilket innebar handvevade fönsterrutor, plåtfälgar med navkapsel, fyrväxlad manuell låda och manuellt inställbar vänster, ja vänster!, backspegel. Den högra spegeln var nämligen elinställbar som standard och det var en ren omtänksamhet av Mercedes för att föraren skulle kunna ställa in högerspegeln utan att be passageraren om hjälp eller att behöva gå ur bilen.
Ergonomin fick helt enkelt inte kompromissas med i en Mercedes och detta resulterade i att den elektriskt ställbara spegeln var den enda elektriska prylen i bilen. Udda, excentriskt och fullständigt logiskt!
Sigges 200D var lackerad i den för W124 så populära färgen ”röksilver metallic” med en vansinnigt proper mörkbrun tyginredning. Behöver jag säga att han draperade den med överdragsklädsel? Klädseln lär väl i så fall hålla till tidens ände, eller som den legendariske motorjournalisten Calle Carlquist en gång sade: Mercedesstolarna lär stå kvar som raukar efter mänsklighetens undergång!
Den 2 liter lilla dieseln utan turbo bjöd som sagt på 75 hästkrafter vilket räckte till för att hänga med i trafikrytmen, men knappast mer. Dieselknattret var påtagligt men framfarten förblev ändå högst kultiverad tack vare bilens överlägset förfinade konstruktion i övrigt. Farsans fullsmetade, sexcylindriga Ford Scorpio tedde sig oerhört enkel i jämförelse.
Det var inte vid så många tillfällen jag hade den äran att åka i Sigges 200D men en åktur minns jag särskilt. Det var när mamma och jag fick skjuts från morfar i Yrttivaara till Gällivare, och det måste ha varit sommaren 1993. Pappa följde efter i sin nya BMW 520i (ja en E34!) och när vi minst anade det blåste han om oss i hög fart. Hornen växte omedelbart ut i Sigges panna och han tryckte gasen i botten.
Det hände väl inte något särskilt men farten ökade trots allt sakta men säkert och till slut höll vi toppfart, runt 170 km/h. Något mer odramatiskt har jag inte varit med om, Mercedesen låg lika tyst, bergstabilt och oberört på vägen som om vi hade hållit 50 km/h. Det var istället Sigges otippade reaktion att toppa sin nya Mercedes på landsvägen mot Gällivare som fick mig att tappa hakan.
Filip Ericsson
Pingback: SLÄDEN | I backspegelns skimmer