Mercedes SL R107 – Berömda Bobby-Mercan fyller 50 år

Mercedes SL-sportvagn har en speciell plats i bilhistorien och finns fortfarande kvar i Mercedes sortiment än idag. Den föddes redan 1952 genom racersportvagnen  och måsvingen 300 SL. I år fyller den berömda fjärde generationen 50 år. Vi har kört den och berättar historien! 

Det mesta av den legendariska SL-modellens stjärnglans kommer från de otaliga vinsterna i diverse glamourösa biltävlingar i det politiska och ekonomiska uppsving som rådde vid början av 1950-talet. Därefter har SL mer och mer utvecklats till en soft gran turismo eller, mer elakt, en ”boulevardracer”.

Mercedes 300 SL från 1954.

Samtidigt har en Mercedes SL alltid haft något bruksvänligt över sig, i positiv bemärkelse, på samma gång som den passar in vid vilken galapremiär som helst. En allkonstnär som kanske ingen annan sportbil i historien. Detta har gjort SL i alla generationer till tvättäkta klassiker, och kommer så att förbli. 

50-åringen, som är fokus för dagen, kallas på Mercedes-språk för “R107”. Den är inte bara jubilar utan även den mest långlivade av alla SL-generationer med hela 18 år i produktion, 1971-89. För många är den också själva sinnebilden för en “SL” med linjer så Mercedes-typiska och eleganta att lika många hakor tappas idag som de gjorde för 50 år sedan närhelst en for förbi.  

Mercedes 350 SL, 1972-79.

Varenda människa vet också hur den ser ut efter att ha skådat den i otaliga filmer och TV-serier, och ingen kan ju ha missat den röda som framfördes av legogubbe-friserade Bobby Ewing i TV-serien Dallas under större delen av 1980-talet. 

Den långa produktionstiden till trots är det endast kännare som skiljer den första från den sista årsmodellen. Det skedde dock en hel del främst tekniska förändringar under årens lopp. 350 SL och 450 SL var först ut som 1972 års modell. Båda var försedda med V8:or på 200 respektive 225 hästkrafter hämtade från företagets lyxbilar.  

Mercedes 380 SL, 1980-85.

Vid modellens nedläggning hade många men subtila detaljförändringar skett på ut- såväl som insida, och nya motorer hade tillkommit. 300 SL hade den kultiverade raka enkelkamsexan från 300E medan ett gäng V8-motorer i 420 SL, 500 SL samt 560 SL toppade programmet. De hämtades från den eviga lyxbilen S-klass och gav mellan 204 och 240 hästkrafter. Ytterst rejäla grejer även i galavagnen R107 alltså. 

1971 utgjorde R107 onekligen en hypermodern farkost som från en annan planet, med säkerhet, vägegenskaper och komfort i kanske aldrig tidigare skådat slag. Vi nedläggningen 1989 hade den istället förvandlats till en relik från det förgångna med antik aerodynamik och ergonomi och tröskverkiga V8-motorer från svunna tider. Oavsett hur vacker och glamourös den fortfarande onekligen var, fanns en modern ersättare färdig runt hörnet. 

Mercedes 500 SL, 1986-89.

Kanske förkroppsligar R107 som ingen annan Mercedes den oerhörda spretighet och kontrastfullhet som märket alltid har utgjort. Från arbetsfordon till total glamour, via torra taxibilar som fraktar folk och bagage hundratusentals mil utan knot. I alla tider har ju Mercedes-kunden utgjorts av Grace Kellys med ljuvligt svallande hår krusat i kalifornisk fartvind, såväl som den bilringade taxichauffören Dieter på ölkaféet i Berlin. 

Mercedes har alltid varit mästare på att få sina överdimensionerade sportbilar konstfulla som grekiska Gudar – kombinationen av iskallt bankkvarter i Stuttgart och Hollywoods röda mattor är makalös. 

Hur man lyckades inspränga sådan konstfullhet och glamour i detta mekanikstycke som stockkonservativa äldre herrar mejslat fram på seriösa ritbord i tyska betongbyggnader, är ett mysterium. En fråga för Skaparen. 

Överseriös som en dieseltaxi vid Checkpoint Charlie en dimmig oktoberkväll 1962, men samtidigt flamboyant som en baccarat-sugen Roger Moore vid kasinot i Monte Carlo. Mercans linjer är så klassiska, så fulländade att de torde ha skapats av Gud själv.

Jag hade för ett antal år sedan förmånen att ratta en sådan här pjäs en hel del, eftersom min pappa ägde en. Det var instegsbilen 280 SL av årsmodell 1975, den allra mest knastertorra varianten med galonklädsel, snikmotor och manuell växellåda.  

Körintrycken är för evigt inetsade i pannloben. Att sitta i Mercedes 70-talssoprtbil förnams närmast som att befinna sig i en klassisk motorbåt, med en huv som vällde fram högt upp i ens synfält, nypor som grep om ett jättelikt styrdon och ögon som fixerades vid runda mätarhus. 

Pappas 280 SL från 1975. Här med hardtop monterad.

Nöjet att dra maskinen genom växlarna var inget annat än oförskämt. Den vrålade ur sin varvglädje och spann så där vibrationsfritt, men lite rått, som bara raka sexor kan. 

Man tryckte till på tvåan för att gasa sig ur en rondell och tvåhundraåttion liksom satte sig på bakhjulen, varvräknarnålen for upp i himmelriket och det sista man önskade sig var en V8. Konstigt att inte fler kunder valde denna godbit till motor som förtjänar en helt egen artikel.  

Uppe i fart och helst på en lagom kurvig landsväg kom pappas 280 SL allra bäst till sin rätt. Bilen krympte och lastbilskänslan blåses bort. En ljuvlig tyngd och balans gav sig till känna och man tänkte att det måste ha varit superbt att vara rik även 1975. Grattis till 50 år du vackra R107! 

Filip Ericsson