Tredje generationen av Mercedes stora lyxbil S-klass presenterades i Frankfurt 1979 och fyller därmed 40 år under 2019. Det måste uppmärksammas eftersom modellen, med kodnamn W126, ur flera perspektiv är en ikon som betydde oerhört mycket för Mercedes såväl som för världens burgna bilköpare, samt för bilindustrin i övrigt.
Visserligen har Mercedes alltid haft en stor lyxvagn på programmet och visserligen började beteckningen ”S-klass” att användas först 1971. Men släktträdet i rakt nedstigande led startar i själva verket 1965 med lyxbilen med kodnamn W108. Och ända sedan dess har Mercedes största bil regerat i lyxbilsklassen.
S-klass W126 måste betecknas som märkets kanske allra mest lyckade modellserie genom tiderna. Den var ju närmast ett slentrianval för dem som var ute efter en fyradörrars lyxbil någon gång under 80-talet, särskilt bland kändisar. Från Ingmar Bergman till Robert Mugabe. Detta speglas inte minst av det faktum att de sedvanliga, burgna skurkarna i decenniets Hollywood-filmer alltid åker W126-Merca. Titta får ni se!
Den mest kända fiktive W126-föraren är förmodligen den elake huvudpersonen i TV-serien Dallas, det vill säga det hänsynslösa familjeöverhuvudet JR Ewing. Hans stora Mercedes följde ju slaviskt sin ägare genom i princip hela serien, och förblev en av huvudrollerna.
W126 besatt riktig, gammaldags Mercedes-kvalitet rakt igenom med världsledande säkerhet, komfort och slitstyrka. Därtill kombinerade designen en total märkesidentitet med en för tiden perfekt aerodynamik – ett mästerverk skapat under överinseende av märkets legendariske designchef Bruno Sacco.
Den strama formen döljer onekligen en enastående designbragd där form och funktion smälter samman till en sällan tidigare skådad symbios. Funktionell i varje detalj, allt för att uppnå minsta möjliga luftmotstånd och mesta möjliga smutsavvisning. Allt detta i kombination med övertydligt Mercedes-DNA. Denna lyckosamma designlinje präglade alla märkets bilar under hela 80-talet (och en bit in på 90-talet). Efterföljande Mercedes-modeller kunde knappast uppvisa samma formskärpa!
W126 gestaltar en välgjord, knastertorr Mercedes-stil som mejslats med stor noggrannhet och som kärleksfullt pysslades om under 15 års tid. Upplevelsen var totalt humorlös, det fanns inget insmickrande med att köra eller leva med en W126. Personlighetsdraget präglade för övrigt alla 70- och 80-talets Mercedes-vagnar. Känslan känner jag definitivt igen från pappas 280 SL från 1975. Trots att det var en sportbil var lastbilskänslan i körkontrollerna högst påtagliga!
Nej, Mercedes bilar – även de största och dyraste – var gjorda för att fungera så bra och så länge som möjligt, inte för att skänka sina ägare några lyckorus. W126 var en riktig vinthund, ett autobahnlok i dess allra riktigaste bemärkelse. Bergstabil ända upp i toppfart och kunde marcha 200 km/h en hel dag utan att bil eller passagerare kroknade ett uns.
Mercedes satsade på en genomseriös konstruktion istället för prålighet och glitter vilket resulterade i världens mest stryktåliga och bruksvänliga lyxvagn. Efter en taxifärd i Beirut i en luggsliten 280 SE för ett antal år sedan framgick bruksvänligheten för mig med all önskvärd tydlighet!
Visst var S-klass ur ett perspektiv en glamourös lyxbil, den var liksom gjord för Oscarsgalor och ambassadmottagningar i Paris eller Bryssel. Men mitt i all Hollywood-glamour präglades anrättningen av en ingenjörsmässig torrhet, en allvarsam ton som är så typisk för tyska bilprodukter från den här tiden. Och som gör 80-talets Mercedes-bilar så begärliga och aptitliga.
Märkets stora vagnar från 70- och 80-talen var visserligen svindyra men handlade mer om stora, välbyggda bilar än om glittriga lyxprodukter. Arbetsredskap för snabb, säker och bekväm transport helt enkelt.
Om detta skvallrar även interiörerna; få bilmärken har lyckats skapa en sådan interiör skärpa och igenkännlighet som 1980-talets Mercedes-vagnar. Så enkelt, så ergonomiskt, och välgjort som få andra bilar. Förarplatsen är en arbetsplats, där ergonomi och arbetsmiljö är religion. I 80-talets S-klass flankeras passagerarna av industriplast och tjock velour (eller läder) som är tänkta att hålla till tidens ände.
W126 såldes med den redan kända raka sexan på 2.8 liter och 185 hk samt en V8 i aluminium på 3.8 alternativt 5.0 liter (204-265 hk beroende på år och marknad). Det fanns också en sexcylindrig diesel. Valet stod även mellan standardkaross och en förlängd dito för bättre baksätesutrymme, SEL kallad. Till 1986 års modell fräschades vagnen upp med en lättare yttre förnyelse samt moderniserade motorer. 280, 380 och 500 blev 300, 420 och 560.
W126 fick regera i lyxbilsklassen tämligen fritt och mötte ingen svårare konkurrens förrän långt in i sitt modelliv, särskilt när BMW:s briljanta 7-serie E32 visades 1986. 1989 hårdnade motståndet ytterligare när Toyota lanserade sitt nya lyxbilsmärke Lexus med den tekniskt överlägsna LS400.
Härmed förvandlades W126 till ett gammalt tröskverk över en natt, men så hade den också fyllt tio år. Avlösningen kom 1991 i form av den mastodonta W140 (valen kallad), en ren uppvisning i teknisk briljans men också en betydligt mer arrogant och pompös uppenbarelse. Sedan dess har Mercedes S-klass fått dela tronen med de övriga spelarna från Audi, BMW och Lexus. Men på ett plan är S-klass fortfarande kung; den är fortsatt den överlägset mest sålda lyxbilen i världen!
Filip Ericsson
Underhållande läsning som vanligt, Filip. Har aldrig haft nöjet att köra en S-klass men väl andra Mercedes bilar. Inte insmickrande men väcker ändå så förbaskat mycket ¨vill ha känsla¨. Gillar sätena med refflorna som varit med så många år. Stjärnan ska förstås sitta på huven. Är man en stjärna ska det synas åt alla håll.
Tack Mats! Ja, jag håller med, äldre Mercor är så stela och korrekta och oinsmickrande, men ändå så härliga! Underlig, och unik, kombo! Älskar den där sätesklädseln och de speciella träpanelerna.