Kompakta Jaggor genom historien

SS Jaguar 1.5 Litre 1935

Med anledning av att Jaguar är på väg att pånyttfödas bland annat genom två nya bilar, en kompakt mellanklassare och en ersättare till den lite större XF, är det läge att gå igenom historien av kompakta Jaguarer som ingalunda är något nytt. 

Jaguar har tillverkat kompakta familjevagnar ända sedan starten 1922 även om Jaguar-namnet dök upp först 1935 som modellnamn på de sportiga ”salooner”, det vill säga snabba familjevagnar, som tjusade mellankrigspubliken med sina vackra karosser och goda prestanda. Företaget hette SS Cars fram till 1945 då man av förståeliga skäl (!) bytte namn till just Jaguar.

1955 välsignades världen med Jaguar 2.4, ett betydligt kompaktare och modernare Jaguar-alternativ till de stora lyxbilar man började bygga efter kriget. Det var den första Jaguaren med självbärande kaross och maken till harmonisk formgivning hade väl aldrig skådats på en fyradörrarsbil.

Sensationen fortsatte med att den nya bilen begåvades med den fantastiska raka sexan från sportbilen XK 120 som ju huserade dubbla överliggande kamaxlar, mycket sofistikerat vid den här tiden. I ”2.4” hade dock volymen minskat från sportbilens 3,4 liter och nedtrimmats från 160 till 112 hk. 2.4 fick senare ett starkare syskon i Jaguar 3.4.

Jaguar 2.4 Litre från 1955, även kallad Mark I.

I folkmun kallas den lilla Jaguaren för Mark I och det beror på att uppföljaren döptes till Mark II när den dök upp 1959. Den baserades på Mark I men fick modernare former och tog dessutom del av ett 3,8-litersutförande som med sina 220 hästkrafter gjorde den till en riktig ulv i fårakläder. En föregångare till BMW M5 kanske?

1963 visades en ny modell som fyllde luckan mellan lilla Mark II och stora Mark X – S-Type. Den följde det runda, organiska formspråket från övriga Jaguar-modeller men tillhörde en ny generation bilar som huserade den världsledande delade bakvagnen från fabulösa sportbilen E-Type. Mark II hade ju stel axel där bak. Detta gav den en överlägsen mix av åkkomfort och väghållning och dessa egenskaper kom att förbli Jaguars kärnvärde för all tid framöver.

Jaguar S-Type 1963

När Mark II och S-Type, som 1966 bytt namn till 240/340 respektive 420, lades ner 1968 var Jaguar helt utan kompakta sedaner. Nya XJ6 fick då uppgiften att ersätta alla bilar med fyra dörrar, en vagn som skulle tackla de stora bilarna från Mercedes och BMW, vilket den förvisso gjorde med bravur. Särskilt som både en långversion och en V12:a kom att erbjudas i början av 1970-talet

XJ kom därefter att utgöra basen i Jaguars modellprogram under 30 år (!) och bytte skepnad ett flertal gånger genom åren. Någon gång under 90-talet kom dock Jaguar-ledningen underfund med att man inte kunde överleva med enbart så dyra och konservativa bilar, lyxbilen XJ och gamla GT-bilen XJS var ju de enda modellerna på programmet. Kunderna behövde bli yngre och fler för att märket skulle kunna göra några vinster framöver och svaret fanns i en mindre och mer rationellt byggd vagn i storlek som en BMW 5-serie eller Mercedes E-klass.

Moderna tider: Jaguar S-Type

Retroinspirerade S-Type (1998-2007), Jaguars första försök till en mindre och billigare bil än stora XJ med massproduktion som vanliga bilar. Målet var främst att ta kunder från BMW 5-serie.

Vid den här tiden var amerikanska Ford ägare av den brittiska nationalklenoden och detta möjliggjorde förstås att man kunde tillföra de resurser som krävdes för att utveckla en helt ny bilmodell. Liksom på sextiotalet skulle den nya bilen ligga steget under den största Jaggan i storlek och fick därmed överta sin föregångares namn – S-Type.  Även karosslinjerna från originalet fick stå som modell till den nya bilen. Nya S-Type var nästan överdrivet retro i sitt uttryck och ingen kunde väl missta den för något annat än en Jaguar.

Trots Fords enorma resursbas fick bottenplatta och bakvagn delas med samtida retrovagnen Ford Thunderbird för att spara kostnader. I samma anda var den nya V6:an i grunden en Ford-konstruktion. Det var en modern pjäs i aluminium med fyra ventiler per cylinder, dubbla överliggande kamaxlar och variabla kamaxeltider för bättre drag på lågvarv. Växellådan var manuell alternativt en modern femstegad automat. Det erbjöds även en fyraliters V8 på 276 hk från sportbilen XK8.

Men för traditionella Jaguar-köpare och –entusiaster kunde en sexcylindrig motor i ”v”-formation vara nog så svårt att svälja. Märket var ju så förknippat med storvolymiga raka sexor. Faktum är dock att även den klassiska XJ till -98 års modell berövades den klassiska motortypen och fick då ta del av den nya V8:an från den likaledes nya GT-vagnen XK8. Det var ett klart uppköp rent funktionellt men nog tappade XJ:n lite av sin karaktär till följd av motorbytet och det medföljande ansiktslyftet. För S-Types del var det långt till den klassiska Jaguar-känslan.

Den gräddiga, lätt Amerika-smakande interiören i S-Type. Inte lika homogen som en BMW 5-serie.

S-Type var för övrigt en påkostad bil med chassi i aluminium, dubbla triangellänkar fram och multilänk bak. Målet var att bli vigare än en BMW 5-serie i kurvorna och nog var S-Type en stunsig, balanserad skapelse alltid. Detaljutförandet nådde dock inte riktigt upp till BMW- eller Audi-nivå. Den retroinspirerade ovala grillen var av eftergivlig plast, undersidan av huven var endast lackerad med grundfärg och så vidare.

Instrumenteringen gav vidare en ganska amerikansk smak. Inte alls dålig men knappast lika homogen eller ergonomisk som i en BMW, eller lika speciell som i en äldre Jaguar heller för den delen. Vidare var den tre liter stora V6:n på 238 hk av en ganska spetsig karaktär, något som inte stämde överens med klassiska Jaguar-värden som ju stod för sugande bottenkraft.

S-Type var trots sina brister en ganska hyvens bil, den höll ihop lika bra som tyska bilar, den var kul att köra och utgjorde ett annorlunda och trevligt inslag i den tyskgråa trafikbilden. Den tog Jaguar från en relativ lågvolymtillverkare till en massproducent av premiumbilar och säkrade därmed märkets framtid. S-Type uppdaterades vid två större ansiktslyftningar, 2002 med främst ny instrumentering, förbättrat chassi och ny sexväxlad automatlåda, samt 2004 med bland annat en välkommen modernisering av den retroanstrukna karossen. Nu såg S-Type riktigt modern ut.

Jaguar S-Type i sitt sista utförande 2004-07. Moderniserad kaross, förbättrad interiör och bättre chassi.

Motoralternativen blev fler med åren; det kom en instegsversion med 2,5-litersmotor (201 hk), en supervariant med kompressor-åtta på 400 hk samt en mycket sympatisk diesel-version med sex cylindrar och 204 hk. Vid sin nedläggning 2007 var S-Type en till åren kommen modell men en särdeles attraktiv sådan och nog hade den tjänat Jaguar väl.

Jag har kört S-Type vid två tillfällen, en 3,0 i ansiktslyft utförande från 2002 och en 2,5-liters från 2005 i det sista utförandet. Båda var trevliga bekantskaper men inga sensationer. 2,5:an var alldeles för klen på lågvarv men motorn gick lätt och fint. Trelitersmotorn passade bilen bättre med sitt kraftigare vrid på lägre varv, men vill man ha sugande bottenkraft i sin S-Type är det den fina dieselsexan som gäller. Den är dock dyrare begagnad.

Det bästa med dessa uppdaterade versioner var dock den betydligt förbättrade instrumenteringen. Den blev mer Jaguarlik i formerna och gav ett betydligt bättre kvalitetsintryck än de ursprungliga bilarna. Vid torrsim av en tidig S-Type märktes att känslan inte var tillräckligt bra.

Bättre känsla och design i uppdaterade S-Type från 2002 och framåt. Detta är en sen bil från 2005-07 som är ytterligare förfinad invändigt.

S-Type är för övrigt härlig att sitta i, läder- och träarbetena är riktigt fina, men i detaljer känns den tunnare än tyska prestigebilar, också efter uppdateringen. Jag skulle dock gärna leva med en S-Type, bara rätt exemplar dyker upp, och nog vore det roligare att susa fram i en sådan än i en Audi A6?!

De relativa framgångarna med S-Type resulterade i att Jaguar bestämde sig för att gå ytterligare ett steg nedåt i storlek och pris. Man såg möjligheten att ta en bit av den kaka som BMW:s 3-serie så framgångsrikt skapat redan under 1970-talet. Vi talar om den nisch av dyra, kompakta sportsedaner som sent omsider fylldes med ett antal konkurrenter som önskade härma konceptet. Jaguar kunde knappast ignorera denna populära, lukrativa bilklass, särskilt inte nu när den större S-Type hade banat väg för mer uppnåeliga och konventionella bilar från det brittiska lyxmärket.

Jaguar X-Type

Utvecklingsresurserna var dock begränsade och den nya bilen fick därmed utgå från den framhjulsdrivna plattformen hos korv- och mos-bilen Ford Mondeo. För att undvika att släppa ut en framhjulsdriven Jaguar på marknaden, hemska tanke, försågs den med fyrhjulsdrift. Jaguars lilla bil, X-Type, visades 2001 och gav sig rätt in i A4-, 3-serie, C-klass och S60-land.

Man ritade en kaross som såg ut som en förkrympt XJ med den typiskt upprätta sedanformen och antydan till ankstjärt. Trekantiga baklysen, dubbla runda framlysen och en huv som liksom följde formen av dem – alla Jaguar-attribut fanns där. Interiören formades också som en XJ, här fanns läder och blanka ädelträpaneler. Definitivt en trevlig miljö men nog var utförandet betydligt enklare.

V6:an hämtades från S-Type och i X-Type innebar det en 2,5-liters på 194 hk samt trelitersmotorn som här gav 231 hk. Senare anslöt en liten 2-litersvariant på 156 hk och den var enbart framhjulsdriven. En kombi och en dieselfyra dök också upp så småningom. Här var väl Jaguar-känslan så minimal den kunde bli – kombikaross, framhjulsdrift och dieselfyra från Ford!

Den trevliga interiören i X-Type, men något plastigare än i Audi och BMW.

Men med V6:a och fyrhjulsdrift var X-Type en riktigt hyfsad bil, den höll god kvalitet, den hade fina balanserade vägegenskaper och fin motorkaraktär, särskilt med trelitersmotorn. Dessutom var den ett friskt alternativ till slentrianbilarna Audi A4, BMW 3 och Volvo S60.

I det första testet av Jaguar X-Type i Auto, Motor & Sport från sommaren 2001 mötte den nya lill-Jaggan sportiga BMW 330Xi och turboladdade Volvo S60 T5. Jaguaren ansågs lyxig, prestigefull och komfortabel. Den gillades av biltestarna men kom till korta mot Volvon på grund av högre kostnader och mot BMW som var en vassare körmaskin. Som lyxbil drog dock Jaguaren det längsta strået.

Vid ett vintertest i samma tidning i början av 2002 klarade sig medverkande X-Type 2,5 bra och höll i princip lika bra klass som de tyska premiumbilarna. Särskilt köregenskaperna imponerade, som det ska vara i en Jaguar alltså, och den kändes mer bak- än fyrhjulsdriven.

När en tvåliters, framhjulsdriven X-Type mötte en Mercedes C200 Kompressor sommaren 2002 ansågs Jaguaren som en trevlig bil som var riktigt harmonisk att köra. Men mot den grundligt välbyggda Mercedesen kunde den inte hävda sig fullt ut och förlorade därmed testet.

Fina vägegenskaper i Mondeo-baserade X-Type.

X-Type blev ingen succé, modellen lades ned 2009 efter att produktionen gått på sparlåga de sista åren. Runt 350 o00 bilar byggdes sammanlagt. Någon ersättare togs aldrig fram men efter några år tänkte Jaguar om, och rätt.

Man lärde sig onekligen av misstagen och nya XE är av en helt annan kaliber. En bil utvecklad av Jaguar själva från grunden med påkostad, toppmodern teknik och en framåtblickande design istället för bakåtsträvande. Allt tyder därmed på att XE blir en betydligt större framgång än X-Type någonsin hade chansen att bli.

Filip Ericsson