Kavajen – Från arbetsjacka till finplagg

Alltid, ända sedan barnsben, har jag älskat kavajer. Jag vet inte riktigt varför men det bör ha att göra med elegansen som frammanas när man bär dem. Det är någon sorts luftig slängighet hos dem samtidigt som de sitter så stringent över kroppen. Något en vanlig jacka aldrig kan uppnå. Jeans och t-shirt? Släng på en välsydd ullblazer och vips kan man göra staden proper och fin. Idag berättar vi historien om detta härliga plagg!

Wikipedia kallar kavajen för ”kort mansrock” och plagget började användas under 1700-talet. Från början utgjorde den en ren arbetsjacka, det vill säga ett plagg som användes vid grovarbete. Kavajen användes till exempel flitigt av sjömän. Under 1800-talet utökades användningsområdet då den också blev populär som sport- och fritidsplagg. Resan från arbetsplagg till finplagg fick fart främst under 1870-talet när kostymen såg dagens ljus och detta kom att uppröra societeten betänkligt – Ett arbetarplagg i de fina salongerna!

Den franska morgontidningen Figaro (grundad 1826) skrev vid slutet av 1800-talet att:

”Om den usla kavajen nedlåta vi oss ej att tala. Och ännu mindre om kavajens usla bärare. Av vilka de flesta är på moraliskt fördärv: cyklister, skolynglingar, lantpatroner, bondriksdagsmän på hovbal och för lösdriveri varnade varietébesökare. Inte ens krigsministern bär kavaj. Så uselt är plagget. Kavajen tillhör sjöresan, ej sällskapsrummet, promenaden, teatersalongen.”

Vid sekelskiftet hade kostymen blivit etablerad som ett dagligt plagg hos vitkragarna och idag används den flitigt även som festplagg också bland bättre bemedlade människor. Den udda kavajen är fortfarande mer ett elegant fritidsplagg som fungerar på hyfsade restauranger såväl som vid kändisspäckade biopremiärer. Även om den förstås också går hem alldeles ypperligt på mer avslappnade kontorsarbetsplatser som Google, Microsoft och för all del svenska myndigheter, där den med fördel kombineras med jeans.

Mönster och material – Ull självklar favorit

Kavajer sys förstås i alla möjliga material. Naturfibrer som linne, bomull, mocka, läder och ull såväl som konstmaterial som polyester och polyamid, utgör kavajplagg idag. En kombination av flera material förekommer frekvent där ull blandat med polyamid kanske är den vanligaste.

Bortsett från en väl använd men fortfarande mycket välsittande manchesterkavaj från Bläck är alla utom en (!) av alla mina kavajer tillverkade i ren ull. Och detta har flera orsaker; materialet, som härstammar från olika typer av får och lamm, är lent, skönt och lyxigt såväl som ytterst miljövänligt. För det finns ju inget bättre än att bära en välsydd ullkavaj, vare sig det handlar om en fintrådig, slät klubba eller en grovhuggen tweed-kreation.

Kavajer utförs förstås också i en oändlig variation av färger och mönster men låt oss välja ut och beskriva några av de mest kända och vedertagna kavaj-mönstren. Och låt oss dessutom utgå från min egen kollektion! Ett vanligt, vida känt kavaj-mönster är Houndstooth, som precis som namnet antyder har en väv som liknar hundtänder genom sina ”brutna rutor”. Mönstret härstammar från Skottland och min tidlösa, svenska Sir-kavaj i svart och vitt hundtandsmönster är ett typiskt exempel.

Ullkavaj från Sir i klassisk houndstooth. Inköptes 1998, bilden är tagen midsommarafton 2011. Still going strong 2018!

Jag köpte den för runt tjugo år sedan, jag tror det var 1998. Det var vår och den bästa herrekiperingen i den lilla vapenstaden Karlskoga hade hängt ut en rad med blazers på storrea. Och då såg jag den, en houndstooth sportcoat från Sir, sydd i den härligaste av italiensk ull. På prislappen stod 2.695 kronor, en ansenlig summa för en student för tjugo år sedan. Den röda lappen visade dock något helt annat: 300 riksdaler!

Jag knep den förstås och har inte velat leva utan den. ”Porsche-kavajen” kallade jag den av någon anledning. Kanske för att den hade gjort sig så bra på en Porsche-förare? Klassisk, tidlös, oumbärlig. Det har gått tjugo år, det kunde ha gått fyrtio år, ändå är den helt modern.

I våras, efter ett intensivt sökande med ljus såväl som lykta, fann jag den ullblazer som fortfarande fattades i min visserligen redan kavajstinna klädkammare. En ljusbrun tweedkreation i urklassiskt hundtandsmönster från det svenska preppy-märket Morris kunde knappast förbises. Särskilt inte i REA-tider då utbudet av klassiska tweedkavajer i de rätta utförandena är skralt som varan i Gaza-remsans oljecisterner.

Min hundtandstweed från svenska preppymärket Morris.

Att ärmarna var lite för långa kunde knappast förta den ojämförligt sköna känslan av att ha hittat guld. Så jag tog mitt nya kvalitetsplagg och begav mig till kvarterets bästa skräddare, Afsars Syateljé i det lektorstinna myskvarteret Luthagen i centrala Uppsala.

”Oooj, vilken fin kavaj” utbrister ägarinnan alldeles spontant samtidigt som hon beundrar det ytterst välvävda tweedmönstret som innehar ett djup vilket man kan förlora sig i länge som en Tolkien-film. Det visste jag ju redan, men det är ändå skönt att få ett sådant kvitto från detta kallhamrade proffs. Herrkreationen kommer onekligt att glädja mig livet ut.

Förvillande likt hundtandsmönster är Pepita som fått namnet efter spanska balettdansösen Pepita de Oliva, som gillade mönstret. Pepita utgörs av små, små rutor i svart och vitt men kan även omfatta andra färger. Enligt vissa är pepita och hundtand samma sak medan andra hävdar att pepita skiljer sig genom helt kvadratiska rutor. Jag låter det vara osagt.

Herringbone, det vill säga fiskben på svenska, är kanske det allra mest kända kavaj-mönstret och mycket populärt hos främst tweedkavajer. Det utgörs av ett V-format vävmönster som liknar formen hos fiskars skelett. Jag äger tre tweed-kreationer med fiskbensmönster, i ljusbrunt, grått och grönt. Två av dem är från skottska, urklassiska Harris Tweed medan den gröna är en svensk Sir med ull från Italien. Alla kompletterar varandra på ett ypperliget vis även om tre fiskbenskavajer säkerligen kan betecknas som överkurs!

Herringbone x 3. Det världsberömda mönstret pryder tre av mina tweedkavajer.

Ett annat högst vedertaget mönster, det så kallade ”Glen plaid check” med sina rutor av dubbla streck, har en mer fascinerande historia. Det härstammar från 1800-talets Glenurquhart-dal i de skotska högländerna. Upphovskvinna var grevinnan av Seafield som självfallet önskade stilfulla utstyrslar till de ädla sporterna runt godset.

När så prinsen av Wales, sedermera Edward VII av Storbritannien, besökte ägorna under en jaktresa någon gång under slutet av 1800-talet (give or take) attraherades han av designen så till den grad att han själv började bära plagg med de spännande rutorna.

Edwards sonson, prins Edward av Wales (sedermera kung Edward VIII och Duke of Windsor), kom därefter att popularisera glen plaid-mönstret och sålunda göra det känt för en större publik. Framöver kom Sean Connerys James Bond-karaktär såväl som Carry Grant att genom filmduken ytterligare visualisera glen plaid för en stiltörstande världspublik.

2 x Prince of Wales check. Den bruna från Jaffrain kompletteras väl av den grå från Tommy Hilfiger!

Suget efter en ullblazer i detta mönster (i folkmun kallat Prince of Wales check) blev till slut olidligt. Ett stort svart sår i kavajgarderoben som endast kunde läkas genom att fylla på med Kung Edwards älskade rutor. Det räckte dock med att gå upp på vinden och rota lite – och Voila! Mitt orättvist bortglömda, tjocka ullflanell-plagg från det numera insomnade franska väveriet Jeuffrain täppte till hålet till hundra procent!

Tommy Hilfiger i Prince of Wales check

Men en brun måste ju också kompletteras med en grå! När ett riktigt kvalitetsplagg från amerikanska preppy-märket Tommy Hilfiger dök upp för en spottstyver var det bara att kapitulera. Men 74 % ull? Jo, jag har syndat big time och gått polyamid. Inte lika lyxigt som ren ull och en miljöbov dessutom. Däremot ökar slitstyrkan när detta konstmaterial blandas in och den lär aldrig – aldrig! – slitas ut. Vidare sitter den grå Prince of Wales- kavajen så snyggt att det bara är att gratulera mig själv.

Ett lite udda men mycket elegant kavaj-mönster är det som kallas för Bird’s eye som, i brist på en bättre förklaring, utgörs av en prickig diamantstruktur som ger ett raffinerat djup i tyget. Min bruna, nyinköpta sportsjacket från Polo Ralph Lauren är ett synnerligen attraktivt exempel på det.

Preppy-kavaj i italiensk ull från Polo Ralph Lauren.

Den vithårige, äldre gentleman som lotsade mig igenom det digra, exklusiva kavajbeståndet på Upsalas bästa herrekipering visste vad jag ville ha mer än jag själv. Efter några sekunder trollade han fram det bruna ullplagget från den amerikanska (men Italien-sydda) preppy-ikonen. Len som en nyfödd Cocker spaniel, diskret som en Mossad-agent i Sanaa.

Märket skriker preppy, det vill säga amerikansk överklass-yngling med intresse för rodd och tennis, men denna sportsjacket ger mer en aura av nämnda överklassynglings pappa, fritidsklädd inför cock-tail hour på sommarresidenset någonstans i New England.

Polo-blazern är dock nedtonad till den grad att jag kan bära den, och njuta av den, på mitt anspråkslösa kontor i offentlig förvaltning utan att den väcker misshaglig uppmärksamhet. Sydd i Italien sitter den ledigt men stringent, den är tunn och lätt samtidigt som den är tämligen välsittande. “A slim, modern fit define the Connery silhouette” säger Ralph Lauren själva. En riktig piprökarkavaj, perfekt till mellangrå flanellbyxor i vintage-stil men också vansinnigt snyggt till jeans för en mer vardaglig stil.

”Sports jacket” i lammull och windowpane-mönster från tyska Eduard Dressler.

Ett anrikt mönster som förblivit populärt till dessa dagar är de större kvadratiska eller rektangulära rutor som kallas för Windowpane. Min nya ullkavaj från tyska konfektionsspecialisten Eduard Dressler i klassisk brittisk stil är ett angenämt exempel. Trots det tyska ursprunget är den engelska hållningen total: mönstret har väl klätt den brittiska överklassen i 200 år eller så, liksom dubbel-sprunden så att man sitter fint på hästsadeln också under årets rävjakt. Eller så var det tänkt i alla fall.

Utöver alla nämnda mönster ovan, finns flera olika typer av klassiska kvadratiska rutor med ursprung från Storbritannien. Vi har graph check, tattersall, gingham, shepherd’s check, gun club check, tartan och madras. Det tar liksom aldrig slut och om dessa rutor får vi helt enkelt berätta mer om en annan gång!

Visserligen är jag med stor sannolikhet helt galen, jag har väl alltför många kavajer i min ägo. Jag skulle väl egentligen kunna leva helt utan dem, skulle kunna gå runt i t-shirt och stickad tröja som Fiat-presidenten Sergio Marchionne (som uppenbarligen klarar karriären helt utan kavaj) hela dagarna utan att mitt liv skulle bli sämre för det.

Men plaggen är inte bara plagg, de är lika mycket samlarobjekt och klenoder. Ungefär som att ha tio exklusiva klockor i en sammetslåda, ett knippe sportbilar i garaget eller sällsynta fjärilar i ett glasskåp, skänker kavajerna glädje och livskvalitet, när man bär dem såväl som när de hänger i garderoben.

”Sports jacket” i mini-pepita från Oscar Jacobson. Farfar-kavajen kallar jag den!

Alla mina kavajer tål dagligt bruk utan vidare och är därmed inte undangömda som en gammal Jaguar E-Type. De används alltså regelbundet – på jobbet, vid helgspatserande i staden samt till fest. Oavsett evenemang skänker de en properhet som är högst själavårdande.

Vad som möjliggör detta är att de håller en tillräckligt god kvalitet för att uppnå den rätta stringensen. Vilka tekniska egenskaper som förutsätter det vill jag inte gå in på här, det är jag för okunnig för. Sajter som King, Manolo och Gentleman’s Gazette är betydligt bättre på sådant. Googla in och läs där vad som kännetecknar en kavaj av god kvalitet!

I sanningens namn finns fler kavaj-guldkorn än ovan nämnda, i min garderob. Vi har den eleganta middags-blazern från J. Linderberg i tunn, marinblå ullflanell. Vi har den klassiska klubbkavajen från Oscar Jacobson och den ljusgrå farfar-kavajen från densamma. Den senare i någon sorts mini-pepita som gastar smak och kvalitet mot varje betraktare. Sist men inte minst har vi den sparvgrå tweeden från Tiger med sina smala slag som  flirtar lite med det goda 60-talet. Men det får vi berätta mer om en annan gång.

Filip Ericsson