En av de mer utskällda prestigebilarna i historien, Jaguar XJ-S, fyller ett halvt sekel just i år. Det måste firas! För den oälskade GT-vagnen med sin säregna karossform kom att förbli ett stående inslag i Jaguars program i tjugo års tid. XJ-S är därmed en av de allra längst levande modellserierna i historien.
Jaguar XJ-S fick den högst otacksamma uppgiften att ersätta den ikoniska E-Type 1975 och föddes i en svår tid för märket. Jaguar var sedan tidigare berömt för sina ultravackra lyx- och sportbilar som bländade med pionjärskap i avancerad teknik och en sensationell prisvärdhet gentemot konkurrenterna, en högtid i märkets historia som pågick under flera decennier på 40- 50- och 60-talen.
Men när champagne-skålandet efter den sista succén, den fabulösa XJ6 med premiär 1968, hade lagt sig väntade tuffare tider av oljekris, förstatligande och svåra kvalitetsproblem vars konsekvenser kom att förfölja märket under decennier.
Jaguar E-Type, som gjorde en aldrig tidigare skådad succé vid Genéve-salongen 1961, förvandlades till en ganska stor och tung pjäs mot slutet av sin levnad, med förlängt axelavstånd och installationen av en 5.3-liters V12-motor 1971.
Efterföljaren, XJ-S, fullföljde utvecklingen mot en större, tyngre och mer gran turismo-betonad coupé, och när den visades för publik för första gången i Paris 1975 var Jaguars tid som sportbilstillverkare definitivt över.
XJ-S var en udda typ och svår att smälta för de traditionella Jaguar-entusiasterna, och för de flesta andra också för den delen. Efter de runda, organiska formerna som mejslats fram så framgångsrikt genom åren var XJ-S ett komplett trendbrott med sina kantigare linjer och högst säregna akter. Den fula ankungen var född.
Under skalet återfanns den nya tolvan som var en relativt lätt konstruktion men som samtidigt sög i sig rejält med bränsle. Den trestegade automatlådan hjälpte föga och gav den nya ”sportvagnen” en än mer tillbakalutad – läs amerikansk – karaktär.
Det ska dock påpekas att XJ-S kunde prestera och var betydligt mer potent än den kändes, med en del ”gummisnoddskänsla” och distans i körupplevelsen. Baserad på det utmärkta chassiet från sedanen XJ6 kunde den föras fram i mycket hög fart på kurviga partier, samtidigt som fjädringen var känslig och komfortabel som få, precis som hos sedan-brodern som ju saknade motstycke i kompromissen mellan väggrepp och komfort.
V12-motorn hade turbinlik gång och i kombination med den mjuka automatlådan kunde XJ-S ge fart som om en osynlig jättehand föste den framåt, överensstämmande med det sätt på vilket Bentleys bilar kunde kännas.
XJ-S föddes dock i helt fel tid och den stora, tunga bilen sålde dåligt i spåren av oljekrisen och dålig kvalitet till följd av brittiska statens övertagande av märket. 1981 räddades den döende modellen av att den begåvades med en uppdaterad motor med fler hästkrafter och lägre förbrukning, lyxigare interiör och högre kvalitet, och nu tog försäljningen fart.
XJ-S kom hädanefter att bli en betydande del av Jaguars försäljning och ett självklart och uppskattat inslag i den engelska gatubilden under många år. XJ-S förblev brittisk som Yorkshire pudding.
1983 kom en sexcylindrig version i form av XJ-S 3.6 som innebar premiär för märkets nya raka sexa, AJ6, som gick att kombineras med en manuell växellåda från Getrag. Samma år introducerades en Cabriolet-version med en form av targatak, en bil som för övrigt förblev prinsessan Diana val.
1988 kom den helöppna cabrioleten som gav modellen ytterligare en stark försäljningsinjektion, särskilt i USA.
Till 1992 års modell moderniserades XJ-S med en genomgripande facelift varpå namnet ändrades till ”XJS” utan streck. Karossen filades till och fick modernare front och akter, motorerna modifierades genom en fyralitersversion av den raka sexan (223 hk) samt en lättare uppdatering av den gamla tolvan som nu gav 280 hk. Vidare förbättrades interiören med bland annat nya instrument och en modifierad mittkonsol.
1993 installerades den nya V12-motorn på sex liter i XJS och med sina 308 hk blev det ordentlig fart på den gamla GT-bilen. Toppfarten låg på 250 km/h.
En sista uppdatering skedde 1994 då den sista versionen av den raka fyraliterssexan (AJ16) också kom XJS till godo. Moderniserad bottenplatta med förenklad/förfinad konstruktion gav rationellare tillverkning och tystare gång, och en plattform värdig den spolformade efterträdaren, succébilen Jaguar XK8. Vid det här laget hade kvaliteten också blivit riktigt bra, definitivt i fas med de tyska konkurrenterna.
Nedläggningen skedde inte förrän 1996 i och med en speciell Celebration-serie av ett begränsat antal coupéer och cabrioleter vilka båda härbärgerade den nya raka sexan, här med 241 hästkrafter.
XJS väsen
Att se XJS som en ful bil är för mig obegripligt. Visserligen har jag möjligtvis fått ett stänk av anglofil-sjukan, men proportionerna är utsökta och den låga hållningen ger den en elegant, sportig flair på ett härligt gammaldags vis som är närmast unik för Jaguars skadeskjutna GT-vagn.
Jaguars bilar har alltid varit av en särpräglad natur, det har aldrig funnits något liknande, och även vagnarna från från 1980- och 90-talen skänkte en egenartad aura som saknade motstycke på bilmarknaden.
Under en snabbintervju under bilsalongen i Genève 1994 frågade Teknikens Värld en PR-man på Rolls Royce vilken hans favoritbil på mässan var. Han svarade ”Jaguar, vilken som helst. Det är bilar med klass, lika sköna att köra som att se på”.
Och nog slog han huvudet på spiken där. Den här tidens Jaguar-vagnar var ojämförligt kultiverade på något vis. Studera en Jaguar från 1980-talet och notera hur man till exempel arbetade med krom, hur perfekt det omringade och framhävde karossernas lätta, eleganta penndrag, allt för att ge vagnarna en ojämförligt dyr och lyxig känsla, utan att det blev ett uns pråligt.
Studera de snyggt skurna fåtöljerna draperade i det bästa av läder, de vackert integrerade träbitarna runt om i kupén och de varsamt strösslade krominslagen. De här vagnarna osar gamla pengar, trots att de alltid har varit särdeles prisvärda jämfört med sina ofta tyska konkurrenter. Och detta gäller i högsta grad även för XJ-S.
För två välbeställda personer på väg från någon europeisk metropol ned mot södra Frankrike skänkte få bilar långresekvalitet som en XJ-S. Den utgjorde ju själva urtypen för en sann gran turismo, det vill säga en stor, frontmotoriserad coupé som ska frakta två välbeställda resenärer tvärs över kontinenter på elegantast och snabbast möjliga vis. Och faktum är att de utgör alldeles delikata långresejärn fortfarande idag – om de är i gott skick.
Att se en tassa fram i trafiken – det händer inte ofta – får åtminstone mig att tappa hakan. Den berömda V12-motorn har dunmjuk gång och i den engelskt återhållsamma, läderklädda kupén råder passande bibliotekstystnad. En drömvagn kort och gott.
Filip Ericsson