I en suvifierad, elektrifierad, smartphoniserad och Trumpifierad värld är det skönt att något är beständigt. Urklassiska Jaguar XJ är exakt det. Den står fortsatt starkt i snålblåsten som ett trygghetens utropstecken och värmer en traditionalists hjärta. I år fyller den brittiska lyxbilen 50 år och det måste förstås firas med buller och bång. Låt oss kika på historien!
När Jaguar XJ6 presenterades i London hösten 1968 var den en ren sensation, ingen hade någonsin sett något så avantgardistiskt eller sofistikerat. Modellen ersatte märkets alla sedan-bilar – den kompakta Mark II, mellanvagnen 420 och stora lyxbilen 420 G. XJ6 var en stor bil men mer formad som en fartfylld sportsedan för att fylla igen alla dessa luckor på en och samma gång.
Jaguar XJ6 Serie I, 1968-73.
Med en modern formgivning som tog Jaguar-designen in i framtiden, en avancerad delad bakvagn hämtad från Jaguar E-Type samt den berömda XK-motorn, hade man skapat en lyxvagn med vägmanér som aldrig tidigare skådats i en fyradörrarsbil. Den stora XJ:n gick som en ren sportvagn genom böjarna.
XJ6 var dessutom prisvärd, betydligt billigare än tyska lyxvagnar, och samtidigt vacker som en dag. XJ6 ansågs – och anses fortfarande – som en av de snyggaste fyrdörrarsbilarna genom tiderna. Att den mer än en gång erhöll epitetet ”världens bästa bil” spädde bara på mystiken. Ända sedan dess har XJ utgjort en grundbult i märkets flamoyanta palett såväl som i dess varumärke.
Läder, trä och sportiga instrument, men inte högsta kvalitet. Härligt tunn bakelitratt! Den mysiga interiören tillhör en XJ12 Serie I, 1972-73.
XJ6 drevs av nämnda raka XK-sexa som erbjöds i versioner på mellan 2.8 och 4.2 liter. 1972 begåvades bilen även med märkets nya V12:a och den legendariska XJ12 var född. XJ uppdaterades kontinuerligt: Serie II dök upp som årsmodell -74, en mild uppdatering som mer kändes som ett steg tillbaka med plastigare interiör och en alltmer bristfällig kvalitet. Utrusningen i Jaguar-fabriken var nämligen ålderdomlig, arbetsmoralen var låg, strejker härjade över hela Storbritannien (liksom hos Jaguar) och moderna kvalitetssystem lyste med sin frånvaro.
1979 dök XJ Serie III upp och utgjorde en betydligt gedignare förnyelse – nu var modellen redo att ta sig an 80-talet. Formen signerades Pininfarina och uppfattades som betydligt mer modern samtidigt som kvaliteten, efter en del inledande problem, var mycket bättre än tidigare.
Jaguar XJ Serie III, 1980-86. Tillverkningen av XJ12 och Daimler Double Six fortsatte dock ända till 1992!
Jaguar hade slagits samman med bilkoncernen British British Motor Corporation (BMC) 1966 och förstatligades 1975. 1980 blev man åter ett oberoende företag varpå en ny ledning tog vid med den framgångsrike industrialisten John Egan vid rodret. Han inledde genast en omfattande modernisering av fabriken i Castle Bromwich, nya Japan-inspirerade kvalitetskontroller infördes och kraven på underleverantörerna ökade dramatiskt. Serie III förblev därmed den kvalitetsmässigt bästa Jaguarbilen dittills, och försäljningen ökade i motsvarande grad.
XJ Serie III var dock samma grundkonstruktion under skalet med samma gamla XK-motor (dock bränsleinsprutad), och det skulle dröja till 1986 innan en helt nykonstruerad skapelse skulle visas för världen. Men Serie III skulle fortsätta sin livsbana parallellt i sitt tolvcylindriga utförande ända fram till 1992, vilket betyder att första generationens XJ levde i hela 25 år! Vid det laget var den förstås inget annat än en dinosaurie från en svunnen tid.
Jaguar XJ40, här i form av den lyxigare Sovereign, 1987-94.
XJ40, som var det interna kodnamnet för nya XJ, presenterades 1986. Det var en stor händelse i England när den klassiska XJ6 skulle ersättas med en helt ny bil och ambitionerna var höga. Den nya bilen skulle bli bättre på alla plan inom kvalitet, rostskydd, bränsleförbrukning, utrymmen och vägegenskaper.
En ny rak sexa om 3.6 liter och 24 ventiler ersatte den antika XK-motorn och sedermera lyckades man även stoppa ner den berömda tolvan under huven, nu i ett kraftigt modifierat utförande på 6 liter.
Jaguar XJ med kodnamn X300, 1995-97.
Men den kantigare designen fick kritik, press och allmänhet saknade de klassiska Jaguar-linjerna som etsats fast i deras medvetande ända sedan 1968. Nog såg den modernare ut än förr men CW-värdet på 0.37 imponerade knappast i en tid där tvålkoppar som Audi 100 och Opel Omega hade erövrat världen.
1994 kom en kraftigt modifierad XJ40 kallad X300 som mottogs mycket väl, trots den något daterade tekniken under skalet. Den nya bilen återfick mer klassiska linjer och den uppdaterade raka sexan med sina vackra kamkåpor i magnesium var en frisk fläkt, särskilt i det urstarka kompressorutförandet på 320 hk. Men nu märktes att konkurrenternas nykonstruerade bilar hade sprungit ifrån.
Jaguar XJ 2003-2009. Avancerad aluminium-konstruktion men klassiska linjer.
X308 kom 1997 och innebar en uppdaterad X300. Den kändes därför gammal redan som ny, men endast vad gäller karosformen. Under skalet fanns nämligen Jaguars helt nya V8 i aluminium och en modern femväxlad automatlåda.
2002 var det äntligen dags för en helt ny XJ (X350) och det var alltså endast den tredje sedan 1968! Med en hypermodern space frame-konstruktion helt i aluminium men med klassiska, konservativa linjer togs XJ in i 2000-talet. Även insidan gick i samma gamla stil men med modern ergonomi och moderna attiraljer. X350 var en riktigt fin lyxvagn som i stort sett kunde hålla tyskarna stången, men den traditionella XJ-formen tog knappast köparna med storm längre.
Jaguar XJ som den ser ut idag. Kanske lika nyskapande som 1968. Avantgarde!
Därför tog Jaguar ut svängarna ordentligt när nuvarande XJ skulle konstrueras. Den visades 2009 och hade samma typ av moderna aluminiumkonstruktion som tidigare. Men outsägligt avantgardiska linjer enligt märkets nya formspråk som inletts något år tidigare tog stor-Jaggan till helt nya höjder. Inte lika klassiskt vacker som en äldre XJ men betydligt mer spännande för dagens publik som sett sig trött på den evigt evolutionerade XJ-formen.
Då jag växte upp under XJ40-eran älskar jag framför allt 90-talets Jaggor. Idag framtår de som urtypiska Jaguarer, de innehar den där svårförklarliga magiken från tidigare bilar och uppfattas som ”äkta” på ett sätt som Jaguarer aldrig gör idag. Den långa, låga XJ-karossen skänker onekligen konstfullhet åt en modern, svensk gatubild när helst den dyker upp. En blomma på en grå parkeringsplats. Ändå är de så pass moderna att de kan brukas i dagens trafik.
Min alldeles egen Jaguar XJ Serie I – i skala 1:43. Det är dock lyxversionen Daimler.
Gemensamt för dem alla är en alldeles särskild känsla som alla äldre Jaguarer förmedlar. Det är sportigt på ett sådant där gammaldags vis som tarvar tweedkeps istället för luftbubbelfyllda löpskor. Man sitter lågt med en svällande huv tronande nästan vid ögonhöjd, som i en klassisk sportvagn.
Blanka valnötsrotspaneler pryder kromberikade interiörer och ytterst välspänt kvalitetsläder spänner över vackert formade fåtöljer. Ofta inramade av äkta brittisk piping, kanske i karossens färg. Rejäla bottenstarka motorer skänker sedan körkänsla som moderna bilar aldrig kan matcha.
Jaguar XJ tillsammans med William Lyons, pappa till XJ och grundare av Jaguar, och anställda på Jaguarfabriken vid slutet av 60-talet.
Mina egna erfarenheter av Jaguar XJ är begränsade. Utöver ett flertal tillfällen av torrsim hos handlare och på bilsalonger sträcker de sig till en åktur i en XJ12 Serie II (jag tror det var en -79:a) samt en provkörning av en XJ6 4.0 Sport från 1994, sista årmodellen av XJ40. Den ägdes för övrigt av dåvarande försvarsattachén i Washington. Gamla XJ12 bekräftade ryktet om en ytterst sofistikerad och tyst skapelse medan attachéns XJ6 gav ett habegär som fortfarande ekar i skallen – underbar att skåda och en ytterst skön vagn att smyga runt i.
Åtminstone jag glor länge efter en XJ närhelst den tassar förbi i trafiken, oavsett årgång. Man kanske kan ringa in själen hos den med orden från en BMW-representant på Genèves bilsalong 1994. Han fick frågan vilken bil han gillade mest på mässan: ”Jaguar, vilken modell som helst. De är lika sköna att köra som att se”. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!
Filip Ericsson