Jag satt och nötte E4 i pappas gråa BMW 320, på väg mellan Uppland och Värmland. Det var tidigt 00-tal och jag var sommarlovsledig student. Resan skulle ha varit utomordentligt tråkig och händelselös. Om det inte hade varit för den där mörkblå Rollsen som höll mig sällskap i tiotalet mil!
Dess sirliga, pondusfyllda karosslinjer lyste upp hela min värld, där Rollsen med ett lätt, graciöst gungande svävade fram över asfalten. Inne i den skinn- och ädelträdraperade lyxkupén befann sig två välklädda äldre par – de vita välkammade kalufserna framgick med all tydlighet – med de blommiga, hattförsedda damerna placerade i baksätet. Det var en Rolls Silver Spirit från första hälften av 90-talet, en modellserie jag sedan barnsben har varit svag inför – Jag var fyra år när den presenterades 1980.
Dessa boxformade, aristokratiska eleganter med sina rejäla yttermått och stora tyngd utgör ju i princip en brittisk institution. Gammaldags men samtidigt tidlösa, med en air av gammal, brittisk överklass. Så konservativt att Rolls Royce informationsavdelning närmast fick be om ursäkt vid införandet av aluminiumfälgar och läderratt vid 90-talets början. Fälgarna fick döljas av en kåpa så att de såg ut som de gamla fälgarna. Och alla Jeevsar där ute lär väl ha satt teet i vrångstrupen när de märkte att den gamla bakelitratten var ersatt med något så juvenilt som en läderkringla!
I denna miljö reste sällskapet som jag förföljde under ett flertal mil. En unik, överdådig förarplats, men betydligt mer gammalmodig än pappas kyligt perfekta BMW!
Filip Ericsson