Mötet fortskred. I ett alltför belyst rum med bord och stolar, snävt formgivna i ljust myndighetsträ. Han hörde intet, de monotona rösterna malde på om ingenting. Hans hörsel var domnad, immun mot stimuli. Han vände sakta på sitt glasögonförsedda huvud, tittade ut genom fönstret på en grå, men ändock himmel. Han hörde längre inget alls. Helt plötsligt befann han sig annorstädes. Bland bördig nordfransk jord.
I motsats till hans ungdoms drömmar hade han, oåterkalleligt som det verkade, fastnat i det svenska ekorrhjulet som en husfluga på en klädrulle. Han trodde inte att det, ekorrhjulet, skulle fånga även honom, som det ju hade fängslat miljoner andra världsmedborgare sedan skapelseberättelsens begynnelse.
För en sekund var det bara svart. Men så blev det ljust. Den ljumna sanden smekte hans fötter och trängde upp mellan hans nakna tår. En blekvit sol trängde fram genom en disig himmel, han kisade. Vind och vågor slog mot granit och dånade i hans huvud. Ett plågat leende sprack upp bakom ett par svarta Wayfarer-glasögon – ett leende som på en sekund, omärkligt, ändrade karaktär. Helt plötsligt såg han levande ut igen. Filtret som hämmat hans själ så länge var borta som genom en gest med ett trollspö.
Han hyrde ett stenmurat lanthus runt lövskogarna i sydöstra Bretagne. Han hade som av instinkt letat sig en bit utanför medeltidsstaden Vannes. Huset var hans bästa terapeut. Breda, mörka träplankor rundslitna av hundraårigt liv, smekte hans fotsulor. Rustika trämöbler som bevittnat sekler av månget livsöde skänkte värme och lugn åt hans angripna själ. I ladugården hade han hittat en ljusgrön Renault 5 från 1984, dammtäckt av år i glömska, blekt av ett svunnet liv i fransk sommarsol. Han hade spolat den ren och låtit Émile Grévy, byns lokala mekaniker, snäppa på ett knippe däck och byta olja.
Därefter hade hans franska lilla vintage-vagn plikttroget följt honom varthelst kosan styrt. Han och hans Renault hade gjort kurviga små vägavsnitt i omgivningarna runt Bretagne osedligt osäkra, däckskrik och rusande folkmotor hade sjungit ikapp med ortens trädfåglar.
Strängt taget var han ingen utpräglad frankofil. I garderoben hängde ett par urskotska tweedkavajer i olika kulörer för kylslagna dagar, och i skåpet stod ett par flaskor skotsk whisky för dagar med behov av extra själavård. Men hans leverne blev allt franskare ju längre tiden fortskred. Han gillade att högt för sig själv säga att han ”drack vin och läste romaner och gick promenader längs stormig Atlantkust”. Han skrattade till åt sig själv och bet en hederlig bit av det saftiga lantbröd som hade medföljt hans väl tendensiösa picknickkorg ut till havet.
En något egendomlig, men, måste han för sig själv erkänna, behaglig känsla av språkresa sköljde över omgivningen där han satt med bruna sommarfötter nedstuckna i sanden och blickade ut över ett lätt krusat vatten. Solen tryckte som en mödosam arbetsplatsträff mot hans anlete och havsbrisen skapade en sövande symfoni i samverkan med en svalnande Renaultmotors bekanta tickande. Han var lycklig. Han var fri. T-shirten var randig och hans tunna benkläder vida. Jo, nog började en fransman växa till inuti honom. Det var snart bara hans nordiska folkskygghet som avslöjade faktum.
Han grävde i korgen. En fuktpärlad vinflaska kylde hans hand och kändes bra. Muscadet-vinet smakade himmel, Brillat Savarin-osten smälte på hans tunga och smekte hans gom. Statsmannen och författaren som gett namn åt osten, Jean Anthelme Brillat-Savarins ord hade fastnat i hans sinne: Un dessert sans fromage est une belle à qui il manque un œil. – En dessert utan ost är som en skönhet som saknar ett öga. Han lade sig på rygg i naturens väldiga sandsäng och log.
Under händelselösa dagar påtade han i trädgård och putsade på Renault. Under regn satt han under skiffertak och njöt av romantiskt, omisskännligt smatter. Han mindes sin barndom och en tår trollades fram ur hans öga. Bekymmerslös ungdom och svenskt sommarregn var hans himmel, hans svunna barnaliv. En vindpust kom från ingenstans, han rös och drog filten närmare sin besudlade kropp. Ensamheten svepte över honom som en plötslig tiggarsvärm i Delhi.
Dagen därpå tog han sig in till byn och hyrde en proper Peugeot 508 i mörkblått. Han tänkte av någon anledning på tjejtjusaren Jacques Chirac och kände sig luftigt elegant. Färden bar mot Paris. Lätt och snabbt susade milen bort. Kupén var svalt förfinad som en förstaklassvagn på ett högteknologiskt Bombardier-tåg, franska kvinnoröster sjöng som småfåglar i högtalarna och gjorde färden kort.
I ett tidigare liv hade han aldrig klarat trafiken i Paris. Idag infann sig en distans som gjorde det lätt som en pistolkolv i balsaträ. Han lämnade den svala Peugeoten och satte sig på ett slumpmässigt valt utekafé. Han hade ansträngt sig för att se ”Paris-rätt” ut. Tunn bomullskavaj i mellanblått, vit linneskjorta med kort ärm, babyblå bomullsbyxor med smala, lite uppvikta ben, mörklila mocka-loafers utan strumpor och slutligen hans wayfarers över ögonen. Endast en non-galant parkerad vespa saknades. Han kunde förstås inte se lika avslappnat cool ut som en riktig Parisare, och någon vacker franska strömmade heller inte ut från hans mun. Men det dög.
Han mumsade på galettes och sippade mustigt kaffe, tände en cigg och blickade ut över folkvimlet. Svala långbenta fransyskor blandades med kufiga kutryggar sugandes på luggiga cigariller. Han tänkte att Frankrike måste vara det mest stereotyp-befläckade landet i världen. Av någon anledning kom han att tänka på den till Ryssland förlorade nationalhjälten Gerard Depardieu.
Han vaknade till ur sin dvala med ett knappt märkbart ryck. Han var dåsig som en nyopererad blindtarmspatient, en tunn dregelstrimma hade hittat ned längs underläppen. Rösters malande fortgick som en kaffekvarn på Starbucks i rusningstid i det alltför ljusa mötesrummet. Det tog honom ungefär en halv sekund att brutalt bli varse om att han obarmhärtigt hade kastats ur sin franska livsbubbla och satt fast kvar i det svenska kontorsfängelset. En metertjock betongvägg av naken förtvivlan föll över honom med ett brak.
Han hörde orden men förstod inte vad de betydde. Inget de sa tycktes ha någon mening eller något mål. Efter den eviga sessionens slut vacklade han fram i korridoren som en levande död med träsmak ömmandes i sin gump. Han nådde sitt rum med svettvåta armhålor, slet av sig sin kavaj och satte sig framför datorn. Han stirrade med blanka, livlösa ögon in i skärmen. Han vet inte hur länge. Till slut slängde han ett öga på sin Omega-klocka. Lunch.
Han drog på sig den tunna, brittiska ullkavajen och steg ut. I korridoren möttes han av en äldre dam högst ingrodd av ett helt liv i den offentliga kontorskulturens nedtryckande organism. Hon frågade honom varför han inte var på sin handledning. Han mumlade något och gick förbi henne med en icke hörbar argumentationssalva skvättande efter sig, snäppte på sina wayfarers och steg ut i den bleka vårsolen. Alltid något.
Det var kyligt, men han knöt den skottska halsduken runt manken och satte sig på en lunchrestaurang med trottoarservering ett säkert avstånd från den bruna tegelbyggnad som föreställde hans arbetsplats. Chile 1973 poppade upp i hans tanke. Han beställde en fiskrätt och ett glas kyld fransk Chardonnay. Började olyckan vända nu? Var detta verkligt? Sedan började planer smidas.
Filip Ericsson