Det finns bilmodeller genom historien som av olika anledningar avskys av motorjournalister och folk i allmänhet. Bland dessa halvmesyrer finns dock många riktiga guldkorn, fantastiska vagnar som tillhör mina absoluta favoriter. Så låt mig presentera ett riktigt mellanspel, något helt bortglömt och ointressant för de flesta, men en riktig höjdare för mig – Ferrari 348!
Ferrari hade det svårt vid slutet av 1980-talet. Volymbilen 328 var visserligen fortfarande vacker som ett chateau men likväl en urgammal konstruktion med halvdan byggkvalitet. Den fula ankungen Mondial var både gammal och ful och den pensionsfärdiga, missförstådda GT-vagnen 412 var det ju ingen som ville ha.
Testarossa ska vi väl inte ens tala om, en urtidsödla redan som ny (jo, jag gillar den också). Nej, Ferrari var i skriande behov av ett nytt modellprogram och först ut var 348 som fick den otacksamma uppgiften att ersätta den eviga 328-klassikern.
Stringenta detaljer och total harmoni i proportioner ger en elegant helhet hos missförstådda Ferrari 348. Här en ”tb” med täckt kaross.
Underverket visades på Frankfurtsalongen 1989 och egentligen var det väl ingen som klagade. Den nya Ferrarin var snabbare och starkare, rymligare, mer välbyggd och användartålig. Vidare hade Pininfarina ritat en modern såväl som klassisk Ferrari-design med en del Testarossa-vibbar. Gott så.
Men bilen kom i en svår tid av världsekonomisk kollaps och den bjöd inte direkt på några överraskningar – 348 var en pliktskyldig uppdatering av den gamla magnum-Ferrarin vars Hollywood-glamour helt enkelt överträffade nykomlingen. 348 fick också kritik i pressen för giftiga vägegenskaper som gav den ett (oförtjänt) dåligt rykte.
Modellen glömdes bort och 1994 kom efterföljaren – Ferrari F355. Högteknologisk som en NASA-raket med fem ventiler per cylinder, slätt aerodynamiskt underrede för perfekt luftflöde under bilen, och sekventiell växellåda för första gången i en Ferrari. Bilen slog ner som en bomb och snart skulle varenda fotbollsstjärna ha en. 355 var överlägsen det mesta men hur kul är det egentligen? Och nog är väl den stramare 348-karossen mer karaktärsfull och stringent alltid?
På något sätt känns det som att den tekniska överlägsenheten och rejsiga F1-känslan gör 355, liksom efterföljande Ferrari-modeller, något kliniska. De saknar på något sätt de tidigare bilarnas charm och karisma. Där Ferrari-bilarna från förr var konstfulla och romantiska tycks nyare modeller jaga varvtider till förbannelse.
Se en 348 i trafiken, lyssna på den, och säg om jag ljuger när jag påstår att den är en mer själavårdande, fylligare uppenbarelse än en 430 eller 458? En Ferrari ska väl vara lika mycket putsobjekt och möbel som den ska vara bansmiskare? Och det klarar 348:n bättre än någon av sina efterföljare.
Den snitsiga, välbyggda interiören i Ferrari 348. Fortfarande hade märkets bilar den vansinnigt snygga växelkulissen med dess metallpinne och bakelitklot. Hör hemma på designmuseum!
Den välsydda, snitsigt formade interiören kröns av den urklassiska växelkulissen med dess metallspak och den världsberömda, svarta bakelitknoppen, och visar med all tydlighet hur allt var bättre förr.
En Ferrari 488 har inget att sätta emot när det gäller smakfull bildesign. Den ska bara prestera, inte förföra, med sina trendriktiga kolfiberpaneler, TV-spelsratt och illröda manettinoknappar. Den blodfulla 3.4-litersåttan i 348 har det där djupa mullret som en nyare Ferrari saknar. Nu låter de ju mest som japanska sportmotorcyklar, som arga bisvärmar.
Jag vill koppla och växla min Ferrari själv och koncentrera mig lite för att få det att flyta, inte låta en högteknologisk dubbelkopplingslåda göra jobbet robotmässigt perfekt. Så ge mig en tidig 348 TB i rött med svarta trösklar, inget ”nedlackat” trams som bara tynger en redan perfekt design!
Ferrari 348 ts
Filip Ericsson