En Cadillac-nyckel dinglade framför ögonen på pappa, och framför oss stod en lång rad splitter nya Cadillac Sedan De Ville i olika kulörer. Det var juni 1992 och familjen hade landat i Los Angeles. Resan kunde börja på riktigt och mitt äventyrstörstande 16-årskynne kunde näppeligen ha fått en mer intensiv lyckoinjektion.
Tre veckors bilande genom Kalifornien med omnejd – L.A, San Fransisco, Las Vegas – stod för dörren. En apa kan förstå att väntan var enorm för en öronblöt 16-åring. Jag räknade dagar, veckor, månader. Väntan tog aldrig slut. Men så plötsligt stod jag där med sommarlovet framför mig. Det var overkligt. Jag var lycklig.
Änglarnas stad bjöd på äventyr så det räckte. Raskravallerna hade chockat en hel värld halvåret innan och färden från Disneyland “hem” till Santa Monica en kväll bjöd på en något skräckinjagande felkörning, in mot ghettot, där den försmäktande Cadillacen skulle fyllas med bensin.
Gatorna liknade eftermälet av ett afrikanskt inbördeskrig, mackbiträdet satt bakom galler tjocka som boaormar. Men bensin fick vi, för typ två kronor litern, och kunde oskadda gunga vidare i dollargrinsbilen.
Cadillacen var på något vis ett sista desperat andetag för den klassiska amerikanska bilindustrin, japanerna hade tagit över med bilar som tedde sig tusen år modernare; välbyggda, effektiva. Och det märktes.
Vår Caddy, hur spitter ny den än var, började gunga och uppföra sig redan i 120 km/h, V8-motorn på 4.9 liter gav lika mycket kraft som japanernas treliterssexor, men drog dubbelt så mycket bränsle. Men jag gillade den, den kändes välbyggd på något vis, skramlade inget!
Från L.A. gick färden norrut mot San Fransisco, längs den berömda Highway 1 som snirklar sig utefter Stilla Havs-kusten. Här har mången Hollywood-skådis dragit fram med skrikande däck i sina glamourösa filmroller. Få vägsträckor är så berömda, eller så vackra!
Från San Fransisco, som måste vara världens schysstaste stad, gick färden mot den drömska nationalparken Yosemite, där träden var tjocka som ubåtar och höga som skyskrapor.
Det snöade och Cadillacen kröp längs bergsvägarna. Oljenivån sjönk och vi fick stanna och söka hjälp vid en liten farm. Ut kom en senig, äldre dam med ett Winchester hållet vid midjehöjd. Hon såg vår ärliga, nordiska uppsyn och gav oss olja.
Ner för bergen, in i öknen. Death Valley. Skallerormarna skallrade i kör, tempen visade 47 grader och skyltar uppmanade att stänga av bilens AC. Sedan Las Vegas, ah Las Vegas. Lika crazy som ryktet förtäljer. Jag vann hundra kronor på pokermaskin. Åldersgräns 21 år. Jag var 16. Smög upp på rummet. Hotellet, Flamingo Hilton, hade 3000 stycken.
Good bye Las Vegas och mot Hooverdammen. På restaurangen infann sig en märklig känsla som om jag befann mig i en Cary grant-film från 1959, men då var de förstås vid Mount Rushmore, långt därifrån.
Nästa stopp Arizona och Grand Canyon. Jag hade med mig ett litet flygplan, en Boeing 747, som jag begravde under ett träd. Undra om det ligger kvar där, än idag? Och nu bröt helvetet lös; en dömd mördare hade rymt från fängelset och pådraget var totalt. Vid en vägspärr ryggade polismannen tillbaka vid den plötsliga åsynen av pappa i skäggstubb och pilotbrillor. De tittade i bagageutrymmet, men fann inget. Vi fick åka vidare.
Nästa dag bar det av mot Phoenix. Jag köpte en skorpinslips av indianer. Vi stannade vid en mack där jag köpte en kaka med massor av glasyr på. Den gav mig magsjuka och pappa fick tvärbromsa på motorvägen så att jag fick kräkas, våldsamt. Jag har kräkts från en Cadillac på motorvägen i Phoenix, Arizona. Har ni?
Efter Phoenix-debaclet styrde vi kosan tillbaka mot Kalifornien och Los Angeles, via Palm Springs. Vi hade kört 400 mil, resan var över. Mitt livs resa. Måtte jag få göra om den med min egen grabb! I en Cadillac förstås.
Filip Ericsson