För några år sedan avslöjade reportrarna i Auto, Motor & Sport bilarna de gillade i smyg, bilarna de helt enkelt skämdes för att åtrå. En av dem ville exempelvis ha en Hummer, och det är ju inget man vill skylta med. Uppställningen av de skämmiga bilarna i Auto, Motor & Sport påminde mig om att det finns vagnar som också jag åtrår i största hemlighet.
De är flera stycken faktiskt. T.ex. är jag nog den enda Jaguar-entusiasten som anser att en XJ40 är vackrare än företrädaren Serie III, en ståndpunkt man nästintill blir arkebuserad för i Jaguar-kretsar. Jag anser att 1980-talets kantiga Alfor är charmigare och snyggare än den allmänt så omhuldade Alfa 156, och att Ferrari 348 är överlägsen fotbollsstjärnebilen Ferrari 355 i design såväl som karaktär. Sådana föga rumsrena åsikter drar man sig i det längsta för att röja inför publik!
Jag har redan redogjort för min drömbil i en tidgare artikel, och att helst av allt vilja ha en Aston Martin Virage, tvåtonssportbilen från slutet av 80-talet som ingen ville ha, är definitivt något att skämmas för. Nåja, 598 själar lyckades man lura på ett exemplar under några påvra år vid 90-talets första hälft, en period i Astons historia man nog helst glömmer. Nedan redogörs för ytterligare en missförstådd GT, men en italiensk sådan, som jag har hållit högt ända sedan barnsben:
Ferrari 412
Enzo Ferrari kallade dess köpare för losers, den fyrsitsiga 365 GT4 2+2 med premiär 1972 som sedermera fick automatväxel. Det är visserligen känt att Enzo endast brydde sig om sina racerbilar och att gatbilarna endast var ett sätt att hålla tävlingsverksamheten igång Men med den underliga familje-Ferrarin hade det kanske gått för långt.
365 var en klassisk Ferrari så till vida att den var en i raden av fyrsitsiga gran turismo-vagnar som märket länge haft på sin repertoar, samt för att den hyste märkets klassiska Colombo-tolva under huven där fram. Den Pininfarina-ritade GT-bilen ansågs dock som rent ful av många. Den var tung och komfortinriktad, fullsmetad med lyxutrustning samt – till Enzo Ferraris förskräckelse – gick att kombineras med en treväxlad automatlåda från GM (från och med 1976).
365 GT4 2+2 kom att tillverkas under en enastående lång period, dock under olika modellnamn i och med återkommande tekniska och designmässiga förbättringar under årens lopp. Ferrari 400 GT med större motor introducerades 1976 och insprutningsversionen 400i kom 1979.
Så 1985 presenterades slutligen den kraftigt uppdaterade Ferrari 412 med ännu större V12:a – nu på fem liters volym och 340 hk – samt en rejäl utvändig facelift. Det är alltså den sista, ansiktslyfta versionen jag är mest förtjust i och säkert är det just den som är den allra mest utskällda. Bara 576 stycken hann produceras fram till nedläggningen 1989.
Jag har sällan läst någon provkörning eller något test av Ferraris fula ankunge i motorpressen; den har lyst med sin frånvaro sedan jag började plöja motortidningar vid slutet av 80-talet. Men varje gång jag har skymtat den i en tidning vid några få tillfällen under min uppväxt och unga vuxna liv har pulsen onekligen höjts en aning.
Till min förtjusning figurerade den exempelvis i långfilmen Rainman med Dustin Hoffman och Tom Cruise från 1988, dock i form av en 400i. Mina tonårsögon fastnade vid den långa, låga karossen som inte liknade något annat. Italiensk finess i kubik. Det ihåliga, rejsiga ljudet dröjer sig fortfarande kvar någonstans i mitt huvud och ibland drömmer jag mig bort där jag sitter i den snitsigt formgivna, läderklädda kupén på väg någonstans långt bort, företrädesvis i riktning mot södra Frankrike.
Att den här vagnen skulle vara ful är dock obegripligt. Profilen är fantastisk! Om en 412 håller för en flyktig resa non-stop genom Europa är oklart. Men en amerikan som redogjorde för sina äventyr i sin nyinköpta 412 i en brittisk klassiker-tidning för några år sedan menade att den hade fungerat klanderfritt på jungfruresan genom en rejäl bit av USA. Inte illa.
Dessutom kostar de en spottstyver. Men driftkostnaderna når säkert upp till inköpspriset på nolltid! Så en sådan ska jag ha, men då med en manuell låda. För någon loser vill man ju inte vara.
Filip Ericsson