DET VAR JUNI 1977. Baden-Württemberg stod i prunkande försommarblom. Heinz Meyer lade i tvåan och gasade. Ett raspigt brummande fyllde den nyktert utförda kupén och hans väl inkörda BMW 320 satte fart framåt. Han hade bråttom till sin allra första dag som konstruktörs-lärling vid Dr.-Ing. h.c. F. Porsche AG:s utvecklingscenter i Weissach.
Heinz hade precis fyllt 26 år och alldeles nyligen tagit sin Master som motoringenjör vid Technische Universität i München. Han var lyckligt lottad som hade fått en alldeles ny, skimrande grön BMW i examenspresent av sin far, Dr. Maximilian Meyer. Den nya 3-serien hade ju slagit ned som en bomb hos den tyska medelklassen efter premiären i Tyskland sommaren 1975, och alla ville ha en.
Trots en ilande nervositet inför mötet med sin stränge handledare kunde han inte låta bli att njuta. För att hinna fram till Weissach i tid hade han tagit en genväg genom ett kilometer-långt skogsparti. Gruset sprutade som en sandbläster mot de bakre hjulhusen när han laddade lite för mycket på grusvägen, bakändan släppte lätt och han fick korrigera en aning med den delikat tunna rattkransen för att hålla sig kvar på det smala vägpartiet.
Den beprövade, två liter stora M10-fyran där framme morrade kultiverat när de 125 hästkrafterna släpptes loss, och med lätta handrörelser lotsade han fram den nätta 320:n genom kurvorna. Han satt perfekt framför en enkel, utpräglat förarorienterad instrumentpanel och hans hand föll helt naturligt på den korta växelspaken.
Kopplingens spänst och sköna ingrepp spelade utsökt tillsammans med den precisa, lättlöpande lådan. En våg av harmoni sköljde över honom, bilens perfekta balans i alla körkontroller smittade på något sätt av sig på honom.
Plötsligt tog grusvägen slut, en skylt förkunnade att Weissach bara var några kilometer bort och Heinz vaknade tvärt till ur sin kör-trans. Han måste skaka av sig BMW-harmonin och fokusera på sitt uppdrag. För drömmen om en doktorstitel fick han helt enkelt inte sjabbla bort.
Filip Ericsson