BMW:s 5-serie är en institution, för tyska BMW såväl som för storbilsklassen i det så kallade premiumsegmentet. Den är en för konkurrenterna ständigt svårslagen kombattant i biltester såväl som i försäljningsstatistik världen över. I mars 1988 premiärvisades den kanske allra mest lyckade av alla 5-serier någonsin. Det innebär att den nu firar 30 år!
Tillsammans med den mindre 3-serien har 5-serien ända sedan 1972 utgjort basen för märkets försäljningsframgångar och fortsätter att göra så. Den gör det på sin outsägliga image av teknisk briljans, bakhjulsdriven körkultur, konsekvent design och en byggkvalitet som odlats genom decennier.
Jag var 12 år och i BMW:s värld hade det blivit dags för generationsskifte – BMW 5-serie av generation E28 skulle ömsa skinn och bli E34. Den nya femman visades som sagt i Genève 1988 och fick världens bilpress att tappa andan – vilken modern, välbyggd och enastående vacker familjevagn BMW hade åstadkommit!
Bara ett år efter dundersuccén med nya 7-serien 1987 innebar E34 ytterligare en fullträff för BMW och perioden vid slutet av 80-talet måste nog anses som en riktig guldera där allt stämde – designspråk, köregenskaper, detaljfinish och en mekanisk perfektion som förde arvet vidare i samma riktning som tidigare.
Den kantiga, ”hajnosiga” E28:n hade tjänat BMW väl med lekfullhet och seriositet i perfekt symbios. Men den slimmade, utomordentligt vackra E34:n lyfte märkets mellanmodell till nya höjder av komfort, lyxkänsla och förfining. Jag tjatade länge på farsan att han skulle skaffa en, men de var så dyra att det till slut landade en sexcylindrig Ford Scorpio på gårdsplanen. Nog var Forden glamourös 1988 men vilken klasskillnad!
1993 köpte farsan trots allt en femma och gud vilken tyst, sofistikerad vagn det var. Det fick en 18-åring med nytt körkort lyckligt erfara våren -94. Den perfekt avvägda sedankarossen kompletterades av den helt vibrationsfria, lätt varvande raka sexan med insugsrör i plast, samt den utsökta förarplatsen med total BMW-känsla och tjock-tjocka material i panelerna. Den känsliga fjädringen och utsökta balansen i allt från viktfördelning till samspel mellan motor, koppling och låda tog mig till himmelriket mer än en gång.
En 90-talsdraperad yngling redo att övningsköra i pappas BMW. Nog såg den nästan överdrivet proper ut med de enkla navkapslarna, men ett gäng kryssekerfälgar skulle snart snäppas på och skänka mer glamour över anrättningen.
Tillbaka till våren 1988. Teknikens Värld var mäkta imponerade av den tjockt byggda bilen i det allra första testet av en 530i, och det numret (nr 9, 1988) tillhör det särdeles mest söndertummade i min digra biltidningssamling. Om och om igen läste jag texten och njöt av de korrekta bilderna, och innan ni ger mig en flygande diagnos så betänk att det inte fanns något internet att förlora sig i!
Teknikens Värld fann bilen överdrivet dyr trots extremt snål utrustning, men försvarade det med att ingen av konkurrenterna (möjligen Mercedes 300E undantagen) kom i närheten av femmans förfinade byggkonst och körkultur. Resonemanget utmynnade i slutsatsen att man knappast körde i 200 km/h en hel dag i någon av dem, åtminstone inte med samma nöje.
E34 föddes i en tid då BMW uteslutande tillverkade sedan-bilar i tre storlekar samt en och annan coupé och cabriolet, i en tid då ett prestigemärke inte förväntades existera i varenda uppfunnen och ouppfunnen nisch. En BMW var en BMW, ordet SUV var inte uppfunnet och ingen skulle komma på tanken att märket borde bygga några jeepar. Sådant lämndes åt just Jeep och Land Rover, typ.
Detta innebar att 5-serien i början skulle tillverkas i ett enda karossutförande, en klassisk 4-dörrars sedan. På den tiden såg man heller inte en BMW i vartenda gathörn och det gjorde dem till mer speciella företeelser i trafiken än idag. Nu ska ju varenda IT-pappa köra ikring i en dieseldriven 5-serie Touring med automatlåda och barnstol i framsätet, och hur kul är det!?
Få BMW-bilar såldes med dieselmotor vid den här tiden även om det faktiskt fanns en sådan från start, dock ej på den svenska marknaden. I övrigt erbjöds E34 till en början uteslutande med en palett raka bensinsexor i 520i (129 hk), 525i (170 hk), 530i (184 hk) samt 535i (211 hk). Alla utrustades med de klassiska M20- och M30-motorerna med ursprung från 1968, maskiner som blivit synonymt med märket och som är helt centrala i det som skapat BMW-namnets magi och karaktär. Den lycksamma motorfamiljen kom helt enkelt att bli ett urklassiskt attribut för evigt insprängt i varumärket.
Vi pratar således om den raka sexan med enkel överliggande kam och cylinderhuvuden av ”Crossflow”-typ som innebär att insug och utblås är placerade i linje på varsin sida i topplocket för bättre prestanda (istället för på samma sida). Den riviga, vibrationsfria gången spelade onekligen en huvudroll i BMW-bilarnas säregna körkänsla och dess höga anseende hos körsugna bilköpare.
BMW 5-serie Touring, den första femman att erbjudas i kombi-utförande.
Motorerna hjälpte förstås till att odla den numera världsberömda, finmekaniska körkulturen som växte fram ur efterkrigstidens BMW-bilar, ett angenämt och säreget rykte som man säljer många bilar på än idag. Viktiga ingredienser var förstås även det speciella samspelet mellan de mekaniska delarna i körningen; den spänstiga kopplingen, den lättgående men exakta lådan samt den perfekta viktfördelningen mellan fram- och bakvagn.
Under åren som gick utökades trots allt 5-seriefamiljen med superlimon M5 (1989), en fyrcylindrig instegare i 518i (1990), fyrhjulsdrift och kombi-kaross (1991) samt en dieselsexa till den svenska marknaden (1993). En helt nyutvecklad rak sexa ersatte den gamla M20-motorn 1991, en toppmodern konstruktion med fyra ventiler per cylinder och insugsrör i plast (!) som hamnade i 520i med 150 hk och 525i med 192 hk. Den större M30-maskinen ersattes 1993 av en ny V8 i aluminium som hade 32 ventiler och dubbla överliggande kamaxlar, en motor som hamnade i 530i med 218 hk samt 540i med 286 hk.
Supersedanen BMW M5 som saknade konkurrenter vid slutet av 80-talet.
BMW-bilarna från den här tidseran kännetecknades av en stramhet i utförandet som var tilltalande på ett svårdefinierat sätt men som innebar ett starkt karaktärsdrag hos produkterna. Det var alltid något tyskt ”torrt” över en BMW och de innehade en seriositet som gjorde att man nästan kunde se framför sig hur allvarliga doktorer i vita rockar stod vid sina ritbord och konstruerade bilar.
E34 var ett skolexempel på detta och i ett grupptest i Teknikens Värld nr 3, 1990 menade man att interiören i den 525i som medverkade var ytterst välskräddad men också naken och något torftig – typiskt BMW! Man skrev att ”BMW är bäst” men att den var så dyr och magert utrustad att den ändå fick stryk av, håll i er nu, Nissan Maxima!
Denna klassiska, torra BMW-känsla satt mycket i detaljer som den sträva, tjocka och till synes outslitliga velour-klädsel som klädde 5-seriebilarna. Den satt i de övertydliga mätarna i det där speciella, torra typsnittet och i den exakta känslan i reglagen. Konservativt, enkelt och ergonomiskt – att torrsimma i en BMW från förr är en högst angenäm aktivitet!
5-seriens utsökta förarplats, här tillhörande en M5 med den M-unika sportratten, de röda mätarnålarna, loggan i växelspaksknoppen samt den läderklädda panelen. Den här rena vyn har jag haft framför mig under många kvalitetstimmar i farsans 520i från 1993, sedan länge utbytt mot modernare Bayern-produkter.
Den åt föraren svängda instrumentpanelen hade utvecklats från 3-serien i E30-skrud samt den årsgamla 7-serien, och i E34 hade den blivit mer avrundad och modern. Fortfarande tillhörde den en urklassisk BMW-skola i interiördesign. Calle Carlquist, tidigare chefsredaktör på Automobil, anser i en artikel om sin egen 320i från 1984 att dess panel hör hemma på Gugenheim-muséet. Så utsökt tydlig, funktionell och ergonomisk är den och jag tycker att beskrivningen passar E34 i ännu högre grad.
E34 fanns i produktion fram till 1996 när den avsevärt modernare E39 tog över, och modellen hade onekligen sett till att dra åt tumskruvarna på Mercedes som fick svårt att värja sig med sin storsäljande taxibil W124. Mercedes hade något bättre utrymmen och totalkomfort men haltade rejält när det kom till körupplevelse och sensualitet. Övriga märken som Volvo, Saab, Ford, Opel eller ens Audi kom aldrig i närheten av det raffinemang som E34 visade upp, ett avstånd som idag finns kvar men som har krympt avsevärt. Välkommen som klassiker BMW E34!
Filip Ericsson
Jag känner igen din beskrivning. Fick prova en 911 för länge sedan. Vred om nyckeln. Boxersexan ruskade på sig och gav upp ett hest bölande. Körde inledningsvis i stan. Efter bara några meter bakom ratten infann sig ett märkvärdigt lugn. Den sköna mekaniken slog allt annat jag upplevt. Man blev ett med bilen och kände fullständig kontroll.
Kul läsning! Du sätter verkligen fingret på den ¨torra¨ BMW känslan när man sätter sig framför ratten. Inget plotter. Funktionellt. Alles in ordnung. När E 34:an kom så var motorjournalisterna lyriska. Utom för priset. Tror prisökningen var drygt 30 % jämfört med tidigare modell. Inte billigt! Men du hittade en elegant lösning på detta genom att övertala farsan. Skulle vilja sett minen på dig när du drog iväg med farsans bil. Andäktig … dryg … konfunderad (inte ska väl jag?) … fartgalen i blicken ….finns det några brudar som ser mig …. fånigt småleende ….??? Välj själv vad som stämde in på dig när du gled fram i E 34:an!
Ja Mats, vilken sinnesstämning hade jag bakom ratten i farsans BMW? Det var nog mest så att jag glömde bort världen utanför och blev ett med bilen – Tyngden, balansen, de utsökta kontrollerna. Den där vinande, kultiverade maskinen där framme, den rysligt sköna känslan i lådan. Full njutning vare sig man åkte fort eller sakta. Tänk om det finns en konserverad, sexcylindrig E34 där ute nånstans? Ge mig den!