I år, 2021, är det 30 år sedan lanseringen av den tredje generationen av BMW:s 3-serie, den omåttligt populära, kompakta familjebil som stått för en betydande del av märkets enorma framgångssaga. Vi berättar historien och förundras över hur modern en 30 år gammal bilmodell kan te sig!
BMW 3-serie med internkod E36 slog knock på en publik van med konservativa, traditionella BMW-vagnar vid presentationen hösten 1990. Den ställde allt på ända med en formgivning som tog märkets älskade kompaktbil kanske två generationer framåt.
BMW kallade den ”a face in the crowd” och många hade svårt att smälta de utsvävade penndragen. Men som BMW hade förutsett växte den i längden och idag framstår den som den kanske allra mest lyckade 3-seriedesignen i historien. Onekligen är den mest egensinnig och nu har den nått klassikerstatus.
BMW är över hundra år gammalt men det var 1961 som det moderna BMW, det BMW som vi ser idag, började växa fram. Märket, som tidigare främst livnärt sig som tillverkare av flygplan, flygmotorer och motorcyklar, låg efter andra världskriget efter i utvecklingen i en värld där en snabbt framväxande medelklass önskade sig moderna mellanklassbilar.
BMW 3-serie introducerades 1975 och skulle skapa en ikon som lever än idag. E36 hade alla dess kärnvärden bevarade!
Sent omsider satsade BMW allt på en modern, mellanstor familjebil, en biltyp som vid tiden var på stark uppgång genom en alltmer välmående Europa-befolkning. Premiären skedde på Frankfurts bilsalong hösten 1961. Den nya vagnen kom att kallas ”BMW 1500” kort och gott vilket förstås berodde på motorns cylindervolym. 1966 kom en mindre bil baserad på 1500, 02-serien kallad, och succén fortsatte med än större frenesi. Uppföljaren till 02 visades 1975 och 3-serien var född.
Det har alltså gått 46 år sedan BMW:s dyra och kompakta familjebil visades för första gången, en modell som blivit världsberömd och för evigt insprängd i tillverkarens varumärke som något självklart och livsavgörande.
Treserien blev en ikon genom att den skapade den nisch av kompakta premiumbilar som förblev oerhört populär och lukrativ en bit in på 2000-talet. Alla tillverkare med några som helst premiumambitioner måste ha en i sitt modellprogram, även Volvo. Men BMW:s trea är fortfarande något unikt och ingen har väl egentligen lyckats kopiera dess kynne helt och hållet.
E36
E36 kändes snarare som två generationer nyare än sin strama, konservativa företrädare. Givetvis bakhjulsdriven, annat vore otänkbart i en 3-serie, men nu hade man helt konstruerat bort överstyrningen och istället var nya trean lätt understyrd vid pressad kurvtagning. Sensation!
Detta åstadkoms bl.a. genom en modern multilänkbakaxel som ersatte de klassiska bakåtriktade länkarmarna. Karossen var ritad enligt den nya tidens trend med det lägsta luftmotståndets lag och borta var (äntligen) de gammaldags dropplisterna från gamla E30.
”A face in the crowd”-epitetet var knappast någon överdrift. Fronten med täckglas över de runda framljusen tog onekligen ett bra tag att vänja sig vid. Idag framstår designen som mästerlig och här har vi ett utmärkt exempel på att bra design tar tid att sätta sig.
Den utsökta, unikt formade förarplatsen i BMW E36.
Interiören var lika chockerande nydanande som utsidan och ett exempel på sann designglädje i perfekt symbios med kompromisslöst ergonomi-tänk. Man riktigt ser framför sig hur penndragen frenetiskt svepte över ritbordet när framtidens perfekta BMW-förarplats skulle utmejslas. Föraren sitter lågt i en tajt cockpit med en kompakt instrumentbox framför sig.
Sittpositionen är perfekt och handen faller helt naturligt på den korta, BMW-klassiska växelspaken som i sig själv hör hemma på ett designmuseum. Denna särdeles välritade förarmiljö förstärker körkänslan betänkligt, vilket undertecknad genom egna provturer verkligen kan skriva under på.
Tyvärr höll material och passform inte den nivå som förväntades av en BMW, en utvecklingsmiss som helt åtgärdades till 1993 års modell. Mot slutet av sin levnad var interiören i E36 precis så tajt som krävdes för att särskilja modellen från mellanklassbilar av enklare börd. E36 ersattes för övrigt 1998 av den vuxnare E46.
Lika karaktäristisk design med sina insugsrör i plast som den var unik i sin kultiverade gång – den raka sexan i 3-serie E36.
I E36 satt en helt nyutvecklad rak sexa som ersatte den gamla M20-motorn. Den hade fyra ventiler per cylinder och insugsrör i plast (!). Från början erbjöds 320i (150 hk) och 325i (192 hk) och båda gick silkeslent på alla varvtal. 1993 fick de variabel ventilstyrning för bättre vridmoment på lägre varvtal, en typisk BMW-svaghet som var särskilt uppenbar i den mindre sexan.
1995 ersattes 325i av 328i med 193 hk och bättre vridmoment medan 323i tillkom som ett tredje sexcylindrigt alternativ. Den var trots namnet på 2,5 liter och gav 170 hk. Inroparna var fyrcylindriga 316i (100 hk) samt 318i (113 hk), och hämtades från föregångaren. Detta innebar något så gammaldags som enkel kamaxel och två ventiler per cylinder, men fyrorna var ändå ytterst välfungerande, kultiverade maskiner med sköna karaktärer.
Trots ovan nämnda superlativer vann E36 sällan biltester i motortidningarna, därtill var den fortfarande på flera sätt en bil för entusiaster. Den var bäst på att förmedla körkänsla och vighet på kurviga vägar, den hade den allra bästa förarplatsen och var mer välbyggd än de flesta. Dessutom gick den väldigt fint i höga Autobahnfarter. Men den var också dyr, trång och kunde vara lite spårkänslig och orolig i normala farter.
I ett grupptest av sportiga familjebilar i Teknikens Värld 1992, exempelvis, hamnade BMW 320i efter Volvo 850 GLT i slutstriden, just på grund av att Volvon var rymlig och trygg i alla situationer. Men BMW:n gav betydligt mer valuta för finsmakaren.
”A face in the crowd” menade BMW 1991. Idag har alla vant sig och E36 är en i raden av klassiska BMW-bilar från förr.
Att sammanfatta 3-seriens själ och mening genom dess olika generationer är inte alldeles lätt. Det handlar förstås enkelt uttryckt om en relativt dyr prestigevagn i kompakt format som bjuder på stora mått av bakhjulsdriven körglädje. De första generationerna hörde nog inte hemma i någon traditionell mellanklass då det under 70-talet knappast gick att jämföra en 3-serie med en Passat eller Saab 99, därtill var den lilla BMW:n för trång, dyr och påkostad.
Med tiden utvecklades den dock mer och mer mot att fungera som ”mellanklassare” i och med att den växte, fick bättre innerutrymmen och snällare vägegenskaper. Det var med E36 man började satsa på säkerhet och sänkte service- och reservdelskostnader, men det dröjde ett par generationer innan treserien förblev en riktigt populär familjebil hos de stora massorna, åtminstone i Sverige.
BMW har under hela resan från 1975 lyckats bevara 3-seriens själ på ett genialiskt sätt trots mer komfort, utrymmen och körsäkerhet. Den har från start haft en speciell typ av inbyggd ”körkultur” som inga andra personbilar varit i närheten av. Under senare år har dock konkurrenterna kommit närmare, men under E36:ans tidsepok var det fortfarande en bit mellan den och andra mellanklassbilar, i mekanisk perfektion såväl som hos formgivning och detaljkvalitet.
Den speciella BMW-känslan från förr satt mycket i detaljer som den sträva, närmast outslitliga textilklädseln, i de tydliga mätarna i det där torra typsnittet och i den exakta känslan i reglagen. Välskräddat, stramt och konservativt, enkelt och ergonomiskt – att torrsimma i en BMW från förr är en högst angenäm aktivitet! Och detta gäller i allra högsta grad även för E36.
Jag har själv kört flera generationer 3-seriebilar och kan definitivt se en röd tråd dem emellan. E36, E46 och E90, både fyr- och sexcylindriga versioner, har passerat revy. Allihop har de erbjudit den där precisa körkänslan utan att det blir sportbilshårt, med det där unika samspelet mellan motor, koppling och låda, den exakta styrningen och känsliga fjädringen som alla bidrar till en perfekt helhet.
Den eleganta coupéversionen av 3-serie E36 kom 1992. En dröm för unga förare men uppnåelig endast för dem vid hyfsat stadd kassa.
E36-bilarna minns jag särskilt. Under en provkörning av en Boston-grönmetallic 316i vid mitten av 90-talet uppenbarade en ytterst kultiverad varelse som trots högst beskedliga 102 hk ur fyra cylindrar uppvisade en BMW-typiskt ”villig karaktär” och en härligt brummande gång genom hela varvtalsregistret. Vidare gav körkontrollerna en underbart tajt känsla som ytterligare förstärktes av den utmärkta, säregna förarplatsen.
Vid ett annat tillfälle stod en sexcylindrig 323i från 1996 på tur och den direkta, distinkta känslan i alla körreglage stod i fullständig harmoni med det likaledes pregnanta, stunsiga och perfekt balanserade chassit. Den raka sexan hämtades från den då helt nya femserien, och utgjorde en ren vitamininjektion när den placerades i treserien. Med sina 2.5 liter, 170 hästkrafter och nyvunnet vridmoment på lägre varvtal satt den som den berömda handsken i den mindre trean.
323:an gick som ett skott men med en totalt bibehållen harmoni. Motorn ven och råmade lågmält om vartannat och den där vibrationsfria, kultiverade gången tog mig obönhörligen till min körhimmel så fort gaspedalen trycktes ned. Känslan i hela bilen var unik och ingen annan familjebil har helt enkelt kommit i närheten, varken förr eller senare.
”En galavagn för penningstinna” skrev Teknikens Värld om 325i vid början av 90-talet, och detta är en högst träffande beskrivning även för alla sexcylindriga E36-bilar – sportvagnskänsla på krokvägar såväl som vinthundskvaliteter i skyhöga motorvägsfarter i ett enda välskräddat paket.
Nog bör alla någon gång äga en 3-serie, eller åtminstone köra en då och då, och kanske är just E36 den allra bästa representanten för detta svårförklarliga, aptitliga väsen – total stringens i form såväl som körkultur. 3-serie E36 är helt enkelt inget annat än ett rent terapiverktyg.
Filip Ericsson