Folk faller för Ferrari och Porsche, Corvetter och Mustanger, MG och Triumph från förr. Förståeligt. Men även “vanliga” bilar från flydda tider kan väcka habegär, som en BMW 3-serie till exempel. En helt vanlig bil på ytan, visst, men där under var den ensam i sitt slag. Med anledning av att just en liten 3-seriebil från 90-talet har landat i min monter försöker vi utröna 3-seriens magik, själ och mening!
3-serien, som det ju dräller av idag, har en särskild plats i bilhistorien, något som härrör från en unik inställning till hur en kompakt familjebil ska vara beskaffad, och därefter ett slaviskt bevarande av dessa ursprungliga värden i generation efter generation.
BMW är över hundra år gammalt men det var 1961 som det moderna BMW började växa fram, då man till sist hakade på den snabbt växande europeiska medelklassens efterfrågan på moderna familjebilar efter kriget.
BMW:s bidrag till den nyfödda familjebilsklassen var modell 1500, en moden sedan med självbärande kaross som kom att skapa den typiska BMW-form vars DNA vi känner till än idag.
1966 kom en mindre variant i form av den så kallade “02”-serien – 3-seriens förfader i rakt nedstigande led. 02-serien skapade den nisch av kompakta premiumbilar som är så oerhört populär och lukrativ idag.
I juli 1975 visades utvecklingen på 02-konceptet av en kompakt och relativt dyr sportsedan, och 3-serien var född. Mognare linjer stöpta i BMW:s utmejslade 1970-talsform samt ett större fokus på åkkomfort banade väg för en ytterligare uppskruvad succé.
1983 tog andra generationens treserie vid, en rundare formad och mer förfinad vagn som samtidigt inte förlorade ett uns av sin inbyggda treseriesjäl.
Hösten 1990 var det dags igen med en helt ny trea med en formgivning som slog knock på en publik van vid konservativa BMW-vagnar, och som tog den älskade kompaktbilen kanske två generationer framåt i ett svep.
BMW kallade den ”a face in the crowd” och många hade svårt att smälta de utsvävade penndragen. Men som BMW hade förutsett växte den i längden och idag framstår den som den kanske allra mest lyckade 3-seriedesignen någonsin. Onekligen är den mest egensinnig, och nu har den nått klassikerstatus.
De fyrcylindriga motorerna togs från föregångaren, vilket innebar ytterst kultiverade maskiner med skön karaktär och låg förbrukning. De dyrare varianterna begåvades med en helt ny rak sexa med 24 ventiler, som inte bara var vacker med sina insugsrör i plast (!) utan även silkeslen på alla varvtal – samt bjöd på en sedvanlig BMW:isk skönsång. Den större, 325i, skapade med sina 192 hk en verklig galavagn att piska bergsväg såväl som Autobahn med.
Men varför är treserien då så speciell? Bakhjulsdriften förstås, i övrigt lär det handla om en väl bevarad ingenjörshemlighet om hur man praktiskt avlar fram den speciella kör- och BMW-känsla som varje generation förmedlar.
3-seriens väsen består främst av det sällsamma samspelet mellan motor, koppling, låda, styrning och chassi, som tillsammans skapar en ojämförligt precis körkänsla och bidrar till en perfekt helhet. Även förarplatsens utformning och hur man sitter i bilen spelar stor roll. Jag har själv kört de flesta generationers 3-seriebilar och kan intyga att de verkligen skiljer sig från andra bilar i hur de känns att köra.
Under en provkörning av en Boston-grön 316i vid mitten av 90-talet, exempelvis, uppenbarades en ytterst kultiverad varelse som trots blott 102 hk ur fyra cylindrar uppvisade en BMW-typiskt ”villig karaktär” och en härligt brummande ton när man gasade på.
Vidare gav körkontrollerna den där underbart tajta känslan som ytterligare förstärktes av den säregna, fenomenala förarplatsen med de övertydliga mätarna i det där speciella, torra typsnittet, fulländat av den exakta känslan i alla reglage. Enkelt och ergonomiskt, välskräddat, stramt och konservativt – att bara torrsimma i en BMW från förr är en högst angenäm aktivitet!
Mammas och pappas grå 320i från 1999 är den 3-serie-modell jag kört flest mil i. Den tillhörde för visso efterföljaren till E36 – E46 – men innehade samma smittande, körprecisa DNA, möjligtvis på ett lite mognare vis.
Den jättelika rondellen i min hemstad Karlskoga var för övrigt ett favoritavsnitt där den lilla BMW:n fick leva upp. Den snygga treekrade läderratten låg så fint i händerna och förmedlade en riktigt delikat styrning.
Handen föll helt naturligt på den BMW-klassiska växelspaken och lägena gick i med den så märkestypiska precision som förtrollat mången entusiast ända sedan 1961. I utgången av rondellen fick motorn varva upp till de lika typiskt raspiga tonerna ur en välstämd rak sexa. Terapin var fulländad när jag till sist svängde in hemma.
Låt mig slutligen citera en av Sveriges bättre motorjournalister, Calle Carlquist, som beskrev 3-seriens väsen så här vid det första testet i Teknikens Värld av den då nya E36-generationen försommaren 1991:
“…få bilar jag hellre körd nyduschad, iförd en lätt byxa i linne, en otadligt struken bomullsskjorta med kort ärm, nyborstade skor och – inte minst – pånyttfödd plånbok strax efter löning. Gärna en dag i juni. Inte nödvändigtvis fort, men propert och med precision. En okonstlad glädje över att hantera en bil utan nonsens…och som haft närapå Leica-känsla i rattar och reglage.”
Nej, jag kunde inte heller ha sagt det bättre själv och dessa ord spär ytterligare på treserieabstinensen. Visst betingar även en välskött E36-bil bara en mindre summa, men utbudet av välbevarade originalbilar är i Sverige obefintligt. Vill man ha en får man vända kosan mot Tyskland.
Eller tjacka en modellbil!
Filip Ericsson