Det är soldisig sommar, staden står stilla. En nyktert utförd Volvo 240 vilar lojt längs det ståtliga flerfamiljshuset i Uppsalas gamla kvarter. Den en gång så blanka röda lacken har förvandlats till en blekröd nyans som skvallrar om en god resa genom tid och rum.
Det kryllade ju av sådana här när det begav sig, vid millennieskiftet var den fortfarande Sveriges vanligaste bil. Nu börjar de bli mer sällsynta. Hastigt har tiden gått!
Så här i retroperspektiv ter sig formen helt briljant, den svenska Volvo-DNA:n rinner liksom över. Vem sa att gamla Volvo-bilar är fula??
Två-fyrtion är som folkbil lika självklar som Ikea och Nobelpriset i den svenska tidslinjen, för evigt insprängd i vår svenska folksjäl. Bilspotting kan vara så axiomatisk, så enkel!
Filip Ericsson
Finns nåt rofyllt och behagligt med bilden. Bilen väcker även minnen till liv när jag tokkörde på en grusväg med farsans 240. Det dök upp en galning i backspegeln. Kände mig utmanad. Gasade på mer än jag borde. Men det gick bra. Jag lämnade galningen bakom mig. Minns även Macken med Roy och Roger; ¨E du klar me tvåföttin snart¨
En sedvanlig Mats-anekdot när gamla bilar kommer på tal. Berikande!