Vi ”spottar” en diskret mörkgrön Cadillac Seville från 1996 i anrika Fålhagen i Uppsala, och passar på att förtälja historien om denna snygga, amerikanska lyxvagn.
Vid början av 90-talet var amerikansk bilindustri illa ute. Japanerna hade tagit över mycket av den amerikanska marknaden med moderna bilar av hög kvalitet, modesta yttermått och låg förbrukning. De amerikanska bilarna bestod å andra sidan av gammeldags plåtschabrak med forntidsteknologi och usel detaljkvalitet.
Sakta men säkert började ljuset gå upp och utvecklingen mot mindre, snålare och modernare bilar i mer europeisk och asiatisk stil började ta form. General Motors förstod att det handlade om att förändras eller dö och koncernens lyxmärke Cadillac var förstås en del av räddningsplanen.
Cadillac Seville, 1992-97.
1991 presenterades så Cadillac Seville, en återhållsam lyxbil med en nedtonat elegant kaross, en till synes Audi-inspirerad interiör, väl avstämda individuella hjulupphängningar som gav fasta fina vägegenskaper, samt riktigt god kvalitet.
Gensvaret lät heller inte vänta på sig. Nya Seville blev Årets bil i amerikanska Motor Trend Magazine 1992 samt fick en plats på ”årets tio bästa bilar”-lista i Car & Driver Magazine samma år.
Jag minns tydligt hur jag föll för den diskreta, välbyggda lyxvagnen när jag lät ögonen smeka de smäckra linjerna i Automobils duelltest mellan Seville och Mercedes 400 SE försommaren 1992.
Cadillacen uppvisade tillfredsställande vägegenskaper såväl som komfort och hänryckte med sina linjer och snygga interiör, men hade förstås inte mycket att sätta emot den tyska bilens förkrossande byggkonst och teknologi. Att den ens fick möta den hyperkompetenta Mercedes S-klass och dessutom inte alls gjorde bort sig, vittnar dock om Cadillacs enorma uppryckning med Seville.
Reportern menade också mellan raderna att det var den amerikanska bilen han föredrog, inte bara för att den var billigare, utan för att den hade själ, för att den var “mysig och mullrar”.
Bilen jag fotade i Fålhagen i Uppsala här om veckan är en Seville STS från 1996. Modellen byggdes totalt i runt 250 000 exemplar mellan 1991 och 1997, men är ytterst sällsynt i den svenska gatubilden.
Cadillac Seville STS från 1996 i Fålhagen.
Det är synd, för nog är karossens penndrag magistrala. Det är europeiskt elegant samtidigt som det är amerikanskt som John Waynes cowboy-stövlar. Ändå har jag svårt att se buffelhorn fästa på den här europeiserade Cadillacens motorhuv. Vidare har man genom formen lyckats trolla bort de voluminösa måtten. Bilen ser smidig ut men mäter 5,2 meter på längden!
Bilen på bilden bär på Cadillacs moderna V8 med 32 ventiler och dubbla överliggande kamaxlar, en ymnigt rivig maskin på 295 hästkrafter som gav skrämselfart åt den stora vagnen.
Men jag föredrar ändå den gamla motorn som satt i Seville under de första två åren, en knäpptyst pysande kraftkälla på 4,9 liter, två ventiler per cylinder, centralt placerad kamaxel och stötstänger – en rejält antikverad kraftkälla således.
Den gav blott 200 hästkrafter men var betydligt snällare mot framvagn och drivhjul, och gav därmed en mer kultiverad framfart. För jo, Cadillac-bilarna var framhjulsdrivna på den här tiden!
Mamma och pappa lastar i packning i hyrd Cadillac Deville, Los Angeles sommaren 1992. En antik bil!
När pappa bokade en Cadillac i Los Angeles inför familjens semesterresa dit 1992, fick jag något drömskt i blicken. Tänk om vi förärades nya Seville! Men icke. På parkeringen stod istället rader av nya men ack så gammalmodiga Cadillac Deville.
Visst var det ändå roligt att åka Cadillac och den tysta, kultiverade V8-motorn var den samma som i nya Seville – men ack vilken antikvitet som inte hade något att sätta emot europeiska lyxbilar.
Det hade dock 1992 års Cadillac Seville och jag skulle inte ha något emot att pysa runt i en sådan. Trots att jag egentligen är anglofil.
Något sladdrig läderklädsel, men i övrigt välbyggt och stramt inuti Cadillac Seville.
Filip Ericsson