Jag möttes av sval sommarvärme och gjorde staden i skjortlästen. Strosade i solen längs vackra Genève-sjön, skådade glamour och glitter framför världens finaste hotell. Rollsar trängdes bland stora Mercedesar och svarta Range Rovers. Vid eleganta skyltfönster begrundades klockor i hundra tusenkronorsklassen.
Vid en uteservering här och där togs en kaffe eller en Weissbier, och nyfiket betraktades människor av alla de slag. Från taxi- och bussfönster lät jag blicken fastna på de internationella organens huvudkontor. En aning förstämning kröp in i hjärtat. Varför missade jag det tåget, eller snarare, varför hoppade jag av det?
Ett tjog meter från mitt anrika hotell hittade jag en liten bar. Där fick jag livslågan åter. Jag välkomnades som familjemedlem hos turkisk barägare, hans anställda och familj. Det dracks cocktails och öl, åts tapas och röktes cigarill. Mer än en kväll bröt de min ensamhet med sin vidunderliga gästfrihet.
Gästerna kom och gick. En kock från Elfenbenskusten förtäljde sina kock-äventyr i världens alla hörn. En indisk utvecklingsexpert som besökte staden för ett FN-möte förklarade den gästfrihet vilken skulle möta mig närhelst jag besökte hans storslagna land. Jag upplyste om varför han borde byta ut den vita täckjacka som stillöst följde honom vart han än gick, till en brittisk tweedkavaj när kvällens kylslagenhet trängde sig på hans känsliga hy. Den västerländska modelektionen intogs med fokuserat intresse.
Schweizare och turkar gjorde mig sällskap om vartannat och agerade tolk åt mig och min gode barägare allt eftersom kvällarna skred på.
Slutligen besöktes huvudnumret för min resa – den för industrin så livsviktiga bilmässan, en hakdroppande upplevelse för alla med ett uns bensin i blodet. Det klämdes och kändes på Porschar och Astons, ögon smekte Bentley-bakar och Ferrari-silhuetter. I Genève vill jag leva, i Genève vill jag bo.
Men det bästa av allt var ändå lillgrabbens oförfalskade lycka över en liten Volkswagenbuss målad i schweizisk flagga. Jag hade med den hem och han kan inte få nog av den. På flygplatsen fanns en banderoll med texten ”make your reunion more special and buy a gift for the little ones”, eller något i den stilen. Kapitalistiskt budskap åsido – det värmde åter i hjärtat.
Filip Ericsson