ASTON MARTIN. Säg det ett par gånger och låt det sjunka in. Namnet osar pengar och glamour. Den drygt hundraåriga brittiska tillverkaren av svindyra, handgjorda gran turismo-sportvagnar begåvade med handformade aluminium-karosser och stora motorer, är väl hos vanligt folk mest känt som den fiktive superunderrättelseofficeren James Bonds tjänstebil.
Märkets nuvarande status och identitet härrör nog dock framför allt från 1950 när den första efterkrigsmodellen såg dagens ljus under nytt ägarskap av traktortillverkaren David Brown. Aston Martin DB2 (DB för David Brown) satte formen och konceptet inför ett par ytterst glamourösa decennier. De runda formerna, den långa motorhuven, embryot till den sedermera klassiska Aston-grillen samt de stora ekerhjulen stod alla modell för de efterföljande Aston-bilar som skulle vinna sådan berömmelse och habegär.
På 1958 års bilsalong i London togs nästa stora steg i Astons historia, i och med den helt nya sportvagnen DB4. Den nya bilen tog andan ur beskådarna genom sin undersköna coupékaross signerad den renommerade, italienska design- och karosserifirman Touring. DB4 hade utvecklat det Aston-typiska konceptet till fullo, avseende form såväl som teknologi, med sina skarpt rundade linjer krönta av en osedvanligt läcker taklinje och Aston-grillen i full formmässig blom.
Under huven huserade en helt ny rak sexa på 3,7 liter, konstruerad inhouse av den polske motoringenjören Tadek Marek. Dubbla överliggande kamaxlar och 240 hästkrafter var mumma vid tiden och gav ordentlig GT-fart åt den vackra sportvagnen.
Också bilens själva uppbyggnad var ny, med en konstruktion kallad Superleggera, en italiensk benämning för en kraftig stålram på vilken tunna aluminiumpaneler svetsas på. Detta gav en vridstyv och inte alltför tung bil.
DB4 uppdaterades kontinuerligt under sina sex produktionsår och 1963 tillkom ett så kraftigt facelift att en ny modellbeteckning kom till stånd: DB5. Detta var förstås den Aston som den kärvt manlige Sean Connery så snyggt sladdar runt med i Bondfilmen Goldfinger från 1964. Min smaragdgröna bil är alltså dess föregångare, dess ursprung.
Låt ögonen smeka den vansinnigt smäckra taklinjen och dröm dig bort till ett tidigt 60-tal. Du är en 28-årig högadlig britt på väg från London till San Remo för lite R & R. Med de tunna förarhandskarna i outslitligt svinskinn på dina händer lotsar du med nätta rattrörelser den rått eleganta vagnen över de italienska alpvägarna. Du känner suget när en raspig ton svarar på din nedtryckta gasfot och den rejäla raka sexan skjuter fart på den aluminiumdraperade sportvagnen.
De tunga, exakta lägena hos den urbrittiska David Brown-lådan smeker din vänsterhand med en mekanisk vibration närhelst en ny växel ska petas i. Astonens gröna nyans gnistrar i alplandskapet och fulländar den totala harmoni som värmer dig ända ned till benmärgen – och som får tiden att stå still. DB4 är Aston Martin i sin allra renaste form, och därmed en av historiens största bilikoner. Den står förstås i min hylla.
Filip Ericsson