Porsche 911 Speedster 1989 – Spekulationsyra & märkesmagik

Porsche-bilar, gamla eller nya spelar ingen roll, är för närvarande inne i ett tillstånd av viral folkgunst som har skapat en spekulationsorkan av tidigare sällan skådat slag, åtminstone gällande vissa modeller. Idag fokuserar vi på Porsche 911 Speedser som tillverkades i begränsat antal endast under 1989, en specialare som väcker känslor och som därigenom har dragit iväg som en raket på den globala marknaden av exklusiva vintagebilar.

Låt oss ta det från början. Porsche 356, den allra första Porschen som fanns i produktion mellan 1948 och 1965, var föga eftertraktad för sisådär tjugo år sedan. Det var nästan som att studenter kunde ha dem som kul studentbilar, eller kanske misslyckade skådespelare som försökte slå sig fram i ett tufft Hollywood. Bilar luggslitna av väldigt frekvent användande och minimal skötsel. Idag har 356:orna rusat iväg prismässigt, de finaste exemplaren har krupit upp mot miljonen medan speciella varianter kan gå för flera miljoner kronor.

Och det är här Porsche 911 Speedster kommer in. Under det galna 80-talet när börsmiljonärerna växte på träd, upplevde vintagebilsmarknaden en annan högkonjunktur, och en modell som alla suktade efter var Porsche 356 Speedster. Det var den amerikanske Porsche-importören Max Hoffman som i början av 50-talet gav upphov till den högst legendariska sportbilen. Han ansåg nämligen att den amerikanska marknaden var i ett skriande behov av en enklare, billigare version av den nya tyska sportbilen som redan frälst de amerikanska sportbilsköparna. Och Speedster var född.

Porsche 356 Speedster visades 1954 som ett billigare Porsche-alternativ. Idag går de för miljoner.

Okulärt kännetecknades den främst av en särdeles låg vindruta som också gick att plocka bort. Idag när Speedster betingar de allra högsta priserna av alla 356-varianter är det svårt att tro att den faktiskt var billigast som ny!

Speedster var strippad på allt; den hade enklare interiör, en sufflett modell tygtrasa, avsaknad av riktiga sidorutor och minimalt med utrustning. Därmed blev den betydligt lättare och en favorit hos amatör-förare i otaliga tävlingslopp.

Speedstern tillverkades fram till 1958 och skapade då ett vakuum. Med sin tävlingshistoria, begränsade tillverkning och fräna utseende frambringades ett magiskt skimmer kring den lilla sportvagnen och myten var född. 356 Speedster blev en symbol för den romantiska drömmen om ungdom och frihet i 50- och 60-talets Kalifornien. Att James Dean körde ihjäl sig i racingvagnen 550 Spyder gav ytterligare skjuts åt legenden. För ofta har historien nämligen felaktigt berättats att det var i en 356 Speedster han satt när olyckan var framme!

Porsche 911 Speedster Clubsport Concept visas på bilsalongen i Frankfurt 1987.

Vid mitten av 80-talet ville Porsche dra nytta av sin rika historia i den spekulativa champagne-era som rådde och genidraget blev en ny Speedster på aktuella 911, den klassiska huvudmodellen i märkets palett. På bilsalongen i Frankfurt hösten 1987 visades så konceptet 911 Speedster Clubsport som blänkte ikapp med biltopparnas champagne-glas med sin vita lack. Konceptbilen hade begåvats med en extrem så kallad tonneau-topp över en naken sittbrunn, men denna fundamentalt enkla men samtidigt spektakulära uppvisning i Speedster-kultur nådde aldrig produktion.

Den produktionsfärdiga Speedstern dök istället upp i början av 1989. Bilen slog ned som en bomb, retrotrenden var i sin begynnelse och alla hade tydligen törstat efter nya bilar stöpta efter gårdagens ideal. Minns Mazda Miata-snurren senare under året!

Porsche 911 Speedster byggdes endast under första halvan av 1989. Här en breddad ”Turbo-look”-kaross vilken stod för de allra flesta av de 2104 tillverkade bilarna. Den smala karossen byggdes i endast 171 exemplar.

2104 Speedster-bilar skulle byggas mellan januari och juli 1989 och detta innebar förstås att de inte räckte till. Redan när den var ny kom den alltså att explodera i värde och många sålde sina nya bilar till kraftigt överpris. Sedan gick luften ur och finanskrisen var ett faktum. Vad Speedster-spekulanterna inte visste var dock att om de behållit sina bilar längre skulle de ha belönats ordentligt. Idag går Speedstrarna nämligen lös på flera miljoner kronor. En ”vanlig” Carrera från samma tid, som är exakt samma bil förutom lite ytskillnader, fås ju för några hundra tusen!

Grunden var alltså en 911 Carrera från ”lagerhyllan”, alltså en urklassisk Porsche av den gamla skolan. Detta innebar en bakmonterad, luftkyld boxersexa, nu på 3.2 liter och 231 hk, samt en form lika berömd som självklar. En karikatyr så snygg att man svimmar och detta var helt enkelt själva definitionen av en Porsche. Men 1989 hade denna generations 911 redan ersatts av en kraftigt modifierad vagn (964) som inte ens den kändes helt modern.

Ytterst enkelt och välbyggt i den urklassiska 911-interiören. En drömsits för väldigt många!

911 Speedster var därmed gammal redan som ny och som sådan hade den en hel del hyss för sig. Bullrigare vagn fick man leta efter, vinddraget var kopiöst i den öppna sittbrunnen och som den klassiska 911 den var, var vägegenskaperna säregna med sin understyrning och bitska bakvagnssläpp. Vidare var högfartsegenskaperna något spännande med en sedvanligt vandrande framvagn. 911 Speedster var rå ut i fingerspetsarna.

Men belöningen var desto större. Den ultimata formgivningen har vi redan nämnt och Speedstern tog den till nya höjder med sina konstfulla ”Speedster-pucklar” bakom sätena och sin farligt låga vindruta. Därutöver bjöds klassisk 911-upplevelse med delikat styrning och en karismatisk motor som saknade motstycke med sin säregna sång och gång. Speedster var helt enkelt en särdeles levande bil att ratta.

Klippet och hela bilens förmåga på racerbana var oomtvistlig (även om den öppna karossen var betydligt vekare än coupén), liksom byggkvaliteten och finishen i hela bygget. Speedsterns för- och nackdelar speglade alltså den vanliga 911:n. Så ge mig en Speedster i orört originalskick. Jag ställer den i vardagsrummet!

Filip Ericsson

Publicerat i Historia | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

BMW 8-serie – Den stora GT:n är tillbaka


Meddelandet kom abrupt, som en stöt från en elektrisk tortyrpinne. Jag satt och grät, bara grät. I floder. BMW:s klassiska GT-vagn 6-serien hade lagts ned. GT-segmentet, det allra mest klassiska, glamourösa och romantiska segmentet av dem alla, blir alltmer tunnsått. Men så sken solen upp, 8-serien är tillbaka och ämnar att åter frakta mången överklassbak mellan Europas metropoler i reptilfart.

BMW är kanske allra mest känt för sina stora, snabba coupéer, fräna vagnar som får yngling såväl som grånande herre (och dam!) att vrida nackar ur led när helst en sådan sveper förbi. BMWs pånyttfödelse, när det föddes till det märke vi känner idag, skedde 1961 och fyrsitsiga coupéer byggda på de nya familjebilsplattformarna var en högst integrerad del i framgångssagan som följde.

1968 var startskottet för 2800 CS, den första stora sexcylindriga coupén från BMW i modern tid och få bilentusiaster har kunnat förbise den. De slanka karosserna präglades av flärdfull elegans såväl som en god portion maskulinitet. Dessa kombinerades med blodfulla raka sexor med en sång och gång som saknade motstycke och tillsammans med märkets unika körkultur formades vagnar att verkligen sukta efter.

BMW 2800 CS kom 1968 som första sexcylindriga coupé i modern tid. Bilden visar en 3.0 CSi. Läcker!

I samband med introduktionen av 2800 CS lanserades ju även en annan grundbult i märkesmagin – den raka M30-sexan som skulle följa med ända in på 90-talet och förbli helt synonym med varumärket.

CS-serien, eller E9 på BMW-språk, byggdes i olika varianter fram till 1975 och samma år visades den modernare uppföljaren – BMW 6-serie. Den byggde på nya 5-serien som gjort debut 1972 och var en tyngre, mer komfortinriktad vagn för att nå ut till en större kundgrupp. Vacker och frän på samma gång blev den drömbilen på allas läppar, men faktum är att den från entusiasthåll fick mycket skäll för att den ansågs för tung och degig.

BMW 6-serie med sin skrämmande hajnos byggdes 1976-89. Här en 635 CSi från 1983.

Med införandet av 635 CSi 1978 tystnade dock de kritiska rösterna när vägegenskaper såväl som prestanda äntligen nådde upp till de skarpa karosslinjerna. Den stora sexan hängde med från början till slut och var hela tiden en central del i vagnens outsinliga dragningskraft.

6-serien hängde med länge och 1989 när produktion väl upphörde var den inget annat än en anakronism från svunna tider. Ersättaren döptes till 8-serien och nog fanns fog för nomenklaturuppgraderingen – Åttan var större, tyngre, motorstarkare och dyrare än den gamla bilen. Precis som drabbat 6-serien när det begav sig möttes också 850i, som den första varianten hette, av en rejäl kritikerstorm – bilen ansågs på tok för stor, tung och osportig.

BMW 850i visades i Frankfurt 1989. Slimmad och tolvcylindrig!

Men BMW hade tagit i så det brakade, sällan hade ett utvecklingssteg tett sig så gigantiskt. På podiet i Frankfurt stod en slimmad, mycket vacker grand touring-coupé formligen sprängfylld med den modernaste elektronik som stod att finna. Drivlinan bestod av den redan kända V12:an från 750i, en dunmjuk och vansinnigt kultiverad maskin på 5 liter och 300 hk, men som knappast var världens mest spännande.

Vidare var karossformen mästerlig med skönhet, aerodynamik och BMW-karaktär i en utsökt förening, och tekniken delikat med multilänkbakaxel, fyrhjulsstyrning, elektroniskt gasreglage (drive-by-wire) och så vidare. Inte kattskit för 30 år sedan!

Efter tio år och runt 30 000 bilar slängde 8-serien till sist in handduken varpå BMW stod utan GT-bil för Autobahn-stressade direktörer. En ny, avantgardiskt formad 6-serie dök till sist upp 2004 och nytaget var särdeles aptitligt – med en nättare och sportigare karaktär än den oälskade 8-serien tog den kunderna med storm.

Avantgardiska 6-serien kom 2004, mitt under den kritiserade Bangle-eran. En sportigare vagn än den lätt överjästa 850:n.

En helt ny, andra version släpptes 2010 och nu var linjerna nedtonat eleganta och karaktären mer åt GT- än sporthållet. I år, våren 2017, upphörde produktionen under tystnad. Få är de som sörjer, 6-serien var knappast längre på allas läppar.

Däremot sörjer vi att man lämnade GT-segmentet. För visst måste väl BMW ha en snabb GT-coupé på programmet? Den är ju en så viktig del i varumärket. Jo, så resonerar också BMW för i dagarna har ett närmast produktionsfärdigt coupé-koncept visats vid den årliga bilutsättningen vid Villa d’este intill Comosjön i norra Italien. Det är förvånande men ytterst glädjande att det gick så fort och den nya bilen är ju vacker som en dag. Ögonsmek taklinjen, man svimmar så snygg den är! Glädjande nog kallas den också för ”8 Series Concept” och redan 2018 väntas alltså en produktionsfärdig 8-serie!

BMW 8 Series Concept. Slank så man baxnar. Bådar gott inför framtiden!

Den nya GT:n kommer att bygga på BMW:s nya, lätta plattform som står till grund till nya 5- och 7-serien, det vill säga en bakhjulsdriven layout med mycket lättviktsmaterial. Nya åttan lär alltså bli betydligt lättare än den utgångna 6-serien. Och ett smartare plattformsval är svårt att tänka sig – den lär ge förutsättning för rätt köregenskaper och sofistikerade manér såväl som en förhållandevis rimlig prissättning.

Turboladdad rak sexa och V8 från 5- och 7-serien väntas, men det har även ryktats om en tolva. Overkill? Kanske, men den senare lär hur som helst ge superbilsprestanda. Med konceptets utpräglat sportiga form för ögonen, ska vi kalla det för ett ”2+2-sitsigt” utseende, verkar 8-serien luta mer åt Lexus LC-hållet än Mercedes S-klass Coupé. Båda bilarna har ju som nämnts som tänkta huvudkonkurrenter, men är två helt olika karaktärer. Nästa år får vi se.

Filip Ericsson

Publicerat i Nyheter | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Min Omega Constellation & en modern klassiker fyller 35

Schweiziska Omega är en av världens absolut mest berömda klocktillverkare och har kanske fler bravader på sin historiska lyra än någon annan. Dess modellserier är ikoniska, där månklockan Speedmaster som användes av NASA och dykarklockan Seamaster som tjänstgjorde hos attackdykarna i British Royal Navy, är älskade och eftersökta som få andra klockor.

Omega Constellation är en annan storhet i märkets ärorika historia som gjorde debut redan 1952, och som fortfarande finns representerad i märkets attraktiva kvalitetspalett. Idag ska vi ta upp ämnet Omega Constellation Manhattan, en 80-talsikon som innebar en nystart för Constellation-serien vid introduktionen 1982.

Att ämnet tas upp just nu beror inte bara på att Manhattan är en legendar i klockhistorien utan även för att att den fyller 35 år just i år. Samt det faktum att jag precis har fått hem min alldeles egen Constellation, inhandlad från en renommerad Omega-handlare i London. Klockan är från 2000 och referensnumret ”1502.40.00” innebär enligt Omegas officiella databas boett i stål, stållänk, mörkgrå urtavla, mekaniskt verk samt en diameter på 35,5mm.

Historia

Omega Constellation Manhattan från 1982

Constellation föddes för att hylla Omegas rekord i tidsprecision vid Geneva Observatory, Schweiz, 1951. Året efter släpptes en elegant modellserie som med sitt kronometercertifierade urverk skulle leva upp till bragden. Kronometer innebär en klocka som genomgått precisionstester enligt reglementet hos Contrôle Officiel Suisse des Chronomètres, det officiella schweiziska testinstitutet för kronometerar.

Constellation utvecklades konstant under åren vartefter klockmodet ändrades men kronometerstatusen följde som en röd tråd genom modellseriens utveckling. 1982 skedde en revolution då en helt nydesignad Constellation med batteridrivet kvartsverk gjorde champagneindränkt debut. Med en tunn, elegant designad boett och glamourös urtavla som passade tidens lyxmode gjorde den succé från dag ett. Och tilläggsbeteckningen ”Manhattan” ringar väl in det hela på ett utmärkt sätt!

Sedan dess har mången börshaj, filmstjärna, lyxfru och statsman burit en Manhattan på sina burgna armar. Skåda den tunna, distinkt formade boetten med sin vackra integrerade stållänk. Eighties Avantgarde!

Den unga designern Carol Didisheim, här ritandes på Constellation Manhatten i Genève 1981.

Formen var ett verk av den unga smyckesdesignern Carol Didisheim som nyligen utexaminerats från School of Decorative Arts of Geneva och som fick uppdraget att rita en tunn smakfull klocka enligt tidens mode. En konstruktionslösning som fick den att stå ut i mängden var de ”klor” som höll glaset på plats och säkrade vattentätheten. Dessa utgjorde även ett starkt designelement som med tiden accentuerades ytterligare och har följt modellen ända fram till idag. Samma sak gäller boettringen med sina romerska siffror som till en början låg under glaset på ett särdeles elegant vis men som senare flyttades ut utanför glaset.

Constellation Manhattan var en dressklocka som tålde vardagsslit med sitt safirglas och vattentäthet till 30m. Med tiden fick den en allt sportigare touch med större, tjockare boetter, mer maskulin design och vattentäthet till 50 och sedan till 100m.

Att Constellation Manhattan från början endast salufördes med kvartsverk säger en del om tiden den föddes i, de mekaniska verken hade tappat i popularitet och alltfler klassiska schweiziska klocktillverkare började utveckla sina egna batteridrivna diton. Och det var i rent överlevnadssyfte, många var de storspelare som höll på att gå under vid 70-talets kvartsexplosion.

Constellation Manhattan i champagnedränkt reklam från 1982.

1985 uppdaterades Manhattan med en lätt facelift och begåvades för första gången med ett mekaniskt verk, caliber 1111, som debuterade i samband med modellens nyrelease. Det var också nu som den romerska ringen hamnade utanför glaset varpå ”klorna” tappade sin funktion. De blev dock som sagt kvar som ett distinkt designelement. 1995 kom nästa uppdatering med en något rundare, tjockare form som gav en lite sportigare stil, vilket underströks av 50m vattentäthet. Här tappade modellen också sin Manhattan-benämning och denna generation kallas kort och gott för ”Constellation ’95”.

2003 var det dags igen med en än sportigare, ”fetare” Constellation kallad Double Eagle med en boettstorlek som vuxit från 35 till 38mm och med vattentäthet till 100m. Idag säljs Constellation som både 35mm och 38mm där den större klockan innehar Omegas utsökta Co-axialverk (caliber 8500) varför den har blivit rejält tjock. Och häri tycker jag att modellen har förlorat lite av sin charm. Tunna klockor är inte bara eleganta och raffinerade utan även ytterst passande för dem som bär finskjorta! Och just tunnheten har ju varit en del av Constellations främsta företräden.

Min Constellation

Min nya Constellation är en ”95” från år 2000. Den innehar Omegas kända mekaniska 1120-verk som även motoriserade den legendariska Bondklockan Seammaster Professional under många år. Den har således en skönt svepande visare, för jag har alltid haft svårt för kvartsurens osnygga tickande!

Caliber 1120 är ingen renrasig Omega-konstruktion utan baseras på ett verk från den kända urverkstillverkaren ETA (caliber 2892-A2). Inget fel med det då företaget bygger riktigt exakta och hållbara verk, något som i allra högsta grad gäller också för just 2892-A2. Omega uppdaterade dessutom ETA-enheten med några tekniska förbättringar och justerade den så exakt att det nådde kronometer-status. 1120 är för övrigt snarlikt Rolex berömda basverk caliber 3135, till sin konstruktion såväl som till precision och tillförlitlighet.

Denna Constellation har en boettstorlek på 35,5mm vilket anses väldigt litet idag men som var en normalstorlek för herrur vid 80-talets mitt. I början mätte ju Manhattan endast 33mm. Att modellen har behållit sina modesta mått under åren är en angenäm protest mot trenden med allt större boetter. En dressklocka ska ju inte vara en blaffa på armen!

Tjockleken är runt 10mm och detta är ytterligare en smaklig favör hos Constellation-klockorna innan Omegas egna tjockare urverk sattes i. Och då kommer vi (o)sökt in på det här med lyxiga sportklockor, faktiskt en viktig komponent i historien om klockor över huvud taget. För även om Manhattan inte var särskilt sportig i början vill jag ändå påstå att den hör hemma åtminstone i utkanten av detta segment.

Precis som 1952 pryds baksidan av en vacker gravering av observatoriet i Genève.

Det hela började under det tidiga 70-talet när även de allra finaste klocktillverkarna som Patek Philippe, Vacheron Constantin och Audemars Piguet, led stort av kvartserans tsunamivåg. Lösningen stod ultrakonservativa Audemars för då man lät designgeniet Gerald Genta rita en stor sportklocka i stål (Royal Oak). Detta var helt nybruten mark i klockindustrin och den svindyra sportklockan var född. Royal Oak var dessutom väldigt tunn och fungerade därför utmärkt också tillsammans med finskjorta. Patek Philippe följde efter med sin Nautilus och Vacheron Constantin med sin Overseas. Även Piaget (Polo) och Girard Perregaux (Laureato) hängde på med sina egna eleganta, högt prissatta sport-diton.

Och det är till denna exklusiva kategori som Constellation Manhattan kan anbringas, åtminstone delvis. Med sin eleganta integrerade länk, lövtunna boett, egensinniga form och relativt höga pris red den definitivt – och gör fortfarande – på vågen av lyxiga sportklockor. Om än i ett betydligt mer överkomligt format. Eleganta sportklockor som låg närmare Omegan i pris var istället Rolex Oyster Perpetual och IWC Ingenieur.

Min Constellation ’95 med de karaktäristiska ”klorna”, den iögonfallande ringen med sina romerska siffror och den egensinniga stållänken. En stark karaktär!

Attraktionskraften hos Constellation Manhattan blir knappast mindre av att Michail Gorbatjov, Sovjetunionens siste president, länge har burit en tidig sådan helt i guld. Att han bar den redan under Sovjettiden kan nog höja en del ögonbryn men hans klocksmak kan väl knappast ifrågasättas!

Hollywood har för övrigt uppmärksammat det hela genom att låta Gorby-Omegan få en ytterst liten men naggande god biroll i långfilmen My Fellow Americans från 1996 med Jack Lemmon, James Garner och Dan Aykroyd. Lemmon, föreställandes en före detta amerikansk president, ger i en scen bort sin klocka till en lastbilschaufför som tack för skjutsen och säger: ”That’s a Constellation. It was given to me by Gorbachev”.

Gorbatjov med sin Constellation Manhattan i guld.

Filip Ericsson

Publicerat i Klockor | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Thomas Jansson – En onödigt spännande bilfärd i Svenska Rallyts hjulspår

I april 2017 tog jag och en kamrat en biltur till min barndomsby Nordmark i fagra Värmland för att bland annat musicera med två vänner i Filipstad. Vi diskuterade (jag föreslog) att vi skulle åka i min BMW 523i årsmodell 1996 med tillkopplad släpkärra för att i lugnt tempo frakta musikinstrument som skulle med på färden.

Mitt förslag kom sig också av att min kamrat emellanåt har tung gasfot och jag som fd yrkesförare är expert på att ha åsikter om andra förares körsätt som till exempel hur man ska blinka i rondell och givetvis också val av bilmodell samt att det är skit till bilförare som måste ha fyrhjulsdrift. Och tro inte att ”jag är avundsjuk och bitter” på de som har råd med dyra bilar!

Nu blev dock färdmedlet min kamrats stora BMW X5 av nyare modell, som jag måste erkänna har ”lite bättre”, jag upprepar ”lite bättre” åkkomfort. Färden gick lugnt och stillsamt och vi kom fram till Värmland utan problem, dock med bilen fullastad med musikinstrument. En av dagarna i Värmland åkte vi med kamratens fina BMW till Hagfors för ett besök på ortens fina kafé, Kaffestugans Konditori, som verkligen kan rekommenderas för den med fäbless för bakelser.

Martin Prokovs färgglada Ford på Rämmen-sträckan 2015 har definitivt dubbdäck!

Efter kafé-besöket styrdes kosan åter mot Nordmark via småvägar där jag som rallyintresserad stått många gånger och beskådat rallybilarna fara fram i hög fart. Under färden såg jag en skylt som visar vägen till Flåsjön, en väg som också leder till Holmsjön där min far föddes 1921. Mitt impulsiva förslag att åka den lilla omvägen via Flåsjön antogs av min kamrat och vi startade färden mot Holmsjön som även är en av Svenska Rallyts sträckor, nämligen den kända Rämmen-sträckan.

Färden gick vidare i rallybilarnas bilspår dock i lugnt tempo uppför branta backar och till en början med ett bra väglag. Men efter bara någon kilometer började den något leriga, men helt farbara vägen snabbt övergå till en vinterrally-väg med endast spår efter en bil som åkt före oss. Det blev mer och mer snö och plötsligt vek hjulspåren av och vi åkte ensamma vidare i ca 2 dm snö backe upp och backe ner. Att vända var inget alternativ då jag trodde mig veta att vi snart är framme vilket inte riktigt var fallet.

Med en ”sommardäck-skodd” BMW X5 for vi vidare med andan i halsen. Dessutom var vi helt vilse med noll kontakt på mobilen och vägen syntes inte på GPS. Efter en mycket lång och slirig färd dök något som kan vara en plogad väg upp. Problemet var bara att en snövall hade plogats upp och spärrade ”vår” väg. Vid det här laget hade mitt motstånd mot fyrhjulsdrift mjuknat något då min kompis plöjde genom det sista hindret utan problem. Äntligen kom vi fram till en väg med sommarväglag som ledde till civilisationen i form av byn Rämmen.

Slutsatsen efter den onödigt spännande resan blir ett motvilligt erkännande att det trots allt kanske inte är helt fel att åka omkring i en fyrhjulsdriven bil. Men åka med härlig bakhjulssladd kan de inte och blinkers verkar inte ha monterats i alla modeller, så dä så!

Ha dä så gôtt hälsar Thomas

Publicerat i Gästinlägg | Lämna en kommentar

Jaguar D-Type 1954-57 – Racingikonen nu i min samling

Megaberömda Jaguar med sin magiska klang har som alla andra digniteter i bilarnas värld funnit sin ära och berömmelse på efterkrigstidens racerbanor. En av storheterna heter Jaguar D-Type, en högst spolformad racervagn som spöade allt och alla i de mest prestigefulla tävlingarna under femtiotalets mitt. I dagarna fick jag en D-Type i skala 1:43 i posten och därmed motiveras ett minireportage av denna ikoniska racingvagn.

D-Type segrade bland annat på Le Mans 1955, -56 och -57 och hängde därmed av Gudar som Ferrari såväl som Mercedes 300 SLR.  Racerbilen visades 1954 med ett helt nytt monocoque-chassi (självbärande kaross), den berömda raka XK-sexan där fram, skivbromsar samt en osannolikt strömlinjeformad kaross, en kombination som lär ha satt de italienska och tyska antagonisterna i ett tillstånd av ren skräck.

Jaguar D-Type skala 1:43

Efter  en ökning av cylindervolymen från 3.4 till 3.8 liter under 1957 gav motorn hela 295 hästkrafter vilket renderade en toppfart på vanvettiga 280 km/h. Motor såväl som formspråk hängde sedan med till Jaguar E-Type, en sportvagn som vid sin premiär våren 1961 gjorde sensation som kanske ingen annan bilmodell i historien.

D-Type tillverkades i uppskattningsvis 71 exemplar fram till 1957 då Jaguar drog sig ur fabriksracingen. Men 25 ofärdiga bilar återstod på fabriksgolvet och de ville man ju göra något av! Nio vagnar förstördes i en brand på fabriken medan de kvarstående 16 byggdes om till kundbilar för amatörracing, som dessutom skulle godkännas för vägbruk i USA. Efter små anpassningar (riktig vindruta, öppningsbar passagerardörr, sidorutor, klädd interiör) var D-Type färdig för gatan och bytte samtidigt namn till XK-SS.

Coolare blir det inte: En rökande Steve McQueen och hans Jaguar XK-SS.

Och det är här Steve McQueen kommer in i bilden. Den legendariske amerikanske skådespelaren var inte bara en bilkörarikon på filmduken utan även en fartfantom privat. Han var framgångsrik förare inom privatracing och ägde ett antal prominenta sportbilar genom åren, till exempel har hans Ferrari 250 Lusso dykt upp på bilauktion under åren och inbringat enorma belopp.

Vid början av 60-talet köpte McQueen en Jaguar XK-SS i British racing green. Han kallade den för ”Green Rat” och gjorde vägarna runt Beverly Hills högst osäkra när det begav sig. Det sägs ju också att McQueens körkort ständigt hängde löst under den här tiden! Idag finns den att skåda på California at the Petersen Automotive Museum i Los Angeles. För att ge en referens till hur speciell McQueens Jaguar var, och är, kan nämnas att en D-Type från 1955 såldes för runt 160 miljoner kronor på Sotheby’s 2016.

Filip Ericsson

Publicerat i Modellbilar | Lämna en kommentar

Mercedes 190 SL – Vintageikonen, folkvagnen & superbilen

Mercedes vackra, exotiska juniorsportvagn Mercedes 190 SL från 1955 är en ikon bland vintagebilar. Det kan alltid motiveras att ta upp denna legendariska skönhet i en artikel, men särskilt nu när jag precis har fått hem ett svart exemplar i skala 1:43 är det förstås extra relevant!

Jag satt och glyste på ett avsnitt av Chasing classic cars på TV nyligen, där den ytterst kunnige, amerikanske proffsrenoveraren Wayne Carini jagar exklusiva veteranbilar och gör så kallade ’barn finds’. De skatter som fortfarande kan finnas i folks lador, skjul och garage är häpnadsväckande och i nämnda avsnitt hittade Wayne en Mercedes 190 SL som hade stått still i 35 år i ett garage i New England.

Min 190 SL. I skala 1:43…

Mercedes lilla sportvagn från 50-talets gladaste dagar är en legendar som går utanpå det mesta, och som idag betingar mångmiljonbelopp på de exklusiva auktionshusen världen över. Jag var dock inte med på 50-talet och har lite svårt att sätta in den i ett ”fack”. Specifikationerna med standarddelar från Mercedes personbilsprogram säger ju ”folksportbil” medan prisnivå, design och utförande säger fullblodssportvagn, vilket gör modellen lite märklig.

Den hade ju inget att sätta emot en, säg, Jaguar XK150 eller E-Type i fartresurser, men var ändå dyrare. Kanske är det mot den näpna, rundslipade Porsche 356 man ska ställa den – en likaledes välgjord, dyr och motorsvag vagn som också smyckade ut 50- och 60-talens vägar runtom om i Europa såväl som i Nordamerika. Men där Porsche vann racertävlingar fungerade Mercedesen i princip uteslutande som boulevardracer.

Så hur har den kunnat bli en sådan eftertraktad ikon? Oavsett ovanstående bryderier är 190 SL nämligen vacker så man dör, konstfull och välgjord in i minsta skruv. 190 SL är helt enkelt ett konstverk och njutarvagn i ett. Aldrig har väl en så enkel vagn varit så glamourös, och Hollywoodstjärnorna sågs mycket riktigt ofta bakom ratten i den. I musikalfilmen High Society från 1956 rattade exempelvis Grace Kelly en silverfärgad 190 SL med inte mindre än Frank Sinatra i passagerarsätet. Glamourösare än så kan det ju inte bli!

190 SL presenterades på New Yorks bilsalong 1954 och blev en omedelbar succé. Självklart var det den amerikanska marknaden som stod i absolut fokus – de alltmer välbeställda amerikanska bilköparna önskade sig ju i första hand glamourösa cabrioleter och älskade, trots den mörka närhistorien, tyska sportvagnar. Och 190 SL hade dessutom förmånen att kunna spegla sig i den bländande glansen från den magiska måsvingen, sportvagnen 300 SL, som i raceutförande hade gjort debut redan 1952.

190 SL var enkel och avancerad på samma gång. Grunden utgjordes av Mercedes vanliga familjebilsplattform, och fram satt en ny fyra med enkel överliggande kam vilken också hade hämtats från familjebilarna. Motorn presterade 105 ystra kusar – ingen sensation, men 170 km/h i toppfart var inget man snöt åt 1955. Framvagnen innefattade dubbla triangellänkar och bakaxeln var delad – teknologiska delikatesser som delades med 300 SL och gav fullblodsgener åt den tjejiga lilla sportmercan. Fram till 1963 byggdes knappt 26 000 bilar.

Någon efterträdare kom aldrig utan 230 SL som visades under 1963 fick ersätta exotiska 300 SL såväl som folkliga 190 SL. Sagan var all och aldrig mer skulle väl en så vacker Mercedes födas ur fabriken i Stuttgart. Eller?

Filip Ericsson

 

Publicerat i Historia, Modellbilar | Lämna en kommentar

Ferrari – De tidiga årens magi

FERRARI. Inget namn är mer berömt och få namn väcker väl sådana känslor eller utstrålar sådan magi. Idag ska vi gräva i Ferraris historia och tvätta bort den för många osympatiska stämpel som detta fina italienska märke har dragit på sig under decennierna.

På en blogg med motorjournalistisk inriktning som önskar upprätthålla någon sorts professionalitet och trovärdighet kan en genomgång av Ferrari förstås inte undvikas. Passande nog fyller märket 70 år just i år!

När någon nämner Ferrari idag tänker många säkert på botoxläppade dokusåpafruar som gör Beverly Hills osäkert i sina röda, extremdesignade Ferrari-farkoster. Eller på fotbollsstjärnor och annat nyrikt som anländer till hippa restauranger i sina slentrianvalda diton som får publiken att häpn… nej gäspa. Hela denna cirkus vilar som en kräkframkallade konfliktdiamantfilt över märkets snabba sportbilar.

Men så har det inte alltid varit! Ferraris bilar var under de första två decennierna höjden av kultur, skönhet och smakfullhet.

Ferrari 125 S. Märkets första bil från 1947 och endast avsedd för racing. I år fyller den 70!

Märkets första bil för vägbruk kom 1947 och från start handlade allt egentligen om racing, gatbilarna byggdes motvilligt till ett fåtal hugade spekulanter. De äldre Ferrari-bilarna, fram till slutet av 60-talet ungefär, var alltid tolvcylindriga och frontmotoriserade och betingar idag tiotals, ibland hundratals, miljoner kronor på de exklusiva bilauktionerna världen över. Gamla Ferraris definierar helt enkelt själva toppen av vintagebilsmarknaden.

Dagens Ferraribilar är tekniskt överlägsna och konstruerade med rejsig F1-känsla som förtecken, de jagar varvtider till förbannelse och är ritade för att klyva luft snarare än för att värma själar. Ferrari-bilarna från förr var istället konstfulla och romantiska och vackra så man svimmar. Samtidigt presterade de som inget annat på dåtidens racerbanor. Med skillnaden att vindtunnelns era ännu inte gjort entré och fördärvat den konstnärliga ådran i bilarnas linjer.

Mot den bakgrunden klarnar bilden av att dessa magiska vagnar byggde märket och skapade den oöverträffade status det har åtnjutit sedan dess och ända fram till idag.

Nedan följer några av de viktigaste och vackraste sportvagnarna i Ferraris sällsynt glamourösa historia, vagnar byggda i ett fåtal exemplar och idag uppnåeliga endast för de allra mest välbeställda. Tyvärr får ni inte lyssna på dem, men se, ögonnjuta och dregla går förstås bra!

Ferrari 166 Inter, 1948–50

Ferrari 166 Inter, 1948-53

Ferrari 166. Ingen utanför Ferraris entusiastkretsar vet väl vad det är? Jo, 166 får vara med med anledning av att den är märkets allra första bil att säljas till kunder och för att köras på vanlig väg. Dessa vägbilar kallades för 166 Inter och visades 1948. Men även Ferrari 166 baserades på märkets racingvagnar som introducerades året innan. Den runda karossen ritades av Carrozzeria Touring men senare kom andra firmor att rita egna varianter av 166:an.

Motorn var en ny V12 som konstruerats av Enzo Ferraris gamla kollega från tiden som racerförare hos Alfa Romeo, Gioacchino Colombo. Till 166 hade motorn förstorats från 1,5 till 2 liter och gav 140 hästkrafter. Namnet 166 kommer från volymen per cylinder, det vill säga 166 kubikcentimeter. Multiplicera med tolv och vi får fram den totala cylindervolymen! På detta vis kom Ferrari att döpa sina bilar ända in på 80-talet. Fram till 1953 byggdes 37 stycken Ferrari 166.

Ferrari 250 GT Berlinetta ”Tour de France”, 1956-59

Ferrari 250 GT Berlinetta ”Tour de France”, 1956-59.

Ferraris allra mest eftersökta vintagebilar är tveklöst 250-serien, som mellan 1953 och 1964 skapade aldrig tidigare skådade ikoner. De utgjorde överlägsna racerbilar som skördade segrar på Europas mest glamourösa racerbanor såväl som hett eftersökta sportvagnar hos de allra rikaste och berömdaste. Ouppnåeliga för alla andra och lika magiska då som nu. Det fanns en hel uppsjö 250-modeller varav ett flertal fyrsitsiga. Här fokuserar vi dock på de tvåsitsiga ”Berlinettorna”, de allra mest ikoniska och eftersökta.

Ovan syns 250 GT Tour de France, inofficiellt benämnd efter segrar i 1956 års Tour de France-tävling. Tolvan var som siffrorna i namnet antyder på 3 liter och gav mellan 240 och 260 hk. Toppfart 250 km/h. Vi pratar alltså om 1950-talet!

77 bilar byggdes fram till 1959 och idag tillhör de eliten bland Ferrari-bilar gällande aktuella auktionspriser. Exempelvis sålde Sotheby’s i Monterey 2015 en 250 Tour de France Competizione från 1956 och ritad av Scaglietti för närmare 110 miljoner kronor räknat i dagens dollarkurs.

Ferrari 250 GT California, 1958–1963

Ferrari 250 GT California Spyder, 1958-63

Den absoluta Ferrari-favoriten i Kalifornien torde ha varit denna hakdroppande skönhet. 250 GT California Spyder kom 1958 och var lika mycket racerbil som de takförsedda tävlingsbilarna, men stöpt främst för att glamourisera de kaliforniska vägarna och sina ägare i samma grad. Med samma treliterstolva som övriga 250:or var den förstås våldsamt snabb.

Totalt byggdes 106 bilar i två serier fram till 1963. Californior har länge betingat norr om hundramiljonersstrecket vid auktioner och ökar fortfarande. På alla sätt en häpnadsväckande bil!

Ferrari 250 GT Berlinetta ”SWB”, 1959-63

Ferrari 250 GT Berlinetta ”SWB”, 1959-62

När frågan om världens snyggaste bil kommer på tal ligger nog Ferraris 250 GT Berlinetta “Short Wheel Base” bra till. Byggd för att prestera i racing genom sitt kortade axelavstånd fick Pininfarina till linjer som om de var skapade av Gud själv.

Berlinetta ”SWB” vann bland annat 24-timmarsracet på Le Mans 1960 och 1961 och kan inbringa hur mycket som helst på en bilauktion idag. 290 hästkrafter ur tre liter och en toppfart 270 km/h, så tur att man hade försett den med skivbromsar! 167 bilar byggdes fram till 1963.

Ferrari 250 GTO, 1962-64

Ferrari 250 GTO, 1962-64

250 GTO. Här har vi kanske världens dyraste bil. Mytomspunnen som inget annat är detta Ferraris absoluta höjdpunkt och det säger förstås inte så lite. Precis som ovanstående Berlinetta SWB var GTO tänkt främst för racing och sopade också mycket riktigt banan med alla konkurrenter. GTO vann sportvagnsmästerskapet tre år i rad 1962, -63 och -64.

Endast 36 bilar byggdes. Redan 2008 slog GTO världsrekord genom att bli världens dyraste bil med ett auktionspris på 15,7 miljoner pund, som med dagens pundkurs blir drygt 180 miljoner kronor. På Bonhams 2014 såldes en annan GTO för 250 miljoner kronor. Och så där håller det på.

Ferrari 275 GTB, 1964–1968

Ferrari 275 GTB, 1964-68

250-bilarna hade tjänat Ferrari oerhört väl. De hade lyft varumärket till himlen genom sina magiska sport- och racingvagnar, alla önskade sig en Ferrari men endast ett fåtal kunde förstås uppfylla dessa drömmar. 1964 kom efterträdaren i form av 275 GTB, en mer maskulint formad GT-sportvagn gjord för att antingen vinna tuffa tävlingar eller för att korsa kontinenter i reptilfart. Välj det som passar. Stilen var lite amerikansk muskelbil om man tillåts svära i kyrkan men teknologiskt hade den tagit åtminstone ett litet steg framåt.

För faktum är att hur konstfulla och astronomiskt snabba Ferrari-bilarna än var vid den här tiden, var de i grund och botten ganska enkla själar, åtminstone teknologiskt. Enzo Ferrari hade nämligen ett konservativt kynne. Att 275 GTB var den första Ferrarin med delad bakaxel är därför värt att nämnas, även om den fortfarande hade enkla överliggande kamaxlar. Till serie II 1966 kom till sist de dubbla ditona. Även en öppen version togs fram i form av 275 GTS.

275 GTB/GTS har tidigare i skuggan av 250-vagnarna varit lite styvmoderligt behandlade på vintagebilsmarknaden, men för några år sedan stack de i väg betänkligt. Det begärs astronomiska belopp för bilarna idag och särskilt då för de exemplar som har en ärorik racinghistoria.

Ferrari 365 GTB/4 ”Daytona”, 1968–73

Ferrari 365 GTB/4 ”Daytona”, 1968-73

Ferrari 275 började vid slutet av 60-talet att se ganska daterad ut och 1968 smällde Ferrari till med en ny, skarpt formgiven vagn som skulle tvåla till nya stjärnskott som Lamborghinis spektakulära supervagn Miura. Den avantgardiska, elegant avskalade karossen till trots var 365 GTB/4 traditionen trogen – tekniken delades med 275:an som visserligen redan hade tagit nödvändiga teknikkliv.

Detta innebar att den nya GT-sportvagnen hade delad bakvagn, lådan monterad bak och den berömda Colombo-tolvan med dubbla överliggande kamaxlar monterad fram. Det skulle ju dröja ytterligare några år innan även Ferrari gick över till den nya mittmotoriserade superbilstrenden.

Den krångligt benämnda 365 GTB/4 kom tidigt att kallas för ”Daytona” vilket aldrig var någon officiell beteckning utan kallades så av media som ville påminna om märkets vinst i 24-timmarracet i just Daytona, USA, 1967.

Effekten ur den klassiska tolvan hade i Daytona vuxit till 352 hk tack vare utökad cylindervolym (nu 4.4 liter) och sex weberförgasare. Toppfarten låg på vansinniga 280 km/h och än idag kan en Daytona klara en kontinentstint i högsta fart utan att varken bil eller förare kroknar. Låt oss kalla det för tidlös teknisk briljans!

Filip Ericsson

Publicerat i Historia | Lämna en kommentar

Genève 2017 – Spyker Preliator med hjärta från Koenigsegg

Ett av bilindustrins mer udda inslag är den nederländska sportbilstillverkaren Spyker. En stor del av märkets säregenhet härrör obestridligen från dess grundare och direktör, den excentriske, omsusade entreprenören och virvelvinden Victor Muller. På Genèves bilsalong 2017 visade man upp den öppna versionen av sin årsgamla sportvagn C8 Preliator: Preliator Spyder.

Men detta var bara en av nyheterna, Muller och vår svenska berömdhet Christian Von Koenigsegg har nämligen högst oväntat kommit överens om att samarbeta vad gäller motorer. Det betyder att Koenigsegg ska bygga en ny V8 åt Spyker, en affär som i nuläget handlar om 250 enheter. C8 Preliator Coupé och Spyder blir under 2018 de första bilarna att bestyckas med den nya motorn, som då ersätter den gamla Audi-åttan. Därefter planeras bland annat en Spyker-SUV (!).

Koenigseggs nya V8 med destination Spyker. Foto Road & Track.

Preliator Coupé ska byggas i 50 exemplar årligen så vi talar alltså om väldigt låga volymer där styckepriset för varje bil ligger runt 3,5 miljoner kronor. Spyder väntas säljas i hundra exemplar. Bilarna sätts samman i Coventry, England, och det sägs att kunderna får vänta nio månader extra på sina bilar på grund av motorbytet från tyskt till svenskt. Men de lär väl knappast gråta över det!

Koenigseggs V8 är i grunden samma motor som bestyckar företagets hyperbilar men har i sitt nya utförande förlorat turboaggregaten och trimmats ned till 600 hästkrafter. Volymen är fem liter jämnt och den rejsiga torrsumpsmörjningen har bevarats för bästa prestationsförmåga också vid bankörning. Eftersom maskinen är anpassad för långt över 1000 hästkrafter är den rejält överdimensionerad för Spykers bilar och Koenigsegg har lite småkaxigt sagt att den därför bör hålla i två hundra år eller så!

Spektakulära Spyker C8 Preliator Spyder. Snart med V8 från svenska Koenigsegg. Foto: Filip Ericsson

Att Koenigsegg ska leverera en egenutvecklad motor till ett annat bilmärke ter sig kanske vid ett första ögonkast som en liten sak. Men det är en enorm nyhet ur perspektivet att en mikroskopisk svensk superbilstillverkare konstruerar och bygger egna motorer helt inhouse. Att man lyckas skapa en konkurrenskraftig och pålitlig drivkälla som dessutom klarar dagens och morgondagens tuffa miljökrav är ren sensation. Och väldigt roligt! Det visar också att inget är omöjligt i bilarnas knasiga värld.

Preliator är en högst exklusiv produkt med chassi i aluminium och kaross i kolfiber. Konceptet är lite udda och blandar extrem mittmotorsportvagn med gran turismo med sin långa hjulbas. Oavsett brottsmisstankar och skumma affärer som omgärdar Muller kan man knappast förneka storheten i hans sportbilar.

Insidan är lika avantgardisk som utsidan i Spyker Preliator. Notera den unika, ”nakna” växelföringen! Detaljomsorgen är astronomisk och förklarar det höga priset.

Detaljomsorgen går utanpå det mesta och Spyker-bilarna ter sig som unika utropstecken i en likriktad bilvärld. Vagnarna är avantgardiska och konstfulla på en och samma gång, de är som smycken samtidigt som de kan jaga andan ur det mesta. Toppfarten hos nya Spyder överskrider ju 320 km/h så det gäller att hålla i toupén!

Koenigseggs-motorerna lär förbättra prestanda såväl som skänka ytterligare karaktär åt de redan spektakulära farkosterna. Nu, särskilt i och med den spännande svenska motornyheten, börjar habegäret så smått att tränga sig på även hos mig. Att Spyker har den goda smaken att kombinera den nya motorn med en riktig sexväxlad manuell låda gör inte saken sämre.

Muller och Koenigsegg. Som små barn på Julafton. Foto: Spyker

Filip Ericsson

Publicerat i Bilsalonger, Nyheter | Lämna en kommentar

Genève 2017 – Sportive française med Alpine A110

Foto: Filip Ericsson

Efter dryga tjugo års törnrosasömn är den äntligen tillbaka, den berömda franska sportbilen Alpine, en aktualitet som lär få månget öga vått hos grånande herrar framför allt. Renault-ägt sedan 1973 och byggd på Renault-delar ända sedan starten 1955, har Alpine alltid varit tätt förknippat med det likaledes franska folkbilsmärket.

Alpine har inför sin pompa-och-ståtiga återkomst läskat oss med ett par ytterst läckra konceptbilar de senaste två åren, och det är med stor glädje några av oss nu har fått beskåda den produktionsfärdiga sportvagnen i Genève.

Foto: Filip Ericsson

Och det är ingen dålig satsning man har gjort – vi talar om en renrasig sportbil uppbyggd från grunden, utan några standardelar från Renaults personbilsprogram. Konceptet säger lätt, tvåsitsig sportvagn i halvmiljonklassen, ett segment som är väldigt tunnsått idag och som spretar betänkligt. Vi har Porsche 718, Alfa Romeo 4C och Lotus Elise, men nu ger sig alltså även Renault in i leken under Alpine-flagg.

Den vackra aluminiumkarossen blottad. Foto: Filip Ericsson

Formen är genial, linjerna är retro såväl som moderna och innehar en egensinnighet som attraherar och tydligt uttrycker ”Alpine”. Så är också designen starkt influerad av märkets mest ikoniska modell någonsin: A110. Den byggdes under 60- och 70-talen och rönte stora rallyframgångar. Kopplingen till A110 anses tydligen så stark att den nya bilen har döpts till – A110!

De dubbla, i aluminium utförda triangellänkarna i all sin prakt. Ren industrikonst. Foto: Filip Ericsson

Kaross såväl som chassi är utförda helt i aluminium och A110 väger in på låga 1103 kilo. Med en turbofyra på 1.8 liter och 252 hästkrafter från Renault/Nissan, som kopplats till en sjuväxlad dubbelkopplingslåda, kommer nya A110 att gå som ett skott – 0-100 ska gå på 4.5 sekunder.

Någon folksportbil i egentlig mening är alltså inte nya Alpine. Hamnar den under 600 000 kronor i Sverige ska vi nog vara glada. Glada är vi visserligen hur som helst. Sportive française – Alpine är tillbaka!

Modernt och fokuserat i nya Alpine. Foto: Alpine

Filip Ericsson

Publicerat i Bilsalonger, Nyheter | 2 kommentarer

Genève 2017 – Sköna former med Bentley EXP12 Speed 6e

Bentleys Genève-monter var pompös i sedvanlig ordning, och det ska helt och hållet tillskrivas de mastodonta överklassvagnar som samlats där. Spektakulära Continental Supersports Convertible i all ära (710 hk!) men det var den eldrivna konceptbilen Bentley EXP12 Speed 6e som fullständigt stal showen.

Inte bara är den smäckra sportvagnen hjärtstoppande vacker, den utgör dessutom en indikation om Bentleys framtid, och det ur flera perspektiv. Formen känns igen från det tidigare konceptet EXP10 Speed 6 (liknande bil fast med tak) och är en föraning om det nya formspråk som kommer att begåva framtidens Bentley-vagnar. Framför allt kommer linjerna att visa sig i nästa Continental GT som lär dyka upp inom bara ett år.

Vacker från alla vinklar – Bentleys nya form bådar gott!

Det bådar gott, här har vi en mer subtil, graciös design som är lite mindre imposant och pompös än tidigare. Övriga Bentley-bilar i montern såg nästan groteskt tillyxade och stora ut i jämförelse. EXP12 är istället konstfull som en älva och uppvisar superba proportioner som dagens Bentleys inte kan matcha. Bentley-köparna har onekligen goda tider framför sig!

Konceptet är som sagt eldrivet och insinuerar att även Bentley går mot elektrifiering av sina bilar. Åtminstone hybriddrivlinor lär komma inom en ganska snar framtid och inte mig emot, de möjliggör ett massivt vridmoment och obesvärad fartökning som ju är själva essensen i Bentley-upplevelsen, i Bentley-myten. Jag gissar på en turboladdad V6 i kombination med en kraftig elmotor någon gång i livscykeln hos kommande Conti GT.

Hyperläcker inredning i Bentleys koncept. Lär tonas ned inför produktionsstart!

EXP12 ger även en förhoppning om en mindre, lättare och sportigare Bentley under den stora Continentalen. För visst läskar tanken om en riktig sportbil från märket? Det var ju där allting började för sisådär hundra år sedan. Vrålsnabb men med stilen fullständigt i behåll. För alla vill ju inte åka runt i strama, uppfordrande niohundraelvor eller i Jaguar F-Types som väl känns lite fjuttiga och kanske t.o.m. lite ovärdiga för en del? A sporting Bentley would do the trick!

Filip Ericsson

 

Publicerat i Bilsalonger, Nyheter | Lämna en kommentar

Genève 2017 – Cellskräck i Aston Martin

Hos Aston Martins monter på årets bilsalong i Genève rann snålvattnet till ordentligt. Dess vagnar är ju alltid en lisa att se men nog var det lite extra hakdroppande i Genève just i år. Helt ny hyperbil, färsk GT-vagn i form av vackra DB11 och race-preppad Rapide, med flera, fick dregelreflexen att sätta in.

DB11

Foto: Filip Ericsson

Nya stor-GT:n DB11 hade världspremiär redan 2016 men känns ändå purfärsk i det i övrigt åldrande Aston-utbudet. Jag bevittnade t.o.m. dess obegripligt slanka profil i Genève-trafiken och fick samtidigt förmånen att lyssna till dess tolvcylindriga musikaliska åskmuller när den drog förbi mellan mig, Genève-sjön och Hotell Kempinski. Och den är så läcker att man inte kan sluta stirra. DB11 är en helt ny Aston och som sådan en verklig milstolpe i märkets över hundraåriga historia.

Med ny aluminiumstruktur, ny V12-motor (nu med dubbla turbo), modern elektronik och infotainment samt ett försiktigt, men ändock nyskapande, formspråk ska den linda de välbeställda sportbilsköparna runt sitt lillfinger.

Mäktig motor och läckert chassi i DB11. Foto: Filip Ericsson

Turbo-tolvan är på 5.2 liter och helt nyutvecklad. Den ger vidunderliga 608 hästkrafter och tar den eleganta Astonen från 0-100 på endast 3.9 sekunder, medan toppfarten precis ska tangera 300-strecket. Medan Aston har utlovat den manuella växellådans fortsatta levnad sitter i DB11 en standardmonterad, visserligen toppmodern 8-växlad automatlåda från ZF. Men något manuellt alternativ har vi ännu inte sett. Synd och skam, för nog ska väl en riktig Aston Martin kunna utrustas med en riktig låda?!

Klassiskt och hypermodernt i skön förening inuti Aston DB11. Här vill man spendera mången timme! Foto: Aston Martin

När det brittiska Aston-magasinet Vantage här om sistens körde DB11 mot toppmodellen Vanquish S framstod den nya bilen som betydligt mer sofistikerad och mångsidig. Den kan ju genom elektroniska inställningar av chassi, motor och låda fungera både som fluffig GT-vagn och som hårdkokt sportbil. Den gamla bilen kändes dock mer speciell, råare på ett klassiskt Aston-vis med sin kolfiberkaross och karismatiska tolva utan överladdning. Vi ser nu förstås fram mot en ny toppmodell byggd på den nya generationens teknik. DB11 är ju av allt att döma ett ypperligt råmaterial för vidare förädling åt superbilshållet!

Valkyrie

Hyperbilen Aston Valkyrie är extremare än det mesta. 30 miljoner kronor! Foto: Filip Ericsson

Huvudnumret i Aston-montern var den hyperextrema hyperbilen Valkyrie, en total racer helt i kolfiber med teknik från F1 och en kommande prislapp på runt 30 miljoner kronor. Valkyrie var nästan för verklighetsfrämmande att ta in, den såg mest ut som en leksaksbil där den argt, närmast som en insekt stirrade ut mot den häpna Genève-publiken. Hur inredningen ser ut är ännu oklart, men att den skiljer sig från din grannes Opel Astra kan vi nog slå fast redan nu.

Valkyrie fotad av Aston Martin.

Bilen är utvecklad tillsammans med Red Bull Racing och målet har varit att bygga världens snabbaste bil för gatbruk. Det ryktas om en helt ny 6.5-liters V12 utan överladdning, utvecklad av brittiska motorspecialisten Cosworth, som ska ge runt 1000 hästkrafter. Dessa ska sedan fördelas på runt 1000 kilo bil. Motorn ska vidare ha ett så kallat KERS-system som hämtas från F1, ett system som återvinner bilens bromsenergi i någon form av batteri, som sedan ger en extra puff vid acceleration.

Oavsett om den blir snabbast eller inte kommer Valkyrie alltså att flyga fram och frågan är om världsrekordtiden runt Nürburgring ändå sitter löst nu? Runt hundra bilar ska byggas, plus ett 20-tal enbart avsedda för racing.

AMR

Aston Martin Rapide AMR

Lika förbluffad som av ovanstående superlativer blev jag av AMR, en helt ny design- och utrustningslinje från märkets motorsportavdelning som, hitintills, förädlar de gamla bilarna – lilla V8 Vantage och stora fyradörrars Rapide. Temat är ”racing” och när avdelningen är klar med de eleganta kärrorna ser de verkligen giftiga ut. I Genève-montern stod en familjeriktig (nåja!) Rapide S i klassiskt Aston-grönt och såg mycket arg ut. Jag darrade ändock fram och fumlade upp handtaget till en brevinkaststor förardörr. Där inne var det trångt som en barnhandske, alltihopa totaldraperat i alcantara och kolfiber.

När jag väl klämt mig ned i en alltför näpen skalstol i – kolfiber förstås! – gled mina nariga vinterfingrar hänfört över mittkonsolens spegelblanka kolfiberpanel. Jag kramade sedan en magisk liten sportratt som till hundratio procent var handsydd i den moderiktiga syntetmockan. Bara den lär väl kosta 150.000. Därefter skulle jag non-galant sätta mig i baksätet men såg nog mer ut som en funktionshindrad flodhäst när min lönnfeta kropp skulle placera sig i den fem meter långa fyradörrarslimousinen.

Baksätet i Rapide AMR – Rejsigt och klaustrofobiskt! Foto: Aston Martin

Väl på plats slutade jag att andas och cellskräcken tog abrupt vid. Jag vill inte prata om hur jag måste ha sett ut när jag skulle göra exit. Nej, bilritarna på Aston Martin var nog grundligt bakfulla den dagen de skulle designa den här bilen. Eller så brydde de sig bara om att den skulle vara skön som en älva, och där lyckades de ju vida över förväntan!

Nu är Rapide visserligen den sportigaste sedan-bilen på marknaden som, trots automatlåda, går som en renrasig sportbil på vägen. Den där 550-hästars V-tolvan på sex liter har dessutom en sång, gång och kraftutveckling som ingen annan fyradörrarsvagn kan matcha. Men känns det verkligen äkta att fylla en sådan här tvåtonspjäs med alla dessa racing-attribut? Nja. Fast man kan förstås inte låta bli att älska den ändå; den är ju så cool så man dör!

Rapide S i ”standardutförande”. Vacker och spektakulär som bara en fyradörrars-Aston kan vara! Foto: Aston Martin

Filip Ericsson

Publicerat i Bilsalonger, Nyheter | Lämna en kommentar

Att möta våren i Genève

Jag möttes av sval sommarvärme och gjorde staden i skjortlästen. Strosade i solen längs vackra Genève-sjön, skådade glamour och glitter framför världens finaste hotell. Rollsar trängdes bland stora Mercedesar och svarta Range Rovers. Vid eleganta skyltfönster begrundades klockor i hundra tusenkronorsklassen.

Vid en uteservering här och där togs en kaffe eller en Weissbier, och nyfiket betraktades människor av alla de slag. Från taxi- och bussfönster lät jag blicken fastna på de internationella organens huvudkontor. En aning förstämning kröp in i hjärtat. Varför missade jag det tåget, eller snarare, varför hoppade jag av det?

Ett tjog meter från mitt anrika hotell hittade jag en liten bar. Där fick jag livslågan åter. Jag välkomnades som familjemedlem hos turkisk barägare, hans anställda och familj. Det dracks cocktails och öl, åts tapas och röktes cigarill. Mer än en kväll bröt de min ensamhet med sin vidunderliga gästfrihet.

Gästerna kom och gick. En kock från Elfenbenskusten förtäljde sina kock-äventyr i världens alla hörn. En indisk utvecklingsexpert som besökte staden för ett FN-möte förklarade den gästfrihet vilken skulle möta mig närhelst jag besökte hans storslagna land. Jag upplyste om varför han borde byta ut den vita täckjacka som stillöst följde honom vart han än gick, till en brittisk tweedkavaj när kvällens kylslagenhet trängde sig på hans känsliga hy. Den västerländska modelektionen intogs med fokuserat intresse.

Schweizare och turkar gjorde mig sällskap om vartannat och agerade tolk åt mig och min gode barägare allt eftersom kvällarna skred på.

Slutligen besöktes huvudnumret för min resa – den för industrin så livsviktiga bilmässan, en hakdroppande upplevelse för alla med ett uns bensin i blodet. Det klämdes och kändes på Porschar och Astons, ögon smekte Bentley-bakar och Ferrari-silhuetter. I Genève vill jag leva, i Genève vill jag bo.

Men det bästa av allt var ändå lillgrabbens oförfalskade lycka över en liten Volkswagenbuss målad i schweizisk flagga. Jag hade med den hem och han kan inte få nog av den. På flygplatsen fanns en banderoll med texten ”make your reunion more special and buy a gift for the little ones”, eller något i den stilen. Kapitalistiskt budskap åsido – det värmde åter i hjärtat.

Filip Ericsson

Publicerat i Kultur & livsstil | Lämna en kommentar

Genèves bilsalong 2017 – En sammanfattning

För en andra gång har jag haft förmånen att besöka bilsalongen i Genève. Första gången var 2011 och nog har en del förändrats sedan sist. Den årliga salongen är inte den allra största, men kanske den viktigaste för bilindustrin och säkert den allra mest haktappande upplevelsen för alla med ett uns bensin i blodet.

Ofta på internationella bilsalonger är det enkelt att utkristallisera ett tema, en särskild trend i tiden. Denna gång har det varit svårare, där elbilsutvecklingen inte riktigt har hunnit explodera. Kanske har den alltmer SUV-dominerande bilmarknaden visat sig tydligt i nyhetsfloran och visst fanns ett och annat intressant koncept med alternativ drivlina på plats. Låter det tråkigt? Inte då! Sport- och superbilar, former och hästkrafter såväl som relevanta nyheter från de intressantaste tillverkarna har sprudlat i Genève även 2017.

Här följer mina favoriter:

Alfa Romeo Stelvio

Lite oväntat läskade Alfa Romeo-montern kanske allra mest. För åter bygger man trovärdiga vagnar och åter böljar former ikapp med ett vibrerande habegär som måste stamma från någon sorts svårbeskrivlig italiensk charm i stora mått. I blickfånget finns främst den kriminellt läckra flugvikssportvagnen 4C och den riktigt snygga sportsedanen Giulia. Som vi har längtat efter denna stund!

Den stora nyheten i Alfa-montern var dock förstås den sportiga suven Stelvio som ska tampas med de andra mellanstora premium-suvarna, som BMW X3, Audi Q5 och Volvo XC60 med flera. Helgerån enligt några men en absolut nödvändighet för märket och sannolikt är Alfa-suven snyggast i segmentet. Bra jobbat får man säga.

Aston Martin DB11 – vacker så man dör!

Hos Aston Martin rann snålvattnet till ordentligt, dess vagnar är ju alltid en lisa att se men nog var det lite extra hakdroppande just i år. Nya stor-GT:n DB11 hade världspremiär redan 2016 men känns ändå purfärsk i det i övrigt åldrande Aston-utbudet. Detta är också första steget i det distingerade märkets framtid och som sådant är DB11 högintressant.

Med ny aluminiumstruktur, ny V12-motor (nu med dubbla turbo), modern elektronik och infotainment, samt ett försiktigt, men ändock nyskapande formspråk ska den linda sportbilsköparna runt sitt lillfinger. Låg och slank så man spricker, man kan liksom inte slita blicken ifrån den.

Hyperbilen Aston Valkyrie är extremare än det mesta. 30 miljoner kronor!

Huvudnumret i Aston-montern var dock den hyperextrema hyperbilen Valkyrie, en total racer med teknik från F1 och en kommande prislapp på runt 30 miljoner kronor. Valkyrie var nästan för verklighetsfrämmande att ta in, den såg mest ut som en leksaksbil där den argt, närmast alienaktigt stirrade ut mot den häpna Genève-publiken. Det ryktas för övrigt om 1000 hästkrafter ur en helt ny 6.5-liters V12 utan överladdning, fördelade på 1000 kilo… Valkyrie: själva definitionen av extrem!

Ett kärt återseende som lär få månget öga vått hos grånande herrar framför allt, är Alpine, som efter dryga tjugo år av törnrosasömn äntligen är tillbaka. Det berömda franska sportbilsmärket är Renault-ägt sedan 1973 men byggdes på Renault-delar ända från starten 1955. Således har man alltid varit tätt förknippat med det likaledes franska folkbilsmärket.

Franska Alpine är äntligen tillbaka med en riktig sportbil. Avancerad, snabb – men kostar också som en Porsche!

Och det är ingen dålig satsning man har gjort – vi talar om en renrasig sportvagn uppbyggd från grunden, utan några standarddelar från Renaults personbilsprogram. Konceptet säger lätt, tvåsitsig sportbil i halvmiljonklassen, ett segment som är väldigt tunnsått idag och som spretar betänkligt. Vi har Porsche 718, Alfa Romeo 4C och Lotus Elise, men nu ger sig alltså även Renault in i leken under Alpine-flagg.

Med en turbofyra på drygt 250 hästkrafter kopplad till en sjuväxlad dubbelkopplingslåda kommer den att gå som ett skott, och någon folksportbil i egentlig mening pratar vi inte om. Hamnar den under 600 000 kronor i Sverige ska vi nog vara glada! Namnet A110 kommer för övrigt från märkets mest ikoniska modell som byggdes under 60- och 70-talet och rönte stora rallyframgångar. Även designen är starkt influerad av originalets A110.

Bentleys läckra, eldrivna sportbilskoncept EXP12 6e ger en hint om framtida designspråk.

Bentleys Genève-monter var pompös i vanlig ordning, och det tillskrivs helt och hållet de mastodonta överklassvagnar som samlats där. Continental Supersports Convertible i all ära (710 hk!) men det var den eldrivna konceptbilen Bentley EXP12 Speed 6e som fullständigt stal showen. Inte bara är den hjärtstoppande vacker, den utgör dessutom en indikation om Bentleys framtid ur flera perspektiv.

Formen känns igen från ett tidigare koncept (coupén EXP10 Speed 6) och är en föraning om det nya formspråk som kommer att visa sig i nästa Continental GT vilken lär visa sig inom ett år. Det bådar gott, här har vi en mer subtil, graciös design som inte är lika pompös som tidigare. Mer konstfullt och med bättre proportioner har Bentley-köparna goda tider framför sig!

Vacker från alla vinklar – Bentleys nya form bådar gott!

Speed 6e är som sagt eldriven och antyder att även Bentley siktar på elektrifiering, hybriddrivlinor lär komma inom en ganska snar framtid – och inte mig emot, de möjliggör massivt vridmoment vilket ju är själva essensen av Bentley-myten.

Ferrari är alltid Ferrari och i år slog man dessutom på stort med en ny supersportvagn i form av 812 Superfast. Det handlar alltså om Ferraris sedvanliga toppmodell med frontmotortolva som i princip har varit ett stående inslag i märkespaletten sedan tidernas begynnelse. Och som vanligt har man överträffat sig själva – och alla andra. Linjerna är inget annat än spektakulära med skönhet, dramatik och aerodynamik i mästerlig förening, och specifikationerna är inte sämre – 800 hästkrafter ur en V12 utan turbo (!) och en toppfart på över 340 km/h. Här har vi därmed världens snabbaste GT-vagn, en GT-vagn som dessutom lär tvåla in det mesta även på en racerbana. Makalöst!

Ferrari 812 Superfast med 800 hästkrafter – utan turbo.

Men salongen var inte endast en orgie i överflöd och glamour, stora nyheter även för mer vanligt folk duggade tätt. Till de viktigaste nyheterna hörde eleganta mellanklassaren Opel Insignia, glamourösa fyradörrarscoupén VW Arteon och hett efterlängtade Volvo-suven XC60. Mercedes visade sin, visserligen föga folkliga, E-klass Cabriolet.

Opeln, som egentligen heter Insignia Grand Sport, är helt nykonstruerad och rejält stor med sina 490 cm på längden. Otvivelaktigt är den en positiv bekantskap med svepande, coupé-lika linjer, god materialkänsla interiört och modern elektronik inklusive heldigitala instrument. Vidare har den moderna, konkurrenskraftiga drivlinor och ska vara uppemot 200 kilo lättare än sin föregångare, något som onekligen ger den en raffinerad edge.

Stor familjebil med svepande linjer och modern teknik – Opel är tillbaka med besked.

Nog är det bäddat för succé. Men vi får se om den stora mellanklassvagnen trots allt kan få den eviga förlustmaskinen Opel på fötter. Jag säger så här: om inte den här bilen säljer är det bilköparna det är fel på! Men då måste priset vara rätt, ingen köper en Opel för BMW-pengar.

VW Arteon följer upp där Passat-coupén CC slutade, men den nya bilen är tänkt att vara mer upmarket, d.v.s. premium, och dess frontala dollargrin är ett tydligt tecken på intentionerna. Större och rymligare än gamla CC men interiören är fortfarande hämtad direkt från Passat. Drivlinorna är förstås också desamma och inget fel med det, VW bygger riktigt fina motorer och lådor idag. Bara fyror än så länge men värdinnan i montern uteslöt inte ett sexcylindrigt alternativ om marknaden frågar efter det. Jo, Arteon är redigt snygg och visst skulle man kunna leva med en!

VW Arteon – fyradörrarscoupén har blivit mer premium. Men fortfarande en Passat under skalet.

Mellanstora suven Volvo XC60 är för svensk del en enorm nyhet men även internationellt verkar den röna stort intresse. Volvo-montern var nämligen sprängfull med nyfikna, klämmande och kännande salongsbesökare. Volvo-bilarna är ju väldigt snygga och moderna idag, och de står heller knappast tyskarna efter vad gäller så kallad premiumkänsla.

XC60 är Volvos bäst säljande bil och som sådan extremt viktig. Av resultatet att döma tycks det närmast omöjligt att misslyckas – form, format och utförande är sport on, och med den moderna SPA-plattformen med sina fina drivlinor (inklusive hybridalternativet T8), tyder allt på att den kommer att vara fullt konkurrenskraftig gentemot de övriga premiumsuvarna på marknaden. Nu gäller det bara att kvaliteten håller måttet.

Nya Volvo XC60 – en hit på salongsgolvet, och garanterat i säljhallen. Bra jobbat!

Är det något Mercedes kan så är det konsten att tillföra glamour till sina standardprodukter och få dem att fungera vid vilken röd matta som helst. Ingen klarar detta konststycke bättre. Nya E-klass Coupé och Cabriolet är tydliga exempel på det, de är ju samma bilar som taxifavoriten E-klass sedan/kombi fast svarvade i fagra tvådörrarskarosser. Därmed kommer de framöver att anlända i full elegans tillsammans med sina rika och berömda ägare, med fotoblixtarna studsandes mot den djupa lacken. Tvådörrars-Mercorna är som diamantsmycken, med perfekta linjer som klyver luft och får munnar att vattnas i en helt oöverträffad kombination.

Ovan: Mercedes E-klass Coupé och Cabriolet – vackra som smycken, sprängfyllda med teknik. Men inte billiga!

Hos Porsche var det nya sportkombin Panamera Sport Turismo som utgjorde det främsta Genève-dragplåstret, och av resultatet att döma är det som exklusiv ”shooting brake” man ska se den snarare än praktisk familjefraktare. För visst är det flyt i linjerna även hos laståsnan, baserad på andra generationens Panamera som den är.

Harmonin i formspråket är ju en nyckelförbättring jämfört med den oformliga föregångaren, men även innehållet har moderniserats betänkligt. Den nya bilen är lättare, snålare, snabbare än tidigare, samt fylld med state of the art infotainment och elektroniska förarhjälpmedel som anstår en modern lyxbil idag. Byggkvalitet och finish är det bästa som finns och interiören är fantastisk – hypermodern, lyxig och med total kvalitetskänsla in i minsta por.

Porsche Panamera Sport Turismo – Porsche-kombin är här! Som gjuten ur ett stycke.

Det unika med Panamera är att den går som en sportbil i kurvorna även med fyra personer ombord. I kombin ryms dessutom fem och inget talar för att den skulle vara sämre på den punkten. Med turboladdade sexor och åttor, alla kopplade till märkets utsökta dubbelkopplingslåda, går den som ett skott oavsett vilken bestyckning som valts. Familje-Porschen är helt enkelt en komplett bil och tveklöst en av världens bästa.

Hos terrängbilstillverkaren Land Rover befann sig en av salongens större nyheter i form av Range Rover Velar. Range är ju den lyxigare, dyrare serien ”Jeepar” (jag vill inte kalla dem för suvar) från brittiska (men Indien-ägda) Land Rover. Velar täpper genom sitt mellanformat igen luckan mellan lilla Evoque och stora Range Rover Sport och kommer därmed att tävla mot bland andra Volvo XC60.

Range Rover Velar ger sig in klassen ”mellanstor premium-SUV”. Hypermodernt uttryck kombinerat med klassisk Range Rover-känsla. Succé!

Velar ter sig betydligt modernare än övriga Rangar med ett svalt, närmast konceptliknande utförande. Vidare ska den vara mer personbilslik än någon annan Range Rover för att locka över personbilskunderna.

Velar bygger på det nya aluminiumchassit från Jaguar F-Pace bland andra. Fyror och sexor från Jaguars och Land Rovers lagerhyllor innebär konkurrenskraftig bestyckning. Det går väldigt bra för Jaguar/Land Rover just nu och Velar lär knappast ändra på det. Den har rätt format och ser väldigt bra ut, och med det starka varumärket i ryggen lutar det åt succé.

Fylld till bredden med modern teknik ger en ny dimension till Range Rover-upplevelsen.

Filip Ericsson

Publicerat i Bilsalonger | Lämna en kommentar

Tweed – “The gentleman’s sporting fabric”

I min ungdom, jag kanske var i 17-årsåldern, grävde jag en dag fram en ljusgrå tweedkavaj ur ”långgarderoben” i mammas och pappas gamla hus. Det var ett riktig kvalitetsplagg från Tiger som hade köpts av pappa inför en tjänsteresa till USA 1984. Jag älskade den men växte snabbt ur den och länge skulle jag önska mig en ny tweedkavaj.

Som ung student fanns dock inga ekonomiska resurser till några kvalitetsplagg i materialet och några välsorterade second hand-butiker fanns heller inte i min lilla hemstad. Men bättre tider skulle komma!

Tweed innebär grov, obehandlad ull och härstammar från Skottland. Materialet populariserades vid mitten av 1800-talet då även överklassen började använda det som jakt- och fritidsplagg, men det uppfanns betydligt tidigare. Wikipedia beskriver tweed på detta vis:

Tweeds are an icon of traditional Irish and British country clothing, being desirable for informal outerwear, due to the material being moisture-resistant and durable. Tweeds are made to withstand harsh climate and are commonly worn for outdoor activities such as shooting and hunting, in both Ireland and the United Kingdom.”

Hollywood anammade tweedkavajen under 1900-talets andra hälft. Här den stilsäkre Robert Redford i en sportsjacket i ”barleycorn”-mönster och klassiska flanellbyxor. Han vet vad han gör!

Från början var tweeden alltså ett plagg för arbetare och lantbrukare. Sedan spred det sig till aristokratins upphöjda fritidsnöjen medan det därefter spreds vidare nedåt och förblev populärt hos den victorianska, brittiska medelklassen. Tweeden var för överklassen ett rent sportplagg och användes i golf, tennis, cykling och bergsklättring, och den glamour-törstande medelklassen ville förstås förknippas med det.

Senare under 1900-talet kom framför allt tweedkavajen att bland annat genom filmens värld spridas till kosmopoliterna i USA:s storstäder. Här lär Woody Allen ha spelat en roll, som ju är tätt förknippad med tweedplaggen i sina filmer. Tweedkavajen fick således en intellektuell prägel och det är förstås ingen slump att Harryson Ford som historie-professor bär tredelad tweed-kostym i Indiana Jones-filmerna!

Idag har förstås modernare och effektivare material ersatt tweeden som sport- och arbetsplagg för utomhusbruk. Nu för tiden fungerar det mer som image- och stilbärare för en fritid i stadsmiljö. I mer avslappnade kontorsmiljöer kan det också ge en avspänt elegant utstrålning som är särdeles attraktiv.

Mina Harris Tweed-kavajer

Saknaden efter en egen äkta tweed-kavaj bestod under åren, men så i december 2011 var tiden till slut kommen. Jag stegade helt sonika in på Rolans Herrmode i Uppsala och valde ut en beige-brun Harris Tweed i klassiskt fiskbensmönster. Kavajen är så välsydd, välsittande och detaljerad att ett närmast magiskt skimmer strålar ut från den. Den kostade 3000 kronor och det är rena rånet när man beskådar den ofattligt höga kvalitet som den innehar in i minsta söm.

Harris Tweed är förmodligen det mest kända och aktade av alla tweed-väverier, och härstammar från den största ön Harris i Yttre Hebriderna, Skottland. Historien går tillbaka ända till 1700-talet men namnet Harris Tweed började användas runt 1840 då det upptäcktes av grevinnan Lady Dunmore. Vid sekelskiftet hade så Harris Tweed gjort sig ett namn även utanför Skottland, med ett rykte om kvalitet och egen karaktär, så till den grad att Harris-namnet blev skyddat av egen certifiering 1909.

Harris nummer två inhandlades hos samma herrekipering exakt fem år senare efter att jag plötsligt drabbats av en svår, återuppblossad anglofil-sjuka. Suget blev helt enkelt för starkt. Min nya sportsjacket är tillverkad i grått fiskbensmönster av tyska Digel, lyckosamt med Mr. Bean-lappar på armbågarna! Jag kan ha den till allt: från jeans och t-shirt till gubbyxor, skjorta och slips, samt allt där emellan.

Det relativt höga priset ursäktas med den gamla Rolls Royce-devisen att ”quality remains long after price is forgotten”. Och detta är på ett sätt kavajernas Rolls Royce, ty likheterna är slående – synnerligen konservativt, synnerligen brittiskt och synnerligen outslitligt. Men utförande och användningsområde talar förstås mer Range Rover än Rolls Royce!

Grå fiskbens-tweed från Harris. Välsydd så man baxnar!

Kavajen kommer att överleva sin ägare, dvs. mig, och om jag får stjäla motorjournalistgurun Calle Carlquists uttryck (när han beskrev oförstörbarheten hos gamla Mercedessäten) gissar jag att denna typ av Harris-plagg kommer att hänga kvar som raukar när dammet har lagt sig efter nästa kärnvapenkrig.

Skotska Harris Tweed Shop är för övrigt en av mina favoritsidor där jag emellanåt brukar sitta och dregla över klassiska tweedplagg. Det är så vansinnigt befriande att se att den klassiska excentriske britten som folkslag lever kvar. Beskåda den rosa kreationen här nedan till exempel, man kan nästan se framför sig hur någon kutryggig excentricitet till adelsman sitter och kuttrar inuti sitt slitna slott iklädd denna välsydda gräslighet, i total kamouflage från en normal omvärld. En sådan vill jag bli!

 

Filip Ericsson

Publicerat i Kultur & livsstil | 1 kommentar

Nya Lexus LS500 bländar i Detroit

En ny stor-Lexus är alltid en svindlande aktualitet, åtminstone för världens bilindustri och allehanda kalenderbitande, allätande bilentusiaster precis såsom undertecknad. För 28 år sedan häpnade jordens murvlar och lika delar industrigubbs när det gigantiska korv-å-mos-märket Toyota lanserade sitt lyxmärke genom den magiska, helt oslagbara Lexus LS400. Det skedde i Detroit 1989.

Skrämselhickan gick som en löpeld genom västmakternas styrelserum. En sådan här rymdprodukt kan vi inte skapa, viskades i kör. Raffinemanget var astronomiskt – lasersvetsarna gav inga märken i plåten, V8-motorn saknade helt vibrationer och bullernivån i kupén var overkligt låg. Det blev bara ”strimlor kvar av statussymbolen” som svenska Teknikens Värld uttryckte det när man duelltestade den omtalade Lexusen våren 1991. Och det var världsbästa BMW 735i som utgjorde strimlorna.

LS400 var den första bilen att pryda Lexus-namnet och gjorde succé vid introduktionen i januari 1989. Den nya japanska lyxbilen såg inte mycket ut för världen men var tekniskt överlägsen och mer raffinerad än allt annat, inklusive de åldrande tyska lyxvagnarna.

Nu har Lexus LS generation nummer fem (lite beroende på hur man räknar) gjort stilig entré i bilens förlovade (förlorade) land Detroit. Beskåda det sanslösa dollargrinet med den vansinnigt utmejslade spindelnätsgrillen – märkets nyvunna signum – ståtandes där fram. Notera de kostymbeklädda japanerna som vid sidan om sin himmelska kreation tycks utstråla en sprickande stolthet men tillika ovana inför stjärnfotografernas bedövande fotoblixtar och haktappande publik.

Idag är konkurrensen hårdare, tyskarna är uppkopplade, moderna och förkrossande perfekta. Den slimmade japanen kan näppeligen visa någon total överlägsenhet som den chockerade med 1989. Men den lär knappast heller svika oss med förutspått utsökt bearbetade detaljer inombords och perfekt balanserad, vibrationsfri mekanik som sannolikt kommer att föra det ursprungliga Lexus-arvet in i nästa decennium.

Överdrivet utmejslad Lexus-grill i nya LS500. I övrigt kanske den mest harmoniskt ritade stor-Lexusen sedan starten 1989. Lång, låg, bred och coupé-lik ska den stjäla tyskbilskunder.

En ny V6 på 3.5 liter som med dubbla turboaggregat ger hela 421 hästkrafter kommer, tillsammans med en likaledes färsk tiostegad automatlåda, ge sportbilsfart åt den tillvuxna men faktiskt lättare vagnen. Runt 90 kilo har skalats bort trots att LS500 mäter rejäla 523 cm från front till akter. 0-100 utlovas till under fem sekunder.

Under ytan hittar vi den nya skalbara, bakhjulsdrivna plattformen i lättviktsmetaller som introducerades i den spektakulära GT-sportbilen LC500 för ett tag sedan. LS500 kan dessutom beställas med fyrhjulsdrift. I cockpit står givetvis de modernaste infotainment- och elektroniska förarhjälpmedlen till buds, liksom heldigitala instrument och superstereo från Mark Levinson.

Hypermodernt, elegant och egensinnigt inuti nya LS500.

Genom den cylinderfattiga men turbopotenta drivlinan lär man kunna förutsätta närmast ljudlös och sömlös fartökning därtill. Någon V8 finns alltså inte under huven på nya stor-Lexusen och det är första gången det händer.

Framöver lär vi dock få se ett hypersnabbt hybridalternativ, märkets signum idag, och en inte alltför vågad gissning är att det blir samma drivlina som i sporthybriden LC500h, en stark och sofistikerad enhet som bjuder till dans med V6 och elmotor på totalt runt 350 hästkrafter. Drivlinan innehåller även en unikt sinnrik automatlåda som kombinerar steglös teknik med mekaniska steg. Om det är denna hybrid eller någonting ännu mer spektakulärt som så småningom hittar ned i stora LS återstår att se.

Ett hårdtest mot den overkligt tuffa konkurrensen i form av hittills oslagbara lyxskeppet Mercedes S-klass och purfärska, galet teknikspäckade BMW 7-serie får avgöra om LS500 håller vad den lovar. Men nog ser det bra ut redan nu.

Filip Ericsson

Publicerat i Nyheter | 3 kommentarer

Höst och Vemod i Fontainebleau

Han vaknade långsamt i sin ornamenterade, välpatinerade träsäng från 1897, handkarvad i Paris på beställning av hans far när det begav sig. Ett ljusgrått skimmer fyllde det vitmålade sovrummet från den tidiga nordfranska höstmorgonen. Han sträckte sig i gräddfluffiga, kritvita lakan och en konflikterande känsla av kroppslig komfort och själsligt vemod fyllde hans inre.

Hans hustru sedan trettiofem år hade stigit upp för en god stund sedan och han var säker på att hon redan hade iordningställt deras anspråkslösa matsäck inför dagens jämbördigt modesta utflykt.

Han var 68 år, de två levde i stillsam ensamhet i det stora stenhuset, uppfört någon gång under revolutionens tidevarv, i en sömnig by utanför Fontainebleau. Deras två pojkar var borta, den ene förlorad i Suez-kriget 1956, den andre i frivillig exil till Amerika sedan flera år. Inte mycket glädje återstod i hans liv, makarna hade inte mycket att tala om längre, och hans tillvaro erbjöd föga spänning eller gnista.

Åtminstone erbjöd tillvaron i den lilla byn ett långsamt lugn som gav honom tid att fundera och filosofera över livets öden och besynnerligheter. Det gjorde honom inte lycklig, men skänkte honom likväl någon form av livsharmoni.

Han var utbildad ingenjör och expert inom metallurgi, men hade, tack vare sina kontakter i det frankofona Afrika från sin tid i Västafrikas kolonialadministration, tidigt startat en firma som sålt metallskrot till den tunga industrin. Han kunde därmed se fram emot en trygg och relativt välbeställd ålderdom.

Efter en slukhålssvart kopp kaffe och en hjärtligt varm croissant intagna i deras omfångsrika lantkök drog han så på sig sin rymliga tweedrock och begav sig ut. Han öppnade garageporten och en sval, lite jordig och bensindoftande luftvägg smekte emot honom. Där inne stod Rolls Roycens sirliga uppsyn i bjärt kontrast till hans moderna, svarta Citroën DS. Stilla stod de där i dunklet och liksom tittade på honom, döda ting som kunde komma till liv vilken sekund som helst. De var vackra monster.

Han kände för att åka engelskt idag. Den årsgamla Silver Shadow Drophead Coupé,” by Mulliner Park Ward” märk väl, från 1967 var knappt inkörd, och han ansåg att en sådan kvalitetsprodukt bör användas mer. En alltför prålig Rolls Royce passade inte hans kynne, hans uppenbarelse, hans sociala ställning. En lagom patinerad, öppen Rolls Royce med sina lite sportigare linjer kunde dock, med näppe, smälta in i det högaktade men måttfulla parets stillsamma tillvaro i trakterna kring Fontainebleau.

En stund senare lotsade han försiktigt den tunga Rollsen ut på den smala landsvägen, hans händer behövde endast nudda vid den tunna ratten av kall bakelit. Ett mycket lågmält, dovt dunkande hördes där fram när en 6.23-liter stor V8 i aluminium som av en osynlig hand och till synes oberört gav fart åt det rullande metallsmycket.

De strama kylslagna sätena i mörkblått läder började till sist ljumna lite och rattens kalla bakelit började så smått nå mänsklig temperatur och komma överens med hans körhänder. Ur de kromade luftutsläppen infrästa i panelens blanka valnötsrot strömmade varm luft. Ett välbefinnande började infinna sig.

Efter ett tags framsvävande i sakta mak och under tystnad på det skogsomgärdade vägpartiet började en begynnande hunger tränga sig på. De svängde av och stannade till vid en lövströsslad glänta intill vägen. Den enkla, delikata lunchen dukades ut på picknickbordet som tillsammans med två vikstolar hade dolts i Rollsens inklädda bagageutrymme.

Luften var kall och klar. Han njöt av den höstdränkta krispigheten och utsikten över det vackra barrskogslandskapet där nere. Långsamt, under tystnad, intog de sin välavvägda kost. Hans hustru hade förberett ett lätt Pinot Noir-vin från Alsace, baguette med Bleu d’Auvergne-ost, lufttorkad Bayonne-skinka och inlagda gröna oliver från Toulon. Därefter avnjöt de Fontainebleaus egen dessertost tillsammans med färska bär. Det knäppte lite från Rollsens varma motorrum, en småfågel kvittrade i ensam majestät någonstans långt borta och en lätt bris susade knappt förnimbart ovanför dem.

Hans inre fylldes av en lagom mättnad, vinets påverkan vispade lite i hans huvud och temperaturen var perfekt under hans väl använda tweedrock. Han log åt sin hustru, hon log tillbaka. Han mådde bra. Där och då beslöt han sig för att foga sig i sin livslott och leva återstoden av sina dagar i harmoni och förnöjsamhet. Han skulle akta sin hustrus strävsamma vänlighet och var dag tacka de högre makter som givit honom hans livsgåvor.

Filip Ericsson

 

# Fotot som har inspirerat min berättelse är hämtat ur den franska filmen L’auvergnat et l’autobus från 1969.

Publicerat i Kultur & livsstil | 2 kommentarer

Tre små Corgis – Ford, Rover & Jaguar

Tre brittiska farkoster från svunna tider har anlänt. Bevisligen lever och frodas den klassiska, engelska leksaksbilstillverkaren Corgi som fortfarande erbjuder små bilar av bästa kvalitet. Barnen, och alla andra med barnasinnet kvar, jublar! Bilarna är i det närmaste lika detaljerade som riktiga modellbilar med skillnaden att de tål de minsta barnens ohyggligt brutala brukande. Dessa helgjutna metallsmycken skulle säkerligen överleva ett atomkrig.

Mina tre vagnar är i skala 1:43, den perfekta storleken för en leksaksbil och idealisk för små knubbiga barnhänder att greppa. Trion utgör ett träffande tvärsnitt av 1970-talets brittiska vagnpark: blue collar working to middle class (Ford Capri), white collar middle to upper middle class (Rover 3500) samt pure upper class (Daimler Sovereign 4.2).

Ford Capri har alltid varit en europeisk Mustang, och den är ju så frän! Det var också mycket riktigt Fords intention med den snygga sportcoupén, att reproducera succén från Mustang översatt till europeiskt språk. Detta innebär en cool fartfylld kaross med ”fast back”-stuk, men i betydligt mindre format och begåvad med en beskedlig fyrcylindrig motor. Capri skulle vara uppnåelig för de flesta, och baserad på den folkliga familjebilen Ford Cortina var den förstås det.

Tuffa Ford Capri, introducerad 1969.

Introduktionen skedde 1969 och Caprin byggdes över stora delar av världen – Tyskland, Storbritannien, USA, Australien och Sydafrika. En mängd motoralternativ och utföranden erbjöds under åren, allt från små fyror på 1300 kubik till treliters V6. Min bil (snart dock överlämnad till min knappa tvååring!) är en 1600 GT XLR, en tidig, engelskbyggd variant med sportiga attiraljer och en rak fyra på ystra 82 hästkrafter. Capri förnyades kontinuerligt under åren och tillverkades ända fram till 1986.

Men vad är Daimler Sovereign för något då? Jo det är något så rättframt och självklart som en Jaguar XJ6 i finutförande. Det var 1968 som den sensationella XJ6 presenterades för en häpen omvärld, en sportig lyxsedan som gjorts möjlig tack vare bilindustrigeniet och tillika Jaguar-grundaren Sir William Lyons.

Med en modern formgivning som tog Jaguar-designen in i framtiden, en avancerad delad bakvagn hämtad från Jaguar E-Type samt den berömda XK-motorn, hade man skapat en lyxvagn med vägmanér som aldrig tidigare skådats i en fyradörrarsbil. Den stora XJ:n gick som en ren sportvagn genom böjarna. Ända sedan dess har XJ utgjort en grundbult i märkets flamoyanta palett såväl som varumärke.

Smäckra Jaguar XJ6, här i Daimler-utförande, skulle stå modell för Jaguars formspråk trettio år framåt. Grundkonstruktionen levde 1968-93.

Daimler var en brittisk lyxbilstillverkare som 1960 togs över av Jaguar. Biltillverkningen upphörde i den vevan men namnet levde vidare i lyxigare versioner av Jaguar-bilarna. Såsom min Daimler Sovereign 4.2, som likt alla Daimler-varianter avslöjas på ”ribborna” i grillen där fram. Min bil är den första XJ:n, en Serie I, som tillverkades mellan 1968 och -73. ”4.2” innebär den största varianten av XK-motorn, den raka sexa med dubbla överliggande kamaxlar som debuterat i den sensationella sportbilen Jaguar XK120 redan 1948.

Vid introduktionen av XJ6 hade XK-motorn hunnit bli tjugo år gammal men var fortfarande helt modern och lär ha gett alldeles tillräcklig fart åt den stora men högst förarvänliga vagnen. Den skönt bleka gröna kulören på min Daimler heter ”Willow green” och följer således traditionen med vackra färgnamn hos brittiska bilar i allmänhet!

Rover 3500 lackerad i ”Brasilia Brown” utgör ett perfekt bidrag mitt emellan den folkliga Forden och den aristokratiska Daimlern, och som sådant är den en träffande beskrivning av vad Rover alltid har handlat om. Nämligen att bygga eleganta men diskreta sedaner som var lyxiga och välbyggda men nedtonade och inte alltför dyra för att inte sticka någon i ögonen. Perfekt för en återhållsam, strävsam engelsk medelklass således!

Fräna Rover P6, här den berömda 3500 med V8, tillverkades 1963-77.

3500 var benämningen på V8-versionen av Rovers mellanklassedan P6 som hade presenterats redan 1963 och som var så avancerad att den vann Årets Bil året därpå – de Dion-bakaxel och och dubbla tvärlänkar i framvagnen talade sitt tydliga språk och gav den snygga Rovern alldeles lysande vägegenskaper.

V8:n kom 1968 och var en lätt helaluminiumkonstruktion med stötstänger och centralt placerad kamaxel som hämtades från Buick men moderniserades och tillverkades inhose av Rover. Med 150 hästkrafter ur 3.5 liter gav den god fart och karaktär åt den relativt kompakta P6:an. V8-motorn kom att bli synonymt med Rover och Land Rover och skulle motorisera många bilar genom åren. Till exempel satt den i den legendariska Morgan Plus 8 och ett stort antal TVR-modeller. Som mest var den uppe i 5 liter och 345 hästkrafter. Produktionen upphörde inte förrän 2005!

Tillverkningen av P6 pågick ända till 1977. Min 3500 är en så kallad VIP, en lyxigare variant som såldes i väldigt få exemplar under 1976. Bara två färgval fanns tillgängliga där den ena var just Brasilia Brown, med endast 30 exemplar tillverkade!

Filip Ericsson

 

Publicerat i Modellbilar | Lämna en kommentar

I sällskap med Rolls Royce Silver Spirit

Jag satt och nötte E4 i pappas gråa BMW 320, på väg mellan Uppland och Värmland. Det var tidigt 00-tal och jag var sommarlovsledig student. Resan skulle ha varit utomordentligt tråkig och händelselös. Om det inte hade varit för den där mörkblå Rollsen som höll mig sällskap i tiotalet mil!

Dess sirliga, pondusfyllda karosslinjer lyste upp hela min värld, där Rollsen med ett lätt, graciöst gungande svävade fram över asfalten. Inne i den skinn- och ädelträdraperade lyxkupén befann sig två välklädda äldre par – de vita välkammade kalufserna framgick med all tydlighet – med de blommiga, hattförsedda damerna placerade i baksätet. Det var en Rolls Silver Spirit från första hälften av 90-talet, en modellserie jag sedan barnsben har varit svag inför – Jag var fyra år när den presenterades 1980.

Dessa boxformade, aristokratiska eleganter med sina rejäla yttermått och stora tyngd utgör ju i princip en brittisk institution. Gammaldags men samtidigt tidlösa, med en air av gammal, brittisk överklass. Så konservativt att Rolls Royce informationsavdelning närmast fick be om ursäkt vid införandet av aluminiumfälgar och läderratt vid 90-talets början. Fälgarna fick döljas av en kåpa så att de såg ut som de gamla fälgarna. Och alla Jeevsar där ute lär väl ha satt teet i vrångstrupen när de märkte att den gamla bakelitratten var ersatt med något så juvenilt som en läderkringla!

I denna miljö reste sällskapet som jag förföljde under ett flertal mil. En unik, överdådig förarplats, men betydligt mer gammalmodig än pappas kyligt perfekta BMW!

Filip Ericsson

Publicerat i Bilspotting | Lämna en kommentar

Rover 75 – En bortglömd elegant

rover-75__

Rover. Urengelskt och urgammalt och den brittiska medelklassens finåkarbil under många decennier. Även överklassen charmades av märket med Queen Elizabeth II såväl som Margaret Thatcher som kunder. Idag behandlas det bortglömda ämnet Rover 75, en elegant mellanklassvagn tillverkad 1999–2005, som på senare tid har väckt mitt intresse av ett lite udda skäl.

Jag har nämligen upptäckt att Rover 75-tätheten i området Luthagen i Uppsala där jag bor, är betydligt högre än för resten av Sverige! Den är väldigt överrepresenterad här helt enkelt. Jag har en bestämd uppfattning om vad det beror på, men mer om det senare. Först måste vi gräva lite i den anspråkslösa Rover-historien för att bena ut det hela.

Rover härstammar från 1883 då man startade tillverkning av trehjuliga cyklar. Första bilen kom 1901 och 1925 koncentrerade man sig helt på produktionen av exklusiva mellanklassbilar. 1967 köptes Rover upp av biljätten British Leyland (som förstatligades 1975) då en svårare tid skulle komma.

1994 köptes Rover av BMW som gjorde tappra försök att återuppliva den forna glansen, men 2000 gav man upp och sålde det vidare till nybildade, fristående MG Rover Group. Det höll till 2005 då konkursen var ett faktum. Resterna köptes upp av en kinesisk koncern och det var den slutgiltiga dödsstöten för det brittiska Rover.

Rover P4 kom 1949. Lyx och elegans för vanligt folk!

Rover P4 kom 1949. Lyx och elegans för vanligt folk!

Rovers signum har alltid varit att bygga eleganta sedaner som var lyxiga och välbyggda men samtidigt diskreta för att inte sticka någon i ögonen. Perfekt för en återhållsam, välutbildad och strävsam engelsk medelklass således.

Tänk dig en vithårig husläkare i brittiska Kenya under tidigt 50-tal. Vilken bil hör till den beskrivna bilden? Jo en Rover P4 förstås, annat vore väl otänkbart! Rovers modeller levde länge, alla märkets vagnar tillverkades i över 15 år och detta utstrålade en stabilitet som lär ha slagit väl an hos de jordnära kunderna.

Efterkrigstidens första decennier utgjorde Rovers glansperiod. Familjesedanen P4 kom 1949, en konservativt formgiven vagn med rejäl separat ram och närmast ljudlös, outslitlig sidventilssexa. Interiören var till stora delar i trä och hela anrättningen passade nog de strävsamma efterkrigsbritterna som handen i handsken. P4 fanns i produktion ända fram till 1964.

Den större Rover P5 kom 1958. Gillades av brittiska regeringsmedlemmar! Här en Coupé med lägre tak. Ägdes av Queen Elizabeth II.

Den större Rover P5 kom 1958. Gillades av brittiska premiärministrar såväl som kungligheter. Den tjänstgjorde som Margaret Thatchers tjänstebil och finns fortfarande i Queen Elizabeths ägo! Här en Coupé med lägre tak.

Den större Rover P5 dök upp 1958 och var en betydligt mer extravagant vagn än den lite truliga P4:n. Modern självbärande kaross, men med samma stela bakaxel med bladfjädrar och sidventilssexa var den stora Rovern närmast lika konservativ som tidigare Rovers.

1962 kom den udda fyradörrarscoupén (nej det är inte ett nytt påfund!) och 1967 anlände den berömda V8:n i aluminium, i Rover 3500 (P5B kallad). P5B blev populär hos brittiska premiärministrar och bland andra järnladyn Margret Thatcher åkte runt i just en sådan. Och som sagt Queen Elizabeth II!

1963 innebar en teknologisk revolution för det traditionstyngda märket i och med introduktionen av mellanklassedanen Rover P6. Modern fyrcylindrig motor med överliggande kamaxel, dubbla tvärlänkar i framvagnen och en avancerad de dion-bakaxel satte säkerligen te i många engelska luftstrupar.  Därigenom fick bilen utomordentliga vägegenskaper och imponerade så stort att den valdes till Årets bil i Europa 1964.

Även P6 begåvades så småningom med den blodfulla V8:n, en riktig klassiker som dagens entusiaster lär leta med ljus och lykta efter.

Rover P6 från 1963.

Rover P6 kom 1963. Här en 3500 med V8.

Därefter gick det utför för Rover som köptes upp och förstatligades, varpå kvaliteten blev så dålig att bilarna i princip föll isär inför ögonen på sina olycksaliga ägare. 1986 inleddes ett samarbete med Honda där nya storbilen 800 i stort var identisk med den samtida Honda Legend. Småbilar såg dagens ljus och Rovers själ liksom rann ned i det brittiska avloppet.

Men så kom BMW som såg en möjlighet att återuppliva märkets gamla image av sköna, påkostade familjebilar som var tänkta att komplettera sportigheten hos BMW:s egna bilar. Man valde att först satsa på en snygg och lyxig mellanklassedan som skulle utgöra ett egensinnigt och brittiskt alternativ till etablerade tyskar såsom Audi A4 och Mercedes C-klass. Rover 75 premiärvisades slutligen på Birminghams Motorshow 1998.

rover-75

Nyheten var en relativt stor händelse i bilvärlden, motorpressen hyllade den nyfunna Rover-heten och gladdes åt en prestigebil som inte var tvungen att vara sportig. 75:an var istället en avslappnad karaktär, den osade brittiskhet och lågmäld elegans. Linjerna var ur-engelska på något vis och Rovern var ganska tydligt inspirerad av samtida Rolls Royce Silver Seraph, som i sin tur hade 50-talets Silver Cloud som förebild. Bättre ideal kunde man väl knappast ha!

Interiören var närmast en karikatyr av hur tyskarna hos BMW ansåg hur en brittisk bilinteriör skulle se ut. Det var böljande former som liksom svällde inuti bilen, med vackert skurna fåtöljer, blanka valnötsrotspaneler och en detaljkvalitet som egentligen inte stod någon konkurrent efter.

75:an erbjöds med märkets egna lilla V6:a på 2,0 eller 2,5 liter, med 150 eller 177 hästkrafter, där främst den större varianten gav den avslappnade karaktär som anstod bilen, tack vare sitt vettigare vridmoment. Rover-sexan passade bilen som hand i handske, den hummade och morrade mulligt vid gaspådrag, med manér lika kultiverade som bilen själv.

75:an var framhjulsdriven men lånade bakaxel och en del annat från BMW 3-serie. Fjädringen var relativt mjuk och med det påkostade chassit gavs bilen godmodiga och vuxna köregenskaper som passade märkets gubb-karaktär väl.

rover-75_

Rover 75 sålde gott i Sverige första året, den blev en inte helt ovanlig syn på våra vägar. Sedan glömdes den bort, någon uppföljare kom aldrig och lyftet för Rover som helhet infann sig inte alls. Därtill var produktutvecklingen för långsam och medioker.

Idag ser man sällan en sjuttiofemma, men jag blir glad varje gång det sker. Den är så egen och down-to-earth på något svårförklarligt brittiskt vis, som om Rover 75 har en harmonisk och vänlig själ.

Om sjutiofemman är ovanlig generellt sett är den det inte i Luthagen i Uppsala. Här dräller det av dem. En Rover 75 i varje gathörn. Det ger gatubilden karaktär och får en att bli gladare när man strosar runt med hunden bland parker, studenter, pensionärer och barnfamiljer i BMW-kombi.

Den snygga, välsydda interiören i Rover 75. Notera den eleganta pipingen. En plats att mysa på!

Den snygga, välsydda interiören i Rover 75. Notera den eleganta pipingen. En plats att mysa på!

Att de är så vanliga i Luthagen, och även upp mot de gamla gränderna kring universitetshuset, borde dock inte komma som någon överraskning. I området bor ju så många doktorer, lektorer, professorer och annat intellektuellt folk och 75:ans ovan beskrivna image lär göra att den hamnar mitt i prick hos denna krets av människor. De gillar väl helt enkelt dess vackra, mogna linjer, dess anspråkslösa, trygga själ och oöverträffade mysighet.

Varje gång jag passerar en Rover 75 får dess runda, harmoniska kaross inlindad i perfekt avvägda kromdetaljer mig att vilja sitta och mysa i dess kokong av piping-inramat läder och varma ädelträpaneler. Jag fantiserar om hur den kultiverade sexan hummar gott där framme medan jag sippar på mitt glödheta te och höstlöven yr omkring där ute.

Jodå, jag lyckades hitta min Rover-broschyr i lådorna!

Jodå, jag lyckades hitta min Rover-broschyr i lådorna!

Filip Ericsson

Publicerat i Historia | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Bentley-katalogen

img_5397

DEAR MR. ERICSSON. Det på brittiskt vis ytterst artiga brevet var skrivet i nordengelska Crewe, på samma plats där Rolls Royce satte samman de jättelika V12-motorerna till Spitfire-planen som skulle vinna slaget om England under andra världskriget. Historiens vingslag fick min pågående feber att stiga ytterligare en grad. 

Bentley-katalogen som gubbarna skickade från Crewe är på 152 sidor, med papper tjockt som en isbjörnspäls. En ren bibel. I den finns allt som har med Bentleys nutid att göra, från märkesfilosofin och byggkonsten till en minutiös redogörelse över alla modeller i paletten, presenterade med en rent hänförande fotokonst.

Därefter uppvisas en historisk tillbakablick i form av den undersköna Bentley R-Type Continental från 1950, förebilden till dagens långvariga succé Continental GT, samt en inblick i märkets framtid i form av det högst dregelframkallande sportvagnskonceptet EXP 10 Speed 6. Vi Bentley-älskare ber förstås till Gud att den hamnar i produktion!

img_5400

Bentley EXP 10 Speed 6. Än så länge ett koncept.

I katalogen framhävs särskilt den nya extravaganta suven, Bentley Bentayga, som inte bara är märkets allra första i genren eller en av världens dyraste suvar. Den är även den allra snabbaste. Toppfart 301 km/h! Bentayga bygger på VW-koncernens nya MLB-plattform som även står till grund för nya Audi Q7 och Porsche Panamera, bland andra.

Att den är ytterst svår att smälta för de mer gammalmodiga Bentley-följarna och av många avfärdas som en ren smaklöshet ändrar inte det faktum att Bentayga är en ytterst välbyggd och kompetent lyxvagn som säljer mer än vad Bentley ens själva hade kunnat önska. Och vad man än tycker om den kan man knappast klandra märket för produktionsbeslutet. Utan god vinst blir det ju ingen utveckling av de mer traditionella Bentley-vagnarna.

img_5393

Pompösa lyxsuven Bentley Bentayga.

Ju längre tiden går förundras jag också alltmer av grundmodellen Continental GT:s förmåga att hålla sig modern, den blir på något obegripligt vis snyggare och mer läskande ju äldre den blir. Som ett franskt årgångsvin. Conti GT presenterades redan 2003 och har sedan dess uppdaterats och förfinats på ett ytterst finkänsligt sätt så att den liksom aldrig går ur tiden. 13 år är ju en hel evighet inom bilindustrin!

Löst baserad på plattformen och den tolvcylindriga motorn från lyxbilen VW Phaeton är Conti GT billigare och vida mer massproducerad än någon tidigare Bentley, med flera tusen byggda varje år. Volkswagens politik för sitt förvärvade lyxmärke har alltså varit formidabel.

img_5394

Långköraren Bentley Continental GT är instegsbilen i programmet. Priserna börjar på runt 1.6 miljoner kronor i Sverige.

Trots folk-generna är det ändå mycket hantverk i Contin jämfört med vanliga personbilar, med en tyngd och bländande detaljomsorg som gör att även instegaren bibehåller märkets aura, identitet och status. Den sex liter stora, turbomatade tolvans outtömliga kraft (upp till 642 hk) och den helt orubbliga stabiliteten ända upp i toppfart späder ytterligare på Bentley-myten från förr. Continentalen toppar ju i sitt långsammaste utförande 315 km/h medan den snabbaste, GT Speed, når hela 332 km/h!

Så kommer vi till Bentley Mulsanne, den jättelika toppmodellen i programmet sedan 2010. 558 cm lång har den utgjort någon sorts sportig konkurrent till den spektakulära Rolls Royce Phantom. Och Mulsanne är inte bara störst och dyrast av alla Bentleys, utan också den mest autentiska. Den är nämligen helt nykonstruerad ”inhouse” och innehåller inga väsentliga delar från Volkswagen-koncernens lagerhyllor. Istället bygger den på en avancerad space frame i aluminium, en dyr och stark konstruktion som anstår märket.

img_5392

Bentley Mulsanne, toppmodellen i programmet. En från grunden handbyggd Bentley utan VW-delar, och den klassiska Rolls-motorn på 6.75 liter med härstamning från 1959. Jolly good! Men priserna börjar på strax under tre miljoner kronor.

Under huven sitter så bilens verkliga hjärta och dess främsta lockelse – den berömda 6.75 liter stora V8 i aluminium som i sitt första utförande presenterades av Rolls Royce redan 1959! Att man lyckats hålla liv i den så länge är ett under, fortfarande talar vi om stötstänger och två ventiler per cylinder. Med dubbla turbo utsöndrar den numera inte bara drygt 500 hästkrafter utan framför allt ett galet vridmoment på 1020 NM (!) som ger bilen den riktiga Bentley-karaktär av outtömlig kraft som köparna lär kräva. De lägger ju runt tre miljoner kronor på sin bil.

Interiören är en mästerlig orgie i utsökt detaljarbete, handformad av de bästa material som står att finna. Trots de överdådiga, Rolls Royce-lika måtten, limousin-karaktären och den ansenliga tyngden, är Mulsanne ingen direktionsvagn som tarvar chaufför – den kan köras undan med något hiskeligt (toppfarten är runt 300 km/h). Walter Owen Bentleys ande lär således slå frivolter av lycka i sin tweeddraperade himmel!

Att en knegare som jag erhåller denna lyxprodukt helt gratis från den anrika fabriken i Crewe visar att snobberierna från förr numera är bortblåsta. Kanske räknar man med att någon promille av alla katalogmottagare kommer att sätta sig ned och komponera ihop ett alldeles eget exemplar. Och däri ligger det berömda kruxet för min del. Jag har Bentley-böcker såväl som kläder och modellbil. Men ingen riktig Bentley. Ännu.

Filip Ericsson

Publicerat i Bilar & bilindustri | Lämna en kommentar